En av de mest namnstarka UFC-galor som hållits, är det glada omdömet som ropas ut i cyberspace. Samtliga namn i huvudmatcherna har någon gång tidigare fightats i main event, bara en sån sak. I fokus står fjäderviktens bälte på spel, samtidigt som titelsituationen i fyra andra divisioner kommer få klarhet innan kvällen är slut. Zuffa har varit generösa och det är bara att tacka och ta emot.
FV-titel: Jose Aldo (21-1) vs. Frankie Edgar (14-3-1)
Edgar har anslutit sig till den exklusiva skaran känd som de eviga tvåorna. Bland de få medlemmarna syns bland annat Rich Franklin, BJ Penn och Kenny Florian. Män som tvingades bli kringdrivande vagabonder i viktklasserna, eftersom de varken kunde avsätta mästaren eller vänja sig vid rollen som utfyllnad i bakgrunden. Historien har lärt oss att medlemskap i den klubben ofta leder till sviktande moral och pensionsplaner. Det är svårt att leverera sitt bästa utan ett klart definierat mål och det har blivit dags för Edgar att visa hur han hanterar pressen. Säkert är att en förlust på lördag hade försatt den forne lättviktsmästaren i en dyster position utan uppenbara framtidsplaner.
Den goda nyheten för ”The answer” är att han för första gången möter en jämnstor motståndare, och med tanke på hur väl Edgar hanterade majoriteten av lättviktseliten, erbjuds en möjlighet att ge karriären en nytändning. Men där kilon avlägsnas tillkommer hastighet och New Jerseys stolthet kan inte längre kallt räkna med att vara snabbast i buren.
Även champ Aldo kan ha skäl att lida av orolig nattsömn. Med 14 raka vinster och en bekväm sits på tronen kan det vara svårt att höja sitt game ytterligare, och Edgar innebär en unik utmaning som mästaren inte har behövt hantera tidigare. Som en kombination av Aldos tre senaste motståndare representerar Edgar det strategiska sinnet och tekniken som Kenny Florian har, kompletterat med Chad Mendes nedtagningar och Mark Hominicks uthållighet. Ett komplicerat pussel att lösa.
Det är många fantasieggande frågor som behöver besvaras. Duellen mellan utmanarens vältimade dyk och Aldos övermänskliga sprawl kommer att avgöras redan i första ronden. Varar det längre kommer vi få se hur Edgars rörlighet matchar Aldos power, och hur hårt ansatt ”Scarface” suspekta energireserv blir i senare ronder. Nyfikenhet och förväntningar, prestige och titlar. Ett värdigt main event för en späckad kväll.
LTV: Rashad Evans (17-2-1) vs. Antonio Rogerio Nogueira (20-5)
Nogueirabröderna är snidade ur de segaste av virken. De har käkat taggtråd och skitit kätting i fuktskadade gym, ändlösa timmar sedan Columbus seglade förbi. Deras visdom överträffas endast av envishet och tålamod. Men ingen arbetsmoral i världen kan kompensera för tidens tand och genetikens begränsningar. Driv och snabbhet har aldrig varit utmärkande drag i det brasilianska syskonparets arsenal, och åren av slitage och skador har om något sänkt hastigheten ytterligare. Det är den enkla förklaringen till varför Evans är utropad som favorit på förhand. Nogueira förväntas inte vara rapp nog i svängarna för att kunna stoppa ”Sugars” blixtsnabba dyk och plötsliga utfall med nävarna. Chansen att Evans ska klubba ner den boxningssäkre brasilianaren är inte hög, chanserna för en submission är ännu lägre, men välplacerad aggression och medveten kontroll borde garantera Evans de poäng han behöver för en seger enligt instruktionsboken. Att bli stillastående framför den tungt beväpnade ”Minotoro” är inte hälsosamt, som Tito Ortiz påminde om, men att stå stilla har aldrig varit ett utmärkande drag hos Evans. Spåkulan visar domslut och amerikansk glädje.
TV: Alistair Overeem (36-11) vs. Antonio Silva (17-4)
Älskade, hatade, kontroversielle Overeem lämnar ingen oberörd. Dana White kokade över efter dopingavslöjandet, Internet tävlade i att utbrista vad-var-det-jag-sa och de mest lojala fansen ylade efter revansch. Hur som helst är han tillbaka, sportens meste muskelmonster. Med bicepsstorlek som kan skrämma barn och explosiv thaiboxning som skrämmer alla andra. Alla utom möjligtvis storfoten Silva, som sin vana trogen tycks oberörd och kolugn inför den väntade misshandeln. Det svider att inte kunna ge ”Pezao” bättre odds, men matchningen passar den väldige brassen dåligt. Även om Silva har atletiska förmågor som inte skäms för sig, saknas de snabbtänkta synapser och kvicka reflexer som behövs mot divisionens främsta. Skulle Overeem bli uttröttad eller falla offer för de märkliga psykbryten som orsakar apati och uppgivenhet hos ”Demolition man”, kan Silva bli riktigt farlig. Men nej, alla hoppas, tror och väntar sig en holländsk knäskål, en brasiliansk haka och ett tungt brak i canvasen som ekar ut på Youtube. Det främsta syftet med den här fighten i ett större perspektiv, är att säkra ett rent pissprov och ge Cain Velasquez lite att fundera över.
