Dustin Poirier trodde att den svåraste delen av karriären skulle vara att lägga handskarna på hyllan. Ett år senare har han insett att den verkliga utmaningen började först när träningen, nervositeten och jakten på världstiteln försvann. Nu beskriver UFC-legendaren tomrummet som inget annat i livet har lyckats fylla.
Dustin Poirier har stått mitt emot några av MMA-historiens mest fruktade namn. Han har besegrat mästare, gått titelmatcher och upplevt både sportens högsta toppar och djupaste dalar.
Ändå är det inte någon av de matcherna han fastnar vid när han blickar tillbaka på karriären.
I podcasten Deep Waters pratar den tidigare UFC-stjärnan i stället om något betydligt svårare att sätta ord på – vad som händer när hela livets drivkraft plötsligt försvinner.
– Jag förberedde mig med investeringar. Jag förberedde mig med företag. Men jag förberedde mig aldrig mentalt på vad som kommer efter fighting. Jag jagade storhet i 20 år. Nu har det gått ett år sedan jag pensionerade mig och jag försöker fortfarande hitta det.
Orden kommer utan dramatik. Snarare som ett konstaterande.
För Poirier handlar saknaden inte om publikens jubel eller uppmärksamheten som följer med en UFC-karriär. Det är något betydligt mer grundläggande som gått förlorat.
Den bästa versionen av sig själv
När samtalet kommer in på varför omställningen varit så svår beskriver Poirier en känsla som många elitidrottare vittnat om, men som sällan syns utåt.
Under ett träningsläger kretsade allt kring ett enda mål.
Varje morgon hade ett syfte. Varje träningspass förde honom närmare nästa match. Kosten, sömnen och återhämtningen var minutiöst planerade. Hela tillvaron var organiserad kring att prestera på absolut högsta nivå.
Det förändrade också hur han såg på sig själv.
– Några veckor före en match gick allt åt rätt håll. Jag var den bästa maken, den bästa pappan och i den bästa formen. Jag försökte bli den bästa versionen av mig själv inför matchen.
Det är just den känslan han ännu inte lyckats ersätta.
– Jag vet inte vad som ska ta allt av mig på samma sätt som fighting gjorde. Jag vet inte vad som kan fylla den platsen.
Den tidigare UFC-mästaren Chris Weidman känner igen upplevelsen.
Han beskriver hur månader av uppoffringar kulminerar i några minuter inne i buren. Om handen sedan höjs finns det, enligt honom, ingen annan känsla som går att jämföra med.
– Om du vinner finns det ingenting i världen som kan ge dig samma känsla igen. När karriären är över kan det vara deprimerande att inse det.
Daniel Cormier fyller i resonemanget. Han menar att det inte bara handlar om själva segern, utan om allt som krävs för att ta sig dit – åratal av disciplin, tvivel och uppoffringar som mynnar ut i ett enda ögonblick.
Den kombinationen går inte att återskapa i ett vanligt arbetsliv.
Beslutet handlade inte om kärleken till sporten
Att Poirier avslutade karriären betyder därför inte att passionen för fighting försvann.
Tvärtom.
Han säger att han fortfarande älskar sporten och fortfarande skulle kunna tänka sig att kliva in i buren om förutsättningarna varit annorlunda.
Det som förändrades var målet.
Efter förlusten mot Max Holloway i avskedsmatchen på UFC 318 ställde han sig en fråga som till slut avgjorde allt.
Hur många matcher skulle krävas för att få slåss om det odiskutabla mästarbältet igen?
Svaret var inte tilltalande.
– Om det krävs tre, fyra eller fem matcher innan jag får en ny titelchans vet jag inte om jag har det i mig att bestiga det berget igen. Jag ville aldrig bara slåss för en lönecheck. Jag ville vara världsmästare.
Familjen vägde också allt tyngre.
Hans fru väntade parets andra barn och tankarna på vad sporten faktiskt kostar blev allt svårare att ignorera.
– Fighting är inte bra för kroppen. Jag började tänka mer på hjärnskador. Jag var på väg att fylla 37 år. Man blir inte snabbare eller mer atletisk. Om jag ändå inte skulle bli världsmästare ville jag inte fortsätta ta skador eller utsätta familjen för det.
Ett arv större än mästarbältet
Poirier lämnar sporten utan det odiskutabla UFC-bältet runt midjan.
Ändå är hans plats i organisationens historia redan självklar.
Han vann interimstiteln i lättvikt 2019 och gick senare titelmatcher mot Khabib Nurmagomedov, Charles Oliveira och Islam Makhachev – tre av sportens mest dominanta mästare. På vägen besegrade han profiler som Conor McGregor, Justin Gaethje, Max Holloway, Eddie Alvarez, Anthony Pettis och Michael Chandler.
Samtidigt byggde han ett rykte som en av UFC:s mest sevärda fighters. Oavsett motståndare gick han sällan försiktigt fram. Hans matcher blev ofta intensiva slagväxlingar där publikunderhållning aldrig kom på bekostnad av viljan att vinna.
Just därför är det lätt att förstå varför många ansåg att han fortfarande hade mer att ge.
Poirier såg saken annorlunda.
Att han fortfarande kunde vinna matcher var inte längre ett tillräckligt skäl för att fortsätta.
Om vägen tillbaka till toppen krävde flera år av nya träningsläger, viktnedgångar och skador var priset för högt.
Kampen som fortsätter utanför buren
Mot slutet av samtalet återkommer Poirier till samma tanke som han började med.
Under större delen av sitt vuxna liv visste han exakt vad nästa morgon skulle handla om.
Det fanns alltid ett träningspass att genomföra. Ett motstånd att övervinna. Ett datum att räkna ned till.
Den kalendern är tom nu.
Och det är inte pensioneringen i sig som varit svårast.
Det är att hitta något som känns tillräckligt meningsfullt för att ta dess plats.
– Jag vet fortfarande inte vad som kan fylla det tomrummet, säger Dustin Poirier.
För en man som tillbringade över 20 år med att jaga världsmästartiteln är det kanske den mest ärliga bekännelsen av alla.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
