UFC 200 skulle ju bli den där galet stora galan med fler titelmatcher än vad man kan räkna och med storstjärna efter storstjärna efter storstjärna. Efter veckans utvecklingar, kanske främst att Ronda Rousey inte kommer vara del av galan, är det tveksamt om så fortfarande blir fallet.
UFC 200 såg ut att bli årets tveklöst största gala med returmatcher, titlar på spel och stjärnor så långt ögat kan se. Jag menar inte att den inte kommer bli sinnesjukt stor för det blir den nog. Men i veckan gick nog mer än ett par planer i kras för milstolpen varav den största var Ronda Rouseys (12-1) återkomst.
Åtta månader räcker helt inte för att den före detta mästarinnan ska vara hundra procent och redo att ta sig an karriärens största utmaning hittills. Det förklarade Dana White i veckan och gjorde klart att Rousey inte blir en del av UFC 200. På det fick vi UFC 197 att dregla över för ett par dagar sedan och det bjuds på huvudattraktioner som heter duga – Conor McGregors (19-2) lättviktsdebut mot mästaren Rafael dos Anjos (25-7) och Holly Holms (10-0) första titelförsvar mot Miesha Tate (17-5). Wow säger jag bara.
Men som sagt, hur påverkar detta UFC 200? Utan Ronda Rousey känns det verkligen som om det hänger på McGregor nu. Kanske delar han rampljuset med Jon Jones (21-1) och dennes omsusade återkomst mot Daniel Cormier (17-1) samt en rad andra galet stora matcher. Men det är svårt att tänka sig att någon större stjärna än irländaren kommer ta plats på matchkortet, om han besegrar dos Anjos det vill säga. Om inte, ja då är man riktigt illa ute.
Ok, jag kanske överdriver lite men det blir helt enkelt inte samma sak om han förlorar. Ingen Rousey och en ”Mystic Mac” utan mystiken bäddar liksom inte upp för tidernas största gala.
Nog om det, säg att McGregor faktiskt vinner över dos Anjos. Vem står på andra sidan oktagonen i huvudmatchen på UFC 200? Blir det Frankie Edgar (20-4) som äntligen får sin chans, återvänder Jose Aldo (25-2) för att utkräva sin hämnd eller landar Nate Diaz (18-10) karriärens största lönedag hittills? En sak är säker och det är att 2016 ser ut att bli UFC:s mest intressanta år någonsin och tanken var väl åtminstone att UFC 200 skulle bli höjdpunkten. Som ni läsare är väl medvetna om och aldrig sena med att påpeka har jag haft fel förut, förhoppningsvis har jag det denna gången också.