WV: Jon Fitch (24-4-1) vs. Demian Maia (17-4)
Det finns till synes två Demian Maia. Den kultförklarade BJJ-virtousen som drog ut fem killar på raken och pratade om sin ovilja att slå folk i huvudet när han kom till UFC. Samt Maia 2.0 post-Marquardt, som förlitade sig på förvirrande poängboxning med en nypa sporadisk brottning. Hoppet om att få återse Maia classic var nästan ute när legenden gjorde storstilad comeback mot Rick Story på UFC 153. Med elegant teknik och en minnesvärd näsblodsfontän buntade den brasilianske teknikern ihop muskelknutten, stiligt nog att utlösa tårar i ögonen på BJJ-romantiker världen över. Men med all respekt för Storys respektingivande hästkrafter, är han en enkelspårig man vars främsta svaghet är anpassningsförmåga och fight-IQ. Fitch är en best av annan kaliber, en tekniker med koll och obegränsade backupplaner. Även om brottarmaskinens kampstil främst består i att nöta av hudceller mot en plågad burvägg, är det en medveten och beräknande strategi. Fitch har välutbildade nävar och avancerad jiu jitsu tillgängligt, han finner bara sällan skäl att använda dem. Med det sagt tycks det endast kvarstå två tänkbara möjligheter. Antingen har Maias mojo återvänt på allvar, vilket lägger spelplanen för en rafflande duell. Eller så var Storymatchen undantaget som bekräftade trenden, och en kväll av tillplattad brasse mot burvägg över tre ronder är att vänta.
FLV: Joseph Benavidez (16-3) vs. Ian McCall (11-3-1)
Högrankad flugvikt med ett uppenbart dilemma. Divisionens toppskikt består av tre personer och det finns en gräns för hur många gånger man vill se dem möta varandra. Vinnaren borde förstås få titelchans, men champ Johnson har redan bevisat sin överlägsenhet mot båda två. Men låt oss inte gå händelserna i förväg, tre ronder Benavidez vs McCall borde bli nog så underhållande tills vidare. Kontraster är ovanligt i flugvikt, men det finns distinkta skillnader i det här mötet. ”Uncle creepy” har vinnarskalle och ett stort fighterhjärta, men är inte direkt bäst på något tekniskt område. Benavidez är stöpt enligt Team alpha males modell, kapa knäveck och bomba läder utan överraskningar. Den förutsägbara strategin öppnar tänkbara luckor som skulle kunna exploateras av den kreative McCall, men de flesta prognoserna antyder fördel för den positionsstarke Benavidez.
LV: Gleison Tibau (26-8) vs. Evan Dunham (13-3)
Lovande lättvikt och ett möte som kunde gällt titelchans om inte herrar Tibau och Dunham hade haft en tendens att gå förlorande ur alla jämna situationer. Minst fyra matcher på deras records kunde lika gärna varit vinster om poängdomarna varit mer välvilligt inställda. Kompetenta killar är det oavsett. Tibau är främst känd för sevärda nedtagningar och en fascinerande förmåga att greja 70 kg trots muskelvolym som en Belgian blue. Dunham är generellt bra på allting utom att vinna viktiga domslut, och har något av ett frågetecken kring sig. Bra match lär det bli oavsett.
WV: Tyron Woodley (10-1) vs. Jay Hieron (23-6)
Allsidige Hieron kommer få något att bita i när han ställs mot elitbrottaren Woodley. En match som lär avgöras på förmågan att ta ner, respektive undvika att bli nedtagen.
LV: Jacob Volkmann (15-3) vs. Bobby Green (19-5)
Nu är det jul igen, och en man från Strikeforce. ”Christmas” Volkmann” väver effektivt ihop brottning med jiu jitsu, vilket är en dålig nyhet för Green som föredrar att stå upp.
LV: Yves Edwards (42-18-1) vs. Isaac Vallie-Flagg (13-3-1)
Ännu en import från Strikeforce. Debutanten Vallie-Flagg välkomnas till buren av evighetslågan Edwars, som ena dagen producerar sensationella knockouter och andra dagar fördriver tiden till oengagerade domslutsförluster. Vallie-Flagg, som akut behöver ett ringnamn för övrigt, hoppas på det senare. Vi andra hoppas på sydamerikansk thug jitsu när den är som bäst.
BV: Chico Camus (12-3) vs. Dustin Kimura (9-0)
Bantamvikt bortom rampljuset. Anmärkningsvärt är att Kimura har avgjort sex gånger på submission, utan att lyckas dra in det lås man förväntar sig med det efternamnet.
BV: Edwin Figueroa (9-1) vs. Francisco Rivera (8-2)
Rivera har bra löd i nävarna, vilket kan få räcka som hype för det här anonyma mötet.
