Birmingham UFC 138 2011, vi åkte dit i söndags förra veckan, mellanlandade i Frankfurt och vidare sen till Birmingham. Väl framme hyrde vi bil och begav oss till Hotellet. När vi till slut anlänt till hotellet var det så pass sent att det var dags att sova. På morgonen på måndagen så åkte vi till fighterhotellet som låg precis bredvid men kostade 100 gånger mer. Jag glömde bort att berätta: Jag åkte med vår kameranisse Lars Oneflower. Väl framme vid Hilton så ringer Chris Leben och undrar vart vi höll hus, vi tog hissen upp till deras rum och där låg Chris gömd i sängen och tryckte i sig kakor. Det var en rolig syn då han verkligen försökte äta med så låg volym så hans tränare inte hörde. Jag gav han en stock snus i present från er MMAnytt-fans och han blev glad och tackade, så tack alla MMAnytt-fans.
Jag drog sedan av mig mössan jag hade på mig och fick orden ”You mother fucker” följt av skratt, han gillade verkligen mitt sätt att visa min support. Vi började direkt att filma och det mesta har ni sett, om inte titta på Chris videoblogg här på MMAnytt. Hans rum var runt 150kvm stort och han gick runt i morgonrock och gapade ”This is how i roll”, vilket var roligt, vilket ni kommer förstå varför sen. Med Chris rumsnycklar kunde man ta sig in i hotellets VIP-loung vilket vi gjorde varje dag och jag säger bara det var som att komma till paradiset. Det fanns alltid mat, all sorts sprit, desserter och frukter och fiberlina. Detta rum var det mest besökta rummet för oss MMAnytt-crew. Vi satt därinne nästan hela tiden bortsett från när vi filmade.
På tisdagen så gjorde vi upp en tävling mellan mig och Chris. Tävlingen gick ut på att jag skulle tappa lika mycket vikt som honom fram till fredag kl 16.00 vilket var tiden för invägning. Han vägde 206 och jag 180 lbs. Han skulle ner till 186 och jag till 167 lbs men med tanke på min vikt så bestämde han sig för att han inte trodde att jag skulle klara av lika mycket som han. Tävlingen började runt 10 på morgonen och jag vägde in mig på tom mage och svinhungrig. Vinsten var 100 pund. Jag åt inget på hela dagen och på kvällen efter allt filmande så cyklade jag till jag gick ner 6lbs vilket kändes ganska enkelt, jag trodde att vinsten var inom räckhåll.
Dagen därpå var det presskonferens, och 15 intervjuer var inplanerade samt några videobloggar. Chris ville gå träna så vi mötte upp honom på gymmet. Jag kollar på vågen och ser att jag nu gått ner 7 lbs sammanlagt. En av UFCs personal kommer fram till mig och frågar, vad är era planer idag och jag berättar att jag vill filma alla och han ler och svarar tillbaka absolut, fixat. Då tänkte jag om jag ska intervjua alla så måste jag ha energi, så jag gav upp tävlingen. Tyvärr.
Under veckan så följde vi även Papy och Brad Pickett, såg ni när Brad och Sirwan fightas i baksätet av bilen? Måste ses. Vi umgicks med alla som ville umgås, det var riktigt roligt att lyssna på deras historier och se vart dom kommer ifrån. Jag som inte fightas vill förstå hur det är att vara en fighter. Det är ingen lätt sport dessa herrar utövar. Vilken press! Det finns bara vinnare och förlorare. Inget mittemellan, detta måste vara det mest jobbiga psykiskt om man tänker efter.
Man tränar i månader, håller kosten i månader för att sedan visa vem som förberett sig bäst i 15 min, är inte detta sjukt?
Själva tävlingsdagen var den jobbigaste dagen någonsin, jag fattar varför men jag vägrar acceptera. Sen satt jag och tänkte hur jobbigt det måste vara för alla fighters. Sitta och vänta på att få fightas! Jag hade blivit vansinnig. Undrar vad man tänker inte just 1 timme innan fight utan 3 månader innan, blir ens tankar mer intensiva? Drömmer man om hur fighten går? förmodligen.
Jag och Lars satt och bettade mellan oss själva fram till maincard sen ville ingen av oss vara med längre för att vi trodde på samma på allt.
Papys fight sved hårt i hjärtat, det sved på ett bra sätt i början av fighten men sen övergick det till att göra ont. Man har följt en vän, en fighter, i 2 månader för hans livs viktigaste match. Fan, jag vet inte hur jag ska beskriva med ord. Jag vet inte hur jag ska beskriva med tårar heller med det gjorde ont. Papy bad om ursäkt efteråt och det kändes, jag svarade tillbaka; Vi vinner tillsammans vi förlorar tillsammans. Men jag vet att det gjorde ont inom honom ännu mer än mig. Jag kan skriva hur mycket som helst om detta med ni förstår att man kommer nära en så känns det som att man är ett med fightern.
Sen var det Brads tur och den fighten sved lika mycket, jag hade suttit i hans rum timmarna innan och pratat med honom och allt kändes toppen. Nu kändes det som att hans dröm gick i tusen bitar, jag vet inte om bonusen på 70 000 dollar hjälpte men jag hoppas det. Pengar är inte allt, men jag hoppas dom gjorde nån nytta.
När det var Chris tur så vägrade jag tro nåt annat, men även där gick det inte så bra, Vad säger man? Allt kan hända i MMA!
Jag orkar inte skriva att det var jobbigt, för det var nog jobbigt för dom flesta. Under galan så gick jag och Lars runt och vi träffade på MMAnytt-fans som ville ta foto med oss och autografer, det var kul samtidigt som det kändes konstigt. Men jag uppskattar verkligen allt stöd!
Dagen innan galan på fredagen så säger Chris, ”Where is my money?” Jag var ändå skyldig honom 100 pund sedan jag förlorade vikt-tävlingen. Men han följer upp det med att han vill betta mer. Hans idé är att jag ska ta på mig en träningsmask, en sån mask med små hål framför så man andas mindre och det blir jobbigare för varje andetag. Den ville han att jag skulle ta på mig i 3 timmar, då skulle jag få hans handskar om jag nu klarade det och om jag förlorade så skulle jag ge honom ytterligare 500 pund, 600 sammanlagt.
Vad som faktiskt hände kan ni se i videon nedan:
