Yxmördaren, den galna hunden växer upp
Wanderlei Cesar da Silva föddes i mitten av 70-talet och var ett aktivt barn om man får tro hans föräldrar. Hans pappa ägde en bar och Wanderlei har en äldre bror och en yngre syster som han växte upp med.
När Wanderlei som ungdom gick och gjorde militärtjänst och sen blev militär hade han redan en bakgrund från en mängd slagsmål på gator och torg. Militären gav ett visst ”lugn” till Wanderlei, men lugnet innebar bara mer aggressivitet i tävling och på träning. Det sägs att han körde extremt hårda träningspass redan som ung och då var det Muay Thai och Kickboxning som gällde. Han ställde sen upp i tävlingar för ungdomar och vann fler nationella sådana i Brasilien.
Hans första professionella match i MMA ägde rum 1996 och var då i Vale Tudo-organisationen BVF. Det tog Wanderlei ca tre minuter innan han knockade sin motståndare Dilson Filho med hjälp av sin armbåge. Han ställde sen året efter upp för samma organisation och vann då på TKO då motståndaren skadade axeln efter blott 20 sekunder. Han lämnade organisationen och gick över till en annan Vale Tudo-organisation vid namn IVC som senare kom att bli den kändaste organisationen i Brasilien. På IVC 2 knockade han Sean Bormet (97) och samma kväll slog han ut Egidio da Costa.
Det hade blivit dags för Wanderlei att möta bättre motstånd och han fick möta Artur Mariano som likt Wanderlei vad obesegrad. Artur vann matchen efter 13 minuter då Wanderlei fått ett cut. Wanderlei imponerade dock under matchen och stilen var minst sagt publikfriande. Wanderlei fick därför möta Mike Van Arsdale i samma organisation. Även Mike var tidigare obesegrad då (4-0) och
blev Wanderleis första motståndare som kom utanför Brasilien. Efter fyra minuter knockades Mike Van Arsdale med både en slag och sparkar.
Wanderlei, som faktiskt också kallades Mad dog, fick chansen att visa upp sig på UFC som kom till Brasilien. Han fick där möta en annan jättelik talang nämligen Vitor Belfort. Vitor körde över Wanderlei å det grövsta med snabba kedjeliknande slag som ännu är med i Vitors alla high light reels med all rätt. För Wanderlei innebar det här att han fick gå tillbaka till IVC och köra Vale Tudo.
1999 blev ett mycket viktigt år för Wanderlei som vann två matcher i IVC och därmed också bältet i lätt tungvikt, men viktigare än så fick han chansen igen i UFC där han knockade Tony Petarra. Samma år hann Wanderlei med också att slåss två matcher i Pride FC och vinna dom båda.
Wanderlei hade verkligen börjat byggas upp som en legend med sin hårda stående stil och sin fantastiska aggressivitet och kampvilja. Han kallades Yxmördaren (The Axe Murderer) då hans stil var lika brutal som smeknamnet. En del vänner fortsatte dock att kalla honom Mad dog.
2000 slog han Bob Shrijber i Pride genom att vinna på submission för första gången i karriären (RnC). Han gick då tillbaka till UFC för att slåss om bältet där mot Tito Ortiz. Tito vann matchen på ett enhälligt domslut efter fem ronder och Wanderlei slickade såren genom att några månader senare återvända till sina rötter i Vale Tudo hemma i Brasilien. På Meca World Vale Tudo 2 slog Wanderlei Todd Medina med en knock efter 39 sekunder. Wanderlei gick tillbaka till Pride där han på sommaren 2000 vann mot Guy Mezger genom att, inte helt otippat, knocka honom i första ronden.
Två månader senare var det dags igen och vid det här laget började man i Japan inse vilken kämpe Wanderlei verkligen var med sin ”do or die”-mentalitet. Han mötte Gilbert Yvel och råkade sparka honom i pungen efter 21 sekunder vilket innebar att matchen avbröts. Men Wanderlei var inte klar med matchandet 2000 så han tog och mötte Dan Henderson på Pride 12: Cold Fury. Dan Henderson förlorade mot Wanderlei på ett enhälligt domslut.
