I nästan 16 år var Edson Barboza en av UFC mest våldsamt sevärda fighters. Efter sin sista match kom dock en ovanlig känsla: han gick till hotellrummet och somnade. Nu berättar den brasilianske veteranen om synskadan som förändrade allt, löftet till familjen och varför karriärens största ögonblick inte blev den ikoniska knockouten som följt honom sedan 2012.
När Edson Barboza lämnade buren för sista gången fanns ingen seger att fira. Ändå beskriver han dagarna efteråt med ett ord som knappast förknippas med en fighter som just avslutat karriären efter ännu en förlust.
Lycklig.
– Jag ser tillbaka och är väldigt glad över allt. Hela processen, alla matcher, alla krig. Jag är väldigt, väldigt lycklig och stolt över mig själv.
Några timmar senare kom kanske det tydligaste tecknet på att någonting hade förändrats. Under hela sin karriär hade Barboza haft svårt att sova efter matcherna, när adrenalinet fortfarande arbetade och kroppen bar spåren av ännu en kväll under strålkastarna.
Den här gången lade han sig ner – och sov.
– För första gången i min karriär sov jag verkligen efter en match. Jag sov som en bebis. Det betyder mycket för mig, för jag tror att det här är slutet.
Synskadan förändrade beslutet
Bakom lättnaden fanns ett beslut som hade vuxit fram långt före avskedskvällen. Barboza hade redan bestämt sig när han skrev på kontraktet för sin sista match.
Resultaten hade börjat ge honom ett svar han inte längre kunde ignorera. Han beskriver hur han inför sina senaste matcher hade tittat på motståndet och känt att matchningen passade honom perfekt, bara för att ändå lämna buren besegrad.
– När UFC erbjöd mig de här killarna tänkte jag: ”Wow, det här blir en perfekt match för mig. Det här är en match jag ska vinna.” Och jag förlorade. Jag känner att jag inte längre är konkurrenskraftig på den högsta nivån.
För en fighter som byggt sitt namn på explosiva sparkar, brutal offensiv och en vilja att möta elitmotstånd blev nästa steg obekvämt enkelt. Barboza hade lovat både sin fru och sin mamma att aldrig fortsätta slåss enbart för pengarna.
– Jag lovade min fru och min mamma att jag aldrig skulle fightas för pengar. Om jag fortsatte nu skulle jag göra det för pengarna.
Det sportsliga bokslutet var ändå bara en del av beslutet. Efter en tidigare huvudmatch drabbades Barboza av en allvarlig skada på höger öga. Två operationer följde, men synen kom aldrig tillbaka ordentligt.
– Jag kan inte se med mitt högra öga. Jag hade väldigt svårt att komma tillbaka till träningen. Jag hade alltid sett med båda ögonen, och plötsligt skulle jag börja träna med bara ett. Det är inte enkelt.
På frågan om vad han faktiskt ser svarar han nästan lika kort som brutalt.
– Ibland ser jag några ljusblixtar. Vissa dagar känns det lite bättre och jag börjar se lite, andra dagar ser jag ingenting. När jag går ut i solen kan jag inte se med det ögat.
Barnen såg honom fightas för första gången
Ändå var det inte ögat, förlusterna eller slitaget från mer än hundra matcher i olika kampsporter som dominerade hans tankar under den sista promenaden mot buren.
Barboza grät redan på väg in.
För första gången under hela UFC-karriären satt både hans son och dotter på plats för att se honom tävla. Tidigare hade han hållit dem borta från det som varit hans vardag sedan tonåren: blodet, sparkarna och matcherna som så ofta utvecklades till våldsamma kraftmätningar.
– Jag höll inte tillbaka någonting. Jag lät mig känna allt. När jag såg mina barn började jag gråta. Jag var väldigt känslosam och väldigt glad över att få göra det här framför dem.
Dottern uppskattade inte hela upplevelsen lika mycket. Efter den första ronden mådde hon illa och ville lämna sin plats en stund.
Pappan bar själv med sig en sönderslagen kropp från buren, bland annat ett djupt sår på smalbenet som behövde sys. För Barboza var det nästan rutin.
– Några stygn. Det har hänt flera gånger tidigare. Det är inga problem.
När matchen var över sökte han familjen. Förlusten hade redan förlorat sin betydelse.
– Jag såg min fru och mina barn och tänkte: ”Wow, jag har verkligen haft en bra tid här.” Jag kände att det var slut. Jag var så lycklig över allt.
Knockouten blev inte största minnet
För en hel generation MMA-supportrar finns en annan bild av Edson Barboza som aldrig kommer att försvinna. Den spektakulära snurrande hjulsparken mot Terry Etim 2012 blev en av UFC-historiens mest omtalade knockouter och gjorde brasilianaren känd långt utanför den publik som redan följde honom.
Barboza vet vad den betydde.
– Det var matchen som gjorde att folk fick veta vem jag var. Om någon inte visste vem Barboza var kunde de se knockouten och säga: ”Den där killen känner jag igen.”
Ändå väljer han inte den när han får frågan om karriärens största ögonblick.
Inte heller någon av segrarna mot namn som Anthony Pettis, Dan Hooker, Beneil Dariush eller Gilbert Melendez.
– Det bästa ögonblicket i min UFC-karriär var slutet, när jag hade mina barn och min fru inne i buren efter min sista match. Definitivt. Jag hade de viktigaste människorna i mitt liv där.
Valet säger också något om hur långt bort han hunnit från den unge man som debuterade i UFC 2010. Då gick Barboza mot buren, tittade ut över läktarna och upptäckte att nästan ingen hade hunnit komma in i arenan.
– Jag tänkte: ”Var är alla? Ingen är här för att se mig.”
Sexton år senare reste sig publiken för honom när han gick.
”Snälla, ring inte min manager”
Avskedet innehåller ändå en komplikation som de flesta fighters känner igen. En karriär kan avslutas med ett beslut. Identiteten följer inte alltid med.
Barboza hade sin första professionella match som 16-åring och beskriver fighting som det enda liv han egentligen känner. Därför skrattar han när frågan kommer om en annan organisation skulle kunna locka honom tillbaka.
– Snälla, inga organisationer får ringa mig. Ring inte min manager. Glöm bort mig.
Han vet själv varför vädjan behövs.
– Jag är en fighter. Jag föddes för att göra det här. Jag har gjort det hela mitt liv. Om du frågar mig nu säger jag nej, jag vill inte fightas mer. Men jag vet inte hur jag känner om några veckor.
MMA vill han lämna bakom sig. Jiu-jitsu lockar fortfarande, och erfarenheten från ett liv av matcher ska inte försvinna med pensioneringen. Barboza vill arbeta som tränare, hjälpa yngre fighters och framför allt arbeta med barn.
Först kommer något han under många år skjutit åt sidan.
– Jag ska ta hand om min hälsa. Under hela min karriär oroade jag mig aldrig för den. När man är professionell tänker man inte på sin hälsa. Nu ska jag ta hand om min kropp.
Han lämnar UFC utan att någonsin ha fått slåss om mästarbältet. När frågan kommer om det gör ont finns ingen tvekan.
– Nej. Noll. Inga ånger.
På hotellrummet efter den sista matchen behövde kroppen till slut inte förbereda sig för nästa träningspass, nästa motståndare eller nästa möjlighet att klättra tillbaka.
För första gången kunde Edson Barboza bara somna.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
