Det finns inget större MMA-evemang än en gala med George St. Pierre förlagd till Kanada. UFC:s publikrekord på 55 000 åskådare från Toronto 2011 står sig än idag, och kanadensiska galor dominerar topplistan generellt. Det har ännu en gång blivit dags för sportens största stjärna att inkassera det främsta publikstödet en fighter kan få.
WV titel: Georges St. Pierre (23-2) vs. Nick Diaz (26-8)
UFC gjorde ett tappert försök att måla upp det här mötet som crescendot på en blodsfejd. Ungtuppen Diaz skulle sättas på plats något rejält, för nu var St. Pierre förbannad. Så det så. Särskilt övertygande var det förstås inte. ”GSP” intygade visserligen att han har mörkare tankar än folk anar, men syftade nog mest på att det finns en faktisk människa bakom det orubbliga solskensleendet. Någon vilt svingande, rosenrasande St. Pierre med mord i blicken kommer världen aldrig att få se. Diaz uppkäftighet kan utlösa raseriutbrott i de flesta, i synnerhet Dana White, men den kanadensiske filbunken faller inte för provokationer.
St. Pierre är en traditionell kampkonstnär som tror på sin ödmjuka uppgift att vara elev och inte mästare. Mentaliteten är helt immun mot trash talk, trender och känsloyttringar. Welterviktens härskare tränar och tävlar utan ego och visar inget större intresse för vad folk tycker om saken. Den mentaliteten får fin draghjälp av att ständigt tävla inför en lyrisk hemmapublik, som generöst förlåter även de mest sövande transportsträckor. St. Pierre tävlar som en idrottsman, för att vinna, och då blir det inte alltid så sevärt. ”Rush”, som mästaren aldrig kallas, har två standardstrategier. Hålla sig stående mot potentiellt farliga grapplers och jabba hem slagväxlingen, eller plocka ner och toppkontrollera om slagväxling riskerar att bli farlig. St. Pierre är sagolikt begåvad på alla områden, men ser ingen anledning att experimentera utanför sina två pålitliga gamplans.
Diaz skulle inte kunna positionskontrollera en match om hans liv så hängde på det. Dels för att brottarbasen med tillhörande råstyrka totalt saknas. Men främst eftersom Diaz placerats på den här planeten för att slå in käftar och knäcka leder enligt en mer medeltida filosofi. Diaz oförmåga att passa in i civiliserade sammanhang kan summeras med det där citatet från Sin City: ”He just had the rotten luck of being born in the wrong century” . Inte ens generösa utbetalningar från UFC har fått den principfaste Diaz att överge sin identitet som rebellisk slagskämpe. Envisheten och krigarmentaliteten leder till ständiga konflikter, men också respekt och uppskattning. Om Kanada vill se kaxigheten få på käften mer än något, vill en rätt stor del av världen hellre se St. Pierres präktighet få sig en omgång á la Stockton.
Alla vet vad som väntar. Mästaren kommer att trycka på sin brottarknapp för distansbyte vid behov, oavsett om beslutet blir mark eller stående. Diaz kommer inte kunna göra något åt saken. Det som sätter sprätt på fantasin är om Diaz lyckas vara lika farlig från ryggläge som stående. I det scenariot hade GSP kastats in i en obekant värld utan trygga punkter att hålla fast vid, och då kan vad som helst hända. Om man inte förutsättningslöst tillber St. Pierres storhet är det precis vad man hoppas på ska ske på lördag.
WV: Carlos Condit (28-6) vs. Johny Hendricks (14-1)
Världens två högst rankade welterviktare som inte befinner sig i kvällens titelfight, gör upp om chansen att få stå där nästa gång. Condits kapacitet är ganska bekräftad vid det här laget men för Hendricks del gäller det att ta vara på chansen. Weltervikten är nerlusad med stadiga brottare som gillar att veva sina köttiga armar genom luften och det är svårt att stå ut från mängden. Om Condits vakna blick och eleganta timing snurrar bort bärsärken från ”300”, lär Hendricks bli avfärdad som en dagsslända. Ett helt annat besked hade givits om ”Big rigg” delade ut en tredje knock, lika dramatisk och snabb som de som fällde Kampmann och Fitch. Men Condit har inte blivit överlistad på åratal och är klar favorit med sin överlägsna bredd och tekniska skicklighet. Å andra sidan var det exakt vad folk sa om Kampmann och Fitch också. Kanske kan den skäggiga bestens vänsterslägga dela ut mer än bara tursmällar trots allt.
WV: Jake Ellenberger (28-6) vs. Nate Marquardt (32-11)
Som av en händelse får Hendricks sällskap under kvällen av två killar som klonades i samma laboratorium. Först ut är Ellenberger, som överraskande nog gillar nedtagningar, toppkontroll och att svinga tungt läder, ett teknikregister som räckt för seger i varenda UFC-match där motståndaren inte hetat Condit eller Kampmann (om det börjar låta som upprepningar, vänta tills vi kommer till Rick Story om en stund). ”The juggernaut” har fått äran att välkomna Marquardt tillbaka till UFC efter två års frånvaro. ”The great” torskade i sin senaste match, har en gammal beef med chefen på UFC och har dessutom aldrig blivit särskilt populär hos fansen. Kort sagt ligger World series of fighting lite oroväckande nära om det blir en klen prestation på lördag. Den stadige men okomplicerade Ellenberger är helt rätt man att mäta upp rådande dagsform och ge ett besked om 33-årige Marquardt fortfarande är en kraft att räkna med.