Wanderleis framgångar och kändisskap i Japan ledde till att han, 2001, fick möta deras superstjärna Kazushi Sakuraba som matchen innan slagit sin fjärde Gracie och gjort skäl för sitt smeknamn The Gracie Hunter. Men Wanderlei var för hård och bra för Sakuraba som förlorade när han efter 1 minut och 38 sekunder blev knäad och fotbollssparkad av den uppjagade Wanderlei Silva. Därmed hade Wanderlei vunnit Prides mellanviktsbälte. Ett bälte han skulle hålla under flera år.
Nästa match 2001 ägde rum på nästa Pridegala och det mot Alexander Otsuka som verkligen inte borde fått möta Wanderlei då killen främst är en wrestlingstjärna. Han kom in till match mot Wanderlei Silva med ett record på 2-8 och avslutade sin karriär tillsist 2007 med fyra vinster och tretton förluster. Till Otsukas försvar ska sägas att han lyckades klara sig lång tid mot Wanderlei, men tillsist stoppade doktorn matchen. Han fick sen försvara bältet för första gången mot Kiyoshi Tamura som han knockade i andra ronden, i början av 2002.
Detta ledde fram till en specialmatch mot Mirko ”Cro Cop” Filipovich som egentligen var skräddarsydd så inte den större Cro Cop skulle hamna på backen och bli låst. Cro Cop kom från K-1 och Kickboxningen och matchen blev lite märklig och gick hela vägen ut. Hade det varit vanliga MMA-regler hade Wanderlei vunnit men nu gällde reglerna att om det gick till domslut skulle det bli oavgjort och så fick det alltså bli.
Kring matchen mot Cro Cop var Wanderlei inne i sitt livs största och främsta win streak. Bortsett plumparna i protokollet med oavgjord mot Cro Cop och No Contest mot Gilbert Yvel så gick Wanderlei och vann 16 matcher i rad varav två vinster var mot Sakuraba (som inte fick gå ut igen efter första ronden i herrarnas andra möte) och två gånger mot Quinton ”Rampage” Jackson. Men Wanderlei slog också Yoshida, Minowa, Kondo och Kanehara mfl.
Tillsits skulle Wanderlei ännu en gång ställa upp i en spektakelmatch och det mot tungviktaren Mark Hunt. Mark Hunt gjorde matchen känd genom sitt hopp på Wanderlei med häcken före, men också genom att Wanderlei sånär tog hem segern. Faktum är att en domare hade Wanderlei som segrare men Hunt lyckades knipa två domares välvilja och tog hem en vinst på delat domslut.
2005 mötte han Wanderlei Yoshida igen i öppningsmatchen av mellanviktens grand prix, i Pride. Yoshida var ruskigt när att vinna över Wanderlei som knep segern på mållinjen med ett delat domslut. Nakamura, i turneringens andra rond, fick stryk i första ronden och Wanderlei vann på TKO.
Det hör till saken att Wanderlei tränade och slogs för Chute Boxe i Brasilien. En klubb som hade en väldans massa bra fighters och var kända för sina enorma krig på träningarna. Det fanns en ung och lovande fighter på klubben som var på väg uppåt. Hans namn, Maurico ”Shogun” Rua, började bli känt och han var också med i samma turnering som Wanderlei. Snacket gick att ifall de två skulle mötas så skulle det ske i finalen och då skulle de troligen bara grapplas. Men Ricardo Arona, som tränade med rivaliserande klubben BTT, ville annorlunda och vann en tråkig match mot Wanderlei på enhälligt domslut i semifinalen. Shogun gick sen till final och totalt krossade Arona på ett sätt som får tankarna att gå till Shoguns senaste möte mot Jon Jones men tvärtom.
Några månader senare, i slutet av 2005, var det dags för Wanderlei att möta Arona igen. Matchen blev ett väldigt krig där Arona såg starkare ut som brottare och Wanderlei vann flera slagväxlingar. Enligt de japanska reglerna döms hela matchen som en helhet och det räddade nog Wanderlei lite som vann på delat domslut.
Wanderlei gick nu vidare och ställde upp i Prides öppna turnering. Öppen för alla viktklasser med andra ord. Wanderlei fick möta tungviktaren Kazuyuki Fujita och Wanderlei lyckades i slutet av första ronden (9:21) vinna genom att slå ner sin motståndare och fotbollssparka honom när han låg ner. De japanska reglerna tillät den typen av sparkar.
