Tanken var att vi skulle flyga från Manila till Surigao och sedan därifrån ta en färja till en annan ö och därifrån bila i 6 timmar till Dulag Rawis Leyte.
Enda trädet i standen Tacloban som stod upp….typ
Jag vaknar alltid runt 05-06, om jag ens kan sova, men just då gick det ganska bra. Tanken var att vi skulle ta oss till Mall of Asia, shoppa lite och sedan ta oss till flygplatsen och flyga till det mest olycksdrabbade området. Frukosten blev nudlar där runt 06. Det var riktigt gott och jag åt som om det var min sista dag i livet, man vet aldrig. Vi tog oss till Mall of Asia på dryga timmen, för er som inte vet så är det ett av världens största shopping gallerior och för er mmafans så var det där Alexander Gustafsson befanns sig när UFC gjorde PR turné, han var faktiskt här då orkanen slog till i södra Filippinerna.
Kyrka som klarade sig i Tacloban
Min tanke var att köpa ett objektiv till min kamera och en GoPro för att kunna göra storverk, konst som skulle sändas på TV4 som jag hade dealat om innan jag åkte hit. Någon GoPro hittades inte men däremot gjorde jag världens klipp på objektivet, jag tjänade in minst 8,000 kronor, vet inte om kassören gjorde fel men jag gjorde ett kap. När jag betalat färdigt började jag fundera vad dessa pengar kunde ha gjort för alla fattiga här nere. Denna tanke har faktiskt följt med mig ända hem men objektivet var något som jag var tvungen att köpa inom mitt yrke, eller inte tvungen men jag ville helt enkelt ha den, men nu ingick skuldkänslor.
Fiskmarknad i Tacloban
Vi åker till flygplatsen och väl där får vi reda på att mitt bagage väger för mycket och jag blir tvungen att betala drygt 1000 kronor bara för bagaget, vilket jag gjorde från egen ficka just för att jag lovat alla er läsare att era pengar skulle till välgörande ändamål. Vi åkte propellerplan och den skulle ha mellanlandat i Cebu, och sedan skulle vi ha tagit ytterligare ett till plan till Surigao. Väl framme i Cebu så får vi reda på att det är stormvarning i Surigao så kaptenen låter oss varken gå av eller åka vidare. Efter dryga timmer så säger kapten att vi ska flyga tillbaka till Manila. Jag var ju där under tidspress så allt var tvunget att klaffa ihop för att fungera, och nu kom den första missen. Under första flygningen så hade dem planets AC på max, så på vägen hem frös jag så pass att jag skakade, när jag bad om en filt hämtade dom en sopsäck. Inte ens efter en idiotförklaring så fattade personalen att jag behövde en filt. Detta resulterade i hög feber när vi väl kom fram i Manila.
En vattenbuffalo som svalkar sig i lerbad
Vi bokade om resan igen men den gick inte förens dag efter, så vi hittade ett massage ställe där man även kunde bara vila och ta det lugnt. Jag som hade hög feber somnade direkt och försökte friskna till, ville inte komma till ett katastrofdrabbat område sjuk. Jag skulle ju hjälpa dem inte motsatsen. Efter nästan 10 timmars sömn satte jag mig på planet i hopp om att det skulle ta oss till rätt destination. Den som väntar på nått gott väntar alltid för länge, eller hur man nu säger…
Helgrillad gris
Framme i Cebu så fick man höra att stormen hade eskalerat och var på väg även till Cebu, så nu fanns det verkligen inget att göra, och sjuk som jag var så tog vi in på hotell och jag sov hela dagen och natten, men jag hörde stormen utanför fönstret och blev bara argare och mer besviken. Jag visste ju inte om min resa skulle göra någon nytta, nu stod allt på spel, verkligen allt. Jag var ju den vita arbetskraften som skulle ner dit för att hjälpa till. Hur som haver så åkte vi till flygplatsen i hopp om att hitta ett flyg som skulle ta oss till Tacloban istället, en stad cirka en timmes bilfärd från Rawis. Vi hittade flyg biljett men det skulle gå på eftermiddag och vi hade en massa timmar att döda. Timmarna blev bara fler och fler när flyg efter flyg blev inställda, jag sökte läkarhjälp där jag fick höra att jag skulle dricka massa vätska och vila, vilket jag gjort nu i nästan 2 dygn. Jag öste på med vätska men det åkte bara rätt igenom kroppen. Efter att ha blivit bästa kompis med alla toastolar på flygplatsen så hittade jag en bänk bakom boardingen till vårt flyg, där la jag mig och blev väckt efter 4 timmar av orden ”You have to get on board”, Jag sprang till flygplanet och satte mig, man hann inte ens spänna fast säkerhetsbältet förens vi landade.
