The Ultimate Fighter – Serien som räddade UFC. Så har det låtit för UFC sedan starten av realityserien 2005. Men nu, åtta och ett halvt år senare är vi inne på den 16e säsongen, om man exkluderar TUF: Brazil och TUF: Smashes som är deras internationella versioner av TUF. Sedan starten har de flyttat serien från Spike TV, där de från början debuterade, och placerat den på FX. Utöver det har de även flyttat det hela till fredagar, något som ofta anses som en av de sämsta dagarna i veckan för att visa ett TV-program.
Men allt detta är inte vad som är fel på säsongen. UFC:s idé att massproducera något och trycka ner det i folks hals år efter år fungerar kanske för ett sportevenemang så som galor, men när det kommer till TV är det uppenbart att helt andra regler gäller. Formatet är efter åtta år stelt och uttjatat. Det är verkligen ingenting som vi inte sett förut. Vi har sett mängder av färgade tuppkammar, folk som super i huset och ska slåss, folk som överskattar sin egen förmåga grovt och folk som helt enkelt ska spela allan. Vi har inte sett det en gång förut – vi har i bästa fall sett det minst sju gånger förut.
Publiken sviker även formatet, och även om det gick upp över 1,1 miljoner tittare under det senaste avsnittet så var det inte fler än 624 000 tittare som skruvade in TV:n på FX för att se spektaklet under det femte avsnittet. Detta är det lägsta antalet tittare för ett TUF-avsnitt någonsin och då ska man komma ihåg att kanalen är tillgänglig till över 90 miljoner hushåll i USA.
Så när tittarna börjat svika det hela, så har även UFC själva svikit deltagarna. På The Ultimate Fighter-finalerna brukar vi generellt se en och annan deltagare som inte riktigt klarat sig hela vägen till finalen på det preliminära kortet. Är det en speciellt intressant person så kan de till och med få en plats på det eftertraktade huvudkortet. Men låt oss studera det ryktade matchkortet för finalen en liten stund.
Huvudkort
- Shane Carwin vs. Roy Nelson
- Finalist 1 vs. Finalist 2
- Pat Barry vs. Shane Del Rosario
- Melvin Guillard vs. Jamie Varner
- Mike Pyle vs. James Head
Underkort
- Jonathan Brookins vs. Dustin Poirier
- T.J. Waldburger vs. Nick Catone
- Johnny Bedford vs. Marcos Vinicius
- Jared Papazian vs. Tim Elliott
- Vinc Pichel vs. Rustam Khabilov
- Reuben Duran vs. Hugo Viana
- John Cofer vs. Mike Rio
Vänta nu? Tolv matcher och ingen från TUF 16? De låter inte ens Julian”Bang bro” Lane få en plats. Det är inte en enda deltagare från The Ultimate Fighter 16, utöver de två hemliga finalisterna, som fick äran att deltaga på matchkortet. Har verkligen ingen imponerat i buren under säsongens gång som kan få äran att gå en match?
Nej, är mitt spontana svar. Jag har ärligt känt mig så brutalt omotiverad att faktiskt titta på avsnitten denna säsong. Jag har trots allt plågat mig igenom de flesta avsnitten som hittills gått och det vore ett under om jag klarar av att se de resterande avsnitten utan att någon står med ett vapen mot mitt huvud. Det mest skrämmande av allt är egentligen att till och med de själva verkar ha gett upp, om man ska gå på den senaste trailern för det kommande avsnittet där Shane Carwins team helt enkelt vägrade att träna.
Det enda som kan rädda detta extremt stela koncept är med största sannolikhet Chael Sonnen. Men det känns samtidigt som ett extremt desperat drag från UFC som måste plocka med sig tittare för att ens få en riktig lönsamhet i programmet. När han är med och coachar mot Jon Jones kanske jag äntligen får styrkan tillbaka att sitta och titta på deltagare som smörjer in sig i en pinsamt dålig produktplacering.
Jag vill helt enkelt glömma hela TUF 16 och det ser ut som att UFC också vill det.