MV: Nick Ring (13-1) vs. Chris Camozzi (18-5)
Man känner direkt av när en match står mellan forna dokusåpadeltagare. Två fighters som båda deltog i säsong elva av The ultimate fighter, och som båda tvingades lämna tävlingen på grund av skador. Inte direkt material för upphetsning. Rings tjusiga record döljer dessutom två starkt ifrågasatta vinster i UFC, där statistiken tecknade en bild av klar förlust. Camozzi har främst mött namn från det lägre skiktet av mellanvikten med ett resultat på 5-2. UFC belönar ofta lojalitet och trogen tjänst, men jag tror ingen hade gnällt om den här svala matchningen petades ner till förmån för Makdessi-Cruickshank eller någon annan förväntad rökare.
LV: Mike Ricci (7-3) vs. Colin Fletcher (8-2)
På tal om matcher med generös exponering. Två killar som båda förlorade finalen av The ultimate fighter men ändå erbjöds kontrakt ska nu göra sin riktiga UFC-debut. Det spelar in att Ricci är en kanadensisk hemmafavorit och vad gäller ”Freakshow” så finns det nog ingenstans där den mannen saknar popularitet. Men ändå, det rör sig om gröna talanger som ännu inte visat att de hör hemma på högsta nivån. I synnerhet Fletcher verkar få det tufft då den sympatiske britten har svårt att hantera sina något klent byggda 187 cm på ett effektivt sätt i buren. Underhållning är dock att räkna med tack vare kanadensarens talanger i buren och brittens talanger utanför den.
WV: Patrick Cote (18-8) vs. Bobby Voelker (24-8)
Stålkäken Cote är inne på sin tredje vända i UFC men får finna sig i att bli placerad i skuggan. Trots hemmapublik och ett klokt byte till weltervikt, blev det en fight långt ner på listan när ”The predator” kliver in i oktagonen för fjortonde gången. Okände Voelker är en import från Strikeforce som haft ett uppehåll på nästan två år, vilket förklarar anonymiteten. 33-åringen föredrar stående kamp vilket motiverar valet av motståndare, Cote är inte den som backar från ett uppfriskande brawl. Trots att den kanadensiske sluggern har mött i stort sett varenda utpräglad striker som UFC kunnat ställa i vägen, har ingen lyckats med bedriften att avsluta Cote med slag. Det bör bli sevärt när Voelker ger den svåra uppgiften ett försök.
FV: Antonio Carvalho (15-5) vs. Darren Elkins (15-2)
Hyggliga fjäderviktare som ofta presterar väl men sällan ställer till med något spektakulärt. I synnerhet nedtagningsstarke Elkins har en tendens att ta hem matcher på kontroll före aggression. Lokale talangen Carvalho föredrar att gå med nävarna före och är den ende av de två som lyckats avsluta en motståndare i UFC, men med tanke på motståndet kommer ”Patos” nävar antagligen vara rätt upptagna med nedtagningsförsvar.
WV: Dan Miller (14-6) vs. Jordan Mein (26-8)
Jim Miller är en av lättviktens mest pålitliga, underhållande och energiska fighters. Hur blev brorsan Dan Miller så färglös i jämförelse? Kanske var det så enkelt att lillebrorsan hade större skäl att kämpa hårdare, så som det ofta är. Oavsett anledning så har Miller den äldre och större inte lyckats leverera i UFC. Resultatet läser 6-5 med sju domslut. Debuterande underbarnet Mein är däremot något utöver det vanliga. Kanadensaren har betat av 34 matcher på sju års karriär. Inte illa med tanke på att grabben bara är 23 och gjorde sin proffsdebut (mot Rory McDonald av alla människor) i den ålder då normala människor har fullt upp med högstadieångest. På vägen har ”Young gun” buntat ihop ett helt gäng med UFC-veteraner och tiden är mogen att äntra den största buren. Lägg namnet på minnet, Mein är inte som andra barn.
LV: John Makdessi (10-2) vs. Daron Cruickshank (12-2)
En match med skyhöga förväntningar. Det blir så när man tutar ihop två utpräglat spektakulära kickboxare och klär dem i tunna handskar. Bredden är inte den bästa, strategiskt sinne tycks inte vara aktuellt och chanserna till varaktig framgång i UFC är inte höga. Men inget av det spelar någon roll i det här mötet. Båda vill stå upp, utbyta sinnesjuka sparkar och ösa järnet tills en faller. Det kan inte gå fel.
WV: Rick Story (14-6) vs. Quinn Mulhern (18-2)
Det är inte alltid så kul att vara Story. Trots att brottarbiffen övermannat både Hendricks och Ellenberger tidigare, befinner sig kollegorna i titelsnacket samtidigt som Story skräpar runt i utfyllnadsmatcher. Det är egentligen bara Kampmann (då var vi där igen) och Maia som lyckats få ut en dominant seger mot den 28-årige tanken från Tacoma. Debuterande Mulhern har en mustasch som var trendig på 1930-talet och en kroppstyp från samma epok. Inte så respektingivande, men skenet bedrar. Amerikanen har exceptionellt bra jiu jitsu, vilket den gode Story aldrig mer kommer att underskatta efter att Maia pressade ut brottarens livslust genom näsborrarna.
BV: T.J. Dillashaw (7-1) vs. Issei Tamura (7-3)
Bantamviktare med mycket att bevisa innan de hedras med en längre text än såhär.
BV: George Roop (12-9-1) vs. Reuben Duran (8-4-1)
Roop tyckte tydligen inte att 185 cm i fjädervikt var tillräckligt magert, och bestämde sig för att hoppa ner en viktklass till. Två decimeter längre ner väntar den än så länge okände Duran som gått 1-2 i UFC.
