Priset för unik teknik hade ingen konkurrens på UFC 157. Kenny Robertson via submission (forcerad spagat från ryggposition, även känt som ett svårt fall av Brysselsteg). Eller om man så vill, submission (brist på flexibla hamstrings) för stackars Brock Jardine. Fantastisk uppvisning i grappling avrundad med ett av de mest exotiska avsluten som någonsin skett i oktagonen. Det är en fröjd att nya tekniker kan visa sig i buren tjugo år efter sportens introduktion.
Behovet av en annorlunda slags bonus visade sig i det anonyma mötet mellan Dennis Bermudez och Matt Grice. Två ronder av duglig underhållning väckte publikens intresse innan vansinnet flödade på allvar i sista ronden. Matt Grice spenderade större delen av rond tre med ryggen mot buren. Inte på grund av trötthet, utan för att hålla sig på benen efter att balanssinnet kastat in handduken. Halvt utslagen men allt annat än uppgiven parkerade Grice baken mot nätet och svingade i dimman. Poängförlust visserligen, men en heroisk sådan. Om UFC vill se hjärta och gameness i buren borde de kanske titta bortom vinnarna. Fighters kan inte tvinga fram tjusiga avslut, men de kan motiveras att fortsätta strida i uppförsbacke.
Om det fanns en bonus för gameness hade inte Grice kunnat ta den för givet. Kriget i fjädervikt fick en värdig konkurrent i weltervikt, när Josh Neer gav en påminnelse om hur stryktålighet ser ut. Med inslagen panna, blödande näsa och en mörbultad bröstkorg som gav upp hoppet om att tillföra syre efter första ronden, flinade Neer och uppmuntrade Court McGee att dela ut ännu mer. Den lufsande, outtröttlige krossaren fortsatte veva med sina klubbor och käkade duktigt med smällar själv också. Det är matcher som denna som ursäktar att MMA-fighters himlar med ögonen när solariebrända gymbiffar skryter om hur hårda de är. Säger det igen, officiell gamenessbonus behövs.
På tal om killar som inte vill se ut som en vaxad Jean Claude van Damme, Michael Chiesa sopade just bort Clay Guida från trendbilagans utelista. Spenslig överkropp med axlarna uppdragna till öronen, 1800-talsskägg och Jesusfrisyr. Karln ser snart ut som Rasputin, vilket inte är en dålig sak. Sympatipoäng till Kuivanen förresten. Finländaren dominerade Chiesa och gjorde allt rätt tills halsen hamnade i mördande kläm mellan ett monsterskägg och en liten men elak bicep. Det finns inget känt försvar mot sådana elakheter.
Lite sympati måste även skänkas Brendan Schaub. Halvtaskiga dubbelben och en markkamp som bestod av väldigt mycket mark och väldigt lite kamp var kvällens minst sevärda strategi. Men kan man klandra killen för att vilja pensionsspara sina hjärnceller och att sluta bli knockad varenda gång han kliver in i buren? Ett tappert försök att utvecklas som fighter, som tyvärr slutade med burop och en förmodat väldigt grinig Dana White.
Slagstyrka eller domartabbe? Diskussionsämnet för kvällen gällde Robbie Lawlers oväntade seger mot Josh Koscheck. Lawler uppvisade oväntat bra nedtagningsförsvar och fick till slut läge för att avlossa sina bomber, men domarinsatsen kom oväntat snabbt. ”Kos” flög upp på benen och såg inte skakad ut efteråt. Det passiva försvaret från den ryggliggande brottaren såg inte ”intelligent” ut, men slagen såg inte särskilt förödande ut heller. Åsikterna spretar om det var ”Ruthless” eller Hearb Dean som hade störst betydelse för avslutet.
Urijah Fabers akrobatiska ryggtagning på Ivan Menjivar var ren poesi och sådant man bara ser i de lättaste viktklasserna. Funktionell styrka och rörlighet i alla sin härlighet och en nyttig påminnelse om varför fighters under 70 kg har något unikt att tillföra. Hemmaplan dessutom, med inmarsch till California love och publiken i ryggen precis som på den gamla WEC-tiden. Urijah må vara en evig tvåa, men slutar inte vara stjärna för den sakens skull.
Kan man få en match mer lik tjurfäktning än det där som pågick mellan Lyoto Machida och Dan Henderson? Jämförelsen är inte helt rättvis, ”Hendo” hade en sportslig chans för allt i världen, men eftersmaken fanns där. Att se en åldrad kämpe jaga runt en undflyende prickskytt och kämpa sig trött på att slå hål i luften är hjärtlöst. Särskilt när det avrundas med ett delat domslut som förmodligen garanterar att Henderson inte kommer få ett värdigt avslut på sin tid i buren.
Konsten att gå ner med flaggan i topp, tillägnat Liz Carmouche. Nog för att Ronda Rousey avgjorde på armbar i första ronden, vilket kändes givet från stunden då galan placerades i ”Honda centre”, men det blev på något vis en delad seger. Inte minst efter att Carmouche replikerade samma stående rear naked choke som hennes inofficielle tvillingbror Faber gjorde lite tidigare på kvällen. Damernas division fick en nästan perfekt introduktion till UFC. Utmanaren slapp gå där ifrån med sabbad arm, mästaren slapp gå där ifrån utan rött ansikte och tilltufsat hår. Som sig bör i en titelfight. Men visst kunde man önskat att Carmouche orkade stå emot elva sekunder till så att den mytomspunna andraronden med ”Rowdy” fick visa sig?
