Nu mer än någonsin är frågan på tapeten och det råder ingen tvekan om att doping på alla sätt och vis är ett vidsträckt fenomen inom professionell MMA. Varför är i sig inget större mysterium, till skillnad från det om hur många som faktiskt använder sig av vad det nu kan handla om; anabola steroider, testosteron och andra prestationshöjande eller dopingklassade preparat kan mycket väl ha haft en större inverkan på alla de magiska ögonblick vi upplevt i MMA-buren under åren än vi trott och den verkliga frågan bör egentligen vara OM vi någonsin blir av med doping?
Eller om vi rentav vill bli av med fenomenet. Vem vet, av de senaste veckornas händelser att döma kan det mycket väl vara så att en majoritet av sportens topputövare använder sig av något sorts prestationshöjande preparat, tillåtet eller inte. Anderson Silva (34-6), Jon Fitch (26-7) och Hector Lombard (35-4) är de senaste tre i raden att testa positivt för diverse otillåtna substanser, i Silvas och Lombards fall anabola steroider (brasilianarens tester visade även spår av testosteron) medan det ännu inte är känt vad Fitch använt sig av. Och de är långt ifrån ensamma – den mycket omtyckte Chael Sonnen (28-14) fick som känt se sin karriär nå ett surt slut efter att ha testat positivt förra året, likaså hans nemesis Wanderlei Silva (35-12). Vad är det som håller på att hända med sporten och hjältarna vi älskar?
Sen har vi ju det där med TRT; den kontroversiella behandlingen tillät utövare som av en eller annan anledning producerade testosteron under gränsen för vad som anses ’normalt’ att ersätta dessa nivåer med ett externt intag. Vitor Belfort (24-10) var den kanske mest kritiserade bland användarna även fast han var långt ifrån ensam – Dan Henderson (30-13), den tidigare nämnda Sonnen, Antonio ’Bigfoot’ Silva (18-6), Frank Mir (16-9), och många, många fler räknades till den långa listan av användare. Nuförtiden är behandlingen dock förbjuden inom stora delar av professionell MMA och kanske viktigast av allt inom UFC.
Behandlingen i sig beskrivs av många med inblick i frågan som ofarlig, till och med hjälpsam; män producerar naturligt lägre nivåer av testosteron då man börjar krypa upp i ålder samtidigt som en rad faktorer kan snabba upp denna process. Då det är MMA vi pratar om har forskning på senare tid visat att upprepade slag mot huvudet kan leda till lägre nivåer, samtidigt som tidigare bruk av testosteron även det hämmar kroppens egen produktion på senare år. Det låter väl inte alltför orättvist eller? Jag menar, varför gå in i buren med en hand bunden bakom ryggen? Människor är dock människor och det dröjde självfallet inte länge tills det att behandlingen började missbrukas. Således gick vissa användare från en metod att likställa förutsättningar gentemot motståndare till att skamlöst ge sig själva exakt samma fördelar som de var på fel sida av.
Huruvida TRT ens borde varit tillåtet från första början låter jag vara osagt, behandlingen är förbjuden och det får vara det. Ett steg i rätt riktning. Samtidigt känns det som om man för varje steg fram tar två bakåt; trots förbudet och trots fler, bättre och mer precisa tester är problemet större än någonsin och av allt att döma ser det inte ut att försvinna någon gång snart. Metoderna för att undvika positiva tester blir alltmer sofistikerade och faktum är att det sägs vara relativt enkelt att använda sig av diverse prestationshöjande preparat under träningsläger för att sedan sluta i god tid för alla spår att försvinna ur kroppen. Även fast oanmälda tester nämns som sportens räddning är dessa i praktiken sällan förekommande och därpå relativt enkla att kringgå. Det finns de som tror att så mycket som 80 till 90 procent av alla elitidrottare använder sig av något sorts prestationshöjande och att vi helt enkelt inte skulle kunna avnjuta den höga nivå av sport vi idag har tillgång till utan dessa preparat.
Därmed återvänder jag till krönikans första mening; vill vi verkligen stoppa detta ’problem’? Vi älskar att höja våra hjältar till skyarna och ser fotbollsspelare, fighters och hockeyspelare som superhjältar. Vi vill inte se normalt eller tänkbart – vi vill ha fysiska monster som kan göra saker vi inte ens kan drömma om! Med det sagt går det självfallet att uppnå en nivå långt över den ’normala’ genom hård träning, god kost, disciplin och tålamod. Men det är ju såååå mycket svårare..
Testosteron, steroider och liknande preparat omgärdas av missförstånd och förutfattade meningar. Hälsopåverkan åsidosatt krävs det oerhört hård träningar för att nå toppen av vilken sport som helst, vad man än tar. Det är inte som om man tar en spruta några gånger i veckan och blir Anderson Silva. Det krävs mer än så, mycket mer. Samtidigt ger det utan tvekan en fördel gentemot de som inte använder sig av liknande preparat och det är självfallet där skon klämmer. Det råder i min mening ingen tvekan om saken – förbjud det helt och hållet (och stå bakom förbudet istället för vad det nu är man ägnar sig åt i dagsläget) eller gör allt tillåtet. Det första alternativet är förmodligen det jag skulle välja om jag hade makten medan det med säkerhet finns de som föredrar det sistnämnda.
Hur kommer man egentligen till bukt med en situation som denna? Det finns de som tror att vi är på randen till att uppfinna supermänniskor, som endast behöver ta ett piller för att uträtta vad vi ser som omöjliga bedrifter. Gendoping är ett annat, enligt vissa, kommande dilemma; man kommer inte bara kunna höja sin kapacitet utan kan helt och hållet ändra sin fysiska uppsättning till något annat. Alla kan se ut som Jon Jones (21-1) med andra ord. Jag vet inte vart utvecklingen leder eller vilka svängar den kommer ta. En sak som är säker är att saker och ting alltid går framåt, alltid blir mer, större och bättre. Så är förmodligen även fallet när det kommer till droger inom idrott och det är snarare hur vi ställer oss inför problemet som enligt mig är viktigt och inte vad läkare gör för framsteg i labbet. Frågan är bara vad för ställning vi bör ta – bu eller bä? Vill vi ha en sportvärld som motsvarar verkligheten eller en av osannolika bedrifter och omänsklig kapacitet?
Av allt att döma kommer det krävas något utöver det vanliga för att få bort fenomenet från MMA, det har vi gott om bevis för. Doping i dess många former kommer förmodligen aldrig försvinna helt och hållet ur professionell idrott om det inte händer något väldigt drastiskt. Om man verkligen tänker på saken, hur många legendariska sportögonblick har kommit som resultat av droger? Eller med hjälp av droger? Hur kommer det sig att idrottsmän idag vid första anblick ser ut som en annan ras jämfört med de för 30 år sedan? Eller ens 20 år? Visst, mer sofistikerade träningsmetoder, större betoning på återhämtning och en större vetskap om kostens betydelse spelar såklart in i ekvationen. MEN, hur stor del har droger?
Något måste hända, det är en sak som är säker. Vad lämnar jag upp till er läsare – fortsätter vi kämpa i ett slag som tillsynes inte går att vinna eller anpassar vi oss? Och i såna fall hur?
