Court McGee fick inte sagoslutet när Eric Nolan stoppade honom inför hemmapubliken i Utah. Ändå lämnade den 41-årige veteranen buren med någonting som verkade betyda betydligt mer än ytterligare en seger. Efter 16 år i UFC, 25 matcher i organisationen och en karriär som började långt före genombrottet i The Ultimate Fighter hade McGee till slut hittat frid med slutet.
Telefonsamtalet efter karriärens sista förlust
Nittio sekunder återstod när den sista matchen fortfarande såg ut att kunna sluta på Court McGees villkor. Han hade pressat Eric Nolan genom stora delar av mötet på UFC 332 i Salt Lake City, men i tredje ronden förändrades allting när Nolan hittade träffarna som McGee inte längre kunde besvara. Efter 3.26 stoppades matchen, och mannen som hade levt med UFC som arbetsplats sedan 2010 hade tävlat färdigt.
Förlusten följdes däremot inte av den gamla känslan av kaos som McGee lärt känna genom åren. När han lämnade efterfesten och senare körde för att hämta sin femårige son Nash infann sig någonting helt annat.
– Jag hade bara en överväldigande känsla av frid, eftersom jag hade gjort det jag kom dit för att göra, berättar McGee.
Den känslan fick honom att göra någonting han normalt aldrig gjorde efter matcher. McGee skrev till Nolan på Instagram och frågade om motståndaren kunde tänka sig att prata med honom. Följande morgon ringdes de vid, och samtalet pågick enligt McGee någonstans mellan trettio minuter och en timme.
– Jag ville gratulera honom och bara prata med honom en stund, berättar McGee.
Det fanns ingen bitterhet över slaget som hade stängt hans egen dörr. McGee såg i stället en yngre fighter som fått behålla möjligheten att fortsätta jaga samma dröm som hade burit honom själv genom nästan två decennier.
– Det kändes nästan som att jag lämnade över facklan till honom, berättar McGee.
Från första avsnittet till sexton UFC-år
För äldre UFC-supportrar började den här berättelsen långt före lördagskvällen i Utah. McGee dök upp redan i premiäravsnittet av The Ultimate Fighter 11, där han besegrade Seth Baczynski genom enhälligt domslut för att kvalificera sig till huset. Han förlorade senare mot Nick Ring, fick en ny möjlighet när Rich Attonito skadades och arbetade sig hela vägen fram till finalen. Där ströp han ut Kris McCray och vann säsongen den 19 juni 2010. UFC
McGee minns fortfarande kvalmatchen mot Baczynski som den kanske svåraste han någonsin genomförde.
– Det var den tuffaste och mest krävande matchen, framför allt på grund av pressen och hur hård han var, berättar McGee.
Sedan följde en UFC-karriär som överlevde flera generationer av sporten. När McGee etablerade sig hade Chuck Liddells era precis börjat försvinna, Georges St-Pierre regerade fortfarande och Conor McGregor hade ännu inte satt sin första fot i oktagonen. McGee hann senare möta namn som Carlos Condit, Matt Brown, Michael Chiesa, Sean Brady och den framtida mästaren Sean Strickland. UFC bekräftade inför avskedet att mötet med Nolan skulle bli hans 25:e framträdande för organisationen.
Karriären började egentligen någon annanstans
Ändå går det knappast att förstå McGees karriär genom vinstkolumner och matchkort. Som ung utvecklade han ett missbruk efter att ha fått smärtstillande medicin utskriven för ett krossat nyckelben, och utvecklingen slutade med en oavsiktlig heroinöverdos där han behövde återupplivas. Efter återfall blev han nykter den 16 april 2006, flera år innan UFC-genombrottet förändrade hans offentliga liv.
Den detaljen har alltid varit viktig för honom, eftersom berättelsen ofta förenklats till att kampsporten räddade honom.
– Jag hade tre års nykterhet innan jag kom in i The Ultimate Fighter-huset, förklarar McGee.
Fighting blev därför aldrig själva behandlingen, utan snarare platsen där ett redan påbörjat liv kunde växa. Han hade sett Mark Kerr som barn och bestämt sig för att en dag bli den sortens människa ingen kunde skada.
– Till slut blev jag min egen version av Mark Kerr, och jag är otroligt tacksam för allting, berättar McGee.
Kroppen kunde fortsätta, men människan var färdig
Inför sin sista match räknade McGee precis som han alltid hade gjort. Träningslägret innehöll 96 pass, medan hans normala arbetsmängd under karriären ofta låg mellan sju och nio träningar varje vecka. Trots tidigare nackproblem och operationer upplevde han dessutom att kroppen fortfarande kunde bära honom genom fler matcher.
– Fysiskt känner jag att jag skulle kunna fortsätta, men mentalt är jag färdig, berättar McGee.
Den energin ska nu hamna någon annanstans, bland unga fighters, brottare och människor som försöker hitta vägen ur missbruk. McGee fortsätter arbeta genom sin egen stiftelse, tränar fighters och vill lägga mer tid på sina söner och deras idrottande. Han överväger även tävlingar inom jiu-jitsu, men några fler MMA-matcher finns inte längre i planerna.
När sista kvällen kom hade han alltså fortfarande förmågan att träna, tävla och göra motstånd. Det som försvann var behovet av att bevisa att han måste fortsätta.
– Jag lämnar sporten med en enorm stolthet över vad jag har åstadkommit, berättar McGee.
För Court McGee blev slutet ingen seger framför hemmapubliken i Utah. Efter nästan tjugo år som professionell fighter blev avslutningen någonting mer ovanligt: en förlust han kunde bära hem utan att vilja ha revansch.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