I nästa rond mötte Wanderlei ännu en tungviktare och denna gång var det en rematch mot Cro Cop som var i sitt livs form. Cro Cop träffade en klockren spark i huvudet på Wanderlei som knockades.
Med den rätt brutala knocken skulle Wanderlei sen några månader senare möta Dan Henderson och det verkade som att Wanderlei kanske borde tagit en paus och återhämtat sig riktigt för Dan Henderson knockade Wanderlei Silva med ett slag. Under fem års tid hade Wanderlei haft bältet i Pride, men förlorade det då mot Henderson.
Matchen mot Hendo blev den sista för Wanderlei i Pride för det var UFC som blev Wanderleis nya hem då Pride lades ner. Wanderlei fick möta Chuck Liddell på UFC 84, en match som varit hypad länge. Wanderlei hade faktiskt redan under Pridetiden varit på besök hos UFC och varit inne i oktogonen med Chuck. Det var då Wanderlei, med knackig engelska, freudianskt sa ”I wanna fuck Chuck” .
Men tillsist då matchen äntligen blev av så saknade den där enorma betydelsen som den skulle haft bara något år tidigare. Wanderleis förluster svärtade ner hans annars fantastiska karriär. Matchen mot Chuck var episk men slutade med att Chuck helt rättvist tog hem en seger via enhälligt domslut.
Wanderlei var sannerligen nere i en svacka i sin karriär med tre förluster i rad och samtidigt försöka etablera sig i USA och i UFC. Yxmördaren fick då möta Keith Jardine i maj 2008 och knockade ”The dean of mean” efter 36 sekunder. Frågan var om Silva var tillbaka eller ej? Ett möte med Rampage skulle visa hur det stod till med den saken.
Rampage gjorde saken kort med Wanderlei och knockade honom redan i första ronden. Snacket började verkligen gå att Wanderlei var på väg mot slutet av sin karriär när han sju månader senare också förlorade mot Rich Franklin, på enhälligt domslut.
En plastikoperation, lektioner i engelska, en dokusåpa, eget gym, känslomässiga videobloggar och i början av 2010 var äntligen Wanderlei tillbaka med en vinst. Denna gång gentemot Michael Bisping (enhälligt domslut).
Wanderlei Silva har nu ett record på 33 vinster där hela 23 av dessa kommit via Knockout. Han har åkt på 10 förluster varav 6 av dessa kommit i hans senaste 10 matcher.
Wanderlei Silva är idag en småbarnspappa, driver ett gym i Las Vegas och fightas för UFC. Wanderlei är utan tvekan en livs levande legend som faktiskt fått många fans under 2000-talet att börja följa MMA. Han var en del av det magiska i Pride och tillhörde den absoluta eliten som fick många att förundras över mannens enorma krigarhjärta och ständiga vilja att gå framåt oavsett storlek på sin motståndare. Reglerna i Pride hjälpte nog Wanderlei en del och det fanns också något smått magiskt över hela Chute Boxe på den tiden. Klubbkompisen Shogun såg betydligt bättre ut 2005 än vad han gjorde nu senast i förlustmatchen mot Jon Jones för att ta ett exempel.
Hur det än är med Wanderleis sista del av sin karriär så råder det ingen tvekan om att han skulle ha en betydande roll, om en film gjordes, om modern MMA. Han har alltid personifierat den vilde Vale Tudo-kämpen som är nästan nidbilden av galningen ingen frisk person vill möta i en mörk gränd. Men samtidigt är Wanderlei Silva en ytterst snäll man privat. Han har alltid värnat om sina fans och har vid flera tillfällen visat starka känslor även riktade åt ett annat håll än aggressivitet. Hans stil passar inte alla och hans teknik är lika vild som den är grym. Han är möjligen lite förutsägbar, men det gör inget för lika mycket som alla vet vad de ska se så är han också riktigt rolig att titta på.
All hail Cesar! All hail Wanderlei Cesar da Silva!
Här kommer en video som Daniel Schälander gjort, en hyllning till Wanderlei Silva! Glöm inte att joina Daniels facebooksida där han lägger upp coola MMA-relaterade videos och man kan komma med förslag på vad nästa projekt ska bli. Du når hans sida här.
Tips: Ett litet tips är att söka runt på Wanderlei Silva på Youtube för många av hans äldre matcher finns upplagda där.
