Efter en tumult tid i 28-åringens liv gav han i veckan en efterlängtad intervju med MMAFighting. Man diskuterade allt från den omsusade bilolyckan, avstängningen, Daniel Cormier, UFC, Vitor Belfort och hur det känns att vara drogfri. Frågan som nu ställs är – vilket intryck fick vi egentligen av ”den nya Jon Jones”?
Jon Jones (21-1) gav alltså karriärens andra ”jag ber om ursäkt”-intervju i veckan då Ariel Helwani som vanligt landade sportens kanske hetaste reportage just nu. Under den timmes långa promenaden genom en naturskön park i Albuquerque fick vi bland annat en första riktig insyn i den före detta mästarens nya liv samtidigt som han förklarade vad som verkligen hände den där ökända morgonen i april. Låt oss sammanfatta det viktigaste vi tog med oss från det fullpackade samtalet:
Först och främst var det uppfriskande att Jones var så ärlig och öppen som han faktiskt var. Han kommenterade till och med själv hur ”falsk” han varit tidigare under karriären och gav tillsynes väldigt uppriktiga svar på Helwanis frågor.
Bilolyckan
Mycket mer än det han berättade om incidenten kan egentligen inte krävas. Han var påväg hem efter en festkväll, fokuserade inte på vägen och körde mot ett rödljus rakt in i en annan bil. Det enda som egentligen störde mig var att han inte kommenterade den gravida kvinnan som bröt armen i olyckan mer än med ett ”det skrämde mig – jag kunde ha fått fängelsestraff.” Vi vet ju inte hur Jones personligen hanterar faktumet att han försatte en gravid kvinna i en sådan situation men samtidigt kändes svaret på den enstaka frågan om just den aspekten väldigt empatilös. Läskigt så nästan.
Den skakiga relationen med UFC
Om någon förlorade stort på intervjun var det utan tvekan UFC. Vare sig det handlar om mästare eller nykomlingar verkar de anställdas omdöme av företaget nästan enhälligt vara negativt. Jones kritiserade inte bara den märkliga soppa som nyligen gjorts offentlig, där UFC vetandes lät Vitor Belfort (25-11) utmana om 28-åringens bälte med hjälp av den gamla vännen TRT, utan gav sig även på sponsoravtalet med Reebok. Sen fick Dana White, en ”business guy”, inget lysande omdöme han heller…
Se upp tungviktare!
Daniel Cormier (17-1) väntar härnäst, sen får Anthony Johnson (20-5) sin chans och efter det blir det tungvikt för Jones. Ganska häftigt att få ett så definitivt svar på en fråga som gäckat sporten så länge.
Den nya drogfria Jon Jones
Alkoholen, drogerna och festandet har ersatts av en hunger som verkligen skiner igenom när Jones pratar. Han verkar inte vilja annat än att kliva in i oktagonen igen och bevisa vem världens bästa är, vare sig motståndaren heter Cormier, Johnson eller Fabricio Werdum (20-5).
Slutligen var det skönt att se Jones i vad som verkar vara ett nytt kapitel i den unge före detta mästarens liv. Han hyllas trots allt som den bästa fightern någonsin vilket inte kan vara enkelt att hantera vid 28-års ålder, samtidigt som det måste vara världens bästa känsla. Han har inte haft det lätt och har gjort bort sig både en och två gånger. Om han lyckas resa sig från det senaste i raden av snedstegen, vilket han av allt att döma ser ut att göra, är det ett bevis på att man kan komma tillbaka från nästan allt.
Sen är det åtminstone för mig lite svårt att relatera till Jones. Det är tydligt att han levt ett liv som är få förunnat och att han fått mycket gratis över åren. Talangen han besitter är så osannolik att han enligt egen utsago inte ens tränade inför matchen mot Alexander Gustafsson (16-4) och ändå vann. I hela sitt liv har han fått höra att han är speciell, bäst och kommer göra stora saker. Vilket uppenbarligen stämmer. Ändå känns det som om Jones ser på saker ur ett väldigt annorlunda perspektiv än de flesta av oss och han är nog inte den mest sympatiska personen i världen. En superatlet, en mästare och den bästa fightern som någonsin levt kanske inte behöver vara sympatisk.
Välkommen tillbaka Jon Jones!
