Det är en tilltrasslad situation. Minst sagt. Det var i förra veckan som UFC offentliggjorde planerna om en ny dopingtestpolicy som börjar gälla från och med den första juli detta år. Detta efter en turbulent tid av fall efter fall där några av sportens största profiler testat positivt för diverse prestationshöjande- och otillåtna preparat. Det är således en organisation i något av ett panikartat tillstånd som gör vad man ser som nödvändigt för att rädda vad man kan av sportens rykte – frågan är bara om man gör det på rätt sätt.
Först och främst känns det nödvändigt att upprepa UFC:s planerade åtgärder; en stor utökning av oanmälda dopingtester (det sägs att så många som 585 fighters ska testas), samarbete med utomstående organisationer som WADA (World Anti-Doping Agency), mer pengar att röra sig med samt hårdare bestraffning vid doping. Det är hårddraget hur man dels planerar att skina ljus på samt faktiskt lösa situationen som uppstått inom sporten.
Det var när resultatet av Anderson Silvas (34-6) tester offentliggjordes i samband med UFC 183 som poletten trillade ner på riktigt. Hjärtan krossades och hopp släcktes – vad har vår sport egentligen förvandlats till? Om Silva, länge hyllad som sportens främste någonsin, dopar sig måste problemet vara större än vad de flesta av oss antagit. Visst, doping har alltid och kommer förmodligen alltid att existera inom idrott, i synnerhet professionell sådan. Det är inget man kommer runt. Samtidigt var åtminstone jag framtill nyligen under intrycket att det endast var en liten procent utövare som faktiskt använde sig av exempelvis steroider eller testosteron. Av allt att döma kunde jag inte haft mer fel.
Hector Lombard (35-4) var nästa man att testa positivt samtidigt som veteranen Jon Fitch (26-7) även han försökt skaffa sig ett orättvist försprång inför WSoF 16 förra året. Ashlee Evans-Smith (3-1) stängdes därpå nyligen av efter att ha testat positivt för ett viktminskande preparat. Innan dess hade två av UFC:s största profiler i Wanderlei Silva (35-12) och Chael Sonnen (28-14) faktiskt fått sparken från organisationen som följd av olika fall av doping.
Med allt detta och mer inom loppet av mindre än ett år är det lätt att förstå varför UFC nästintill var piskade till att göra någonting, ta någon sorts åtgärd. Som sportens ledande varumärke och nästan synonymt med MMA i sig är det på sätt och vis ett ansvar organisationen bär på sina axlar. Sen har man ju ett rykte att bevara; ’Mo’ money mo’ problems’ är lika sant nu som för 18 år sedan (shoutout Notorious B.I.G) och ju mer uppmärksamhet UFC får desto större ansvar har man att agera positiva förebilder. Eller rättare sagt, dess fighters väntas agera förebilder. Hur många barn idag växer inte upp med en dröm om att tävla i oktagonen? Och hur många föräldrar vill att ens barn väljer en karriär där doping nästan är ett måste?
För det är dit alla tecken pekar – om alla andra tar något blir det nästan ett krav om man vill kunna mäta sig med eliten, om man inte är ett genetiskt freak det vill säga. Om en spruta i veckan eller ett par tabletter dagligen är vad som krävs för att lyckas kommer folk göra det. Det finns alltid undantag men många är nog mer än villiga att bara följa med strömmen och helt enkelt föra vad de kan för att nå toppen. Så är det bara.
Jag vill inte utge mig för att på något sätt ha en insyn i hur många inom sporten som använder sig av någonting otillåtet för det har jag inte. 50 procent är en siffra som nämnts. Den kan mycket väl stämma men tills vi verkligen har bevis kan vi inte utgå från att den är riktig. Samtidigt är det inte svårt att tänka sig att så mycket som hälften av UFC:s fighters faktiskt dopar sig och bara det borde räcka för att höja ett par ögonbryn. Att det ens är tänkbart är illa nog.
Den senaste tidens soppa har skadat sportens rykte såpass mycket att det kanske inte ens går att återställa det. Förstå mig inte fel – folk kommer vallfärda till UFC:s galor även i framtiden och populariteten fortsätter med all sannolikhet att stiga. Däri ligger ett av de i min mening två största problemen med den nya policyn; bör det verkligen förbjudas? Jag publicerade en krönika i detta ämne för inte så länge sedan och tänker därför inte gå in djupt på det igen. Men det är ändå viktigt att höja frågan huruvida den breda massan inte skulle få upp ögonen för sporten ännu mer om utövare helt sonika tillåts göra som de vill – om vi istället för två ”vanliga” människor ser två sönderdopade superhjältar göra upp i mitten av oktagonen. För de med en blick för sporten och som faktiskt förstår sig på de olika komponenterna av MMA räcker detta gott och väl. Vad är mer spännande än en titelmatch mellan två av världens bästa? Samtidigt ser jag det inte som otroligt att UFC skulle expandera ännu mer genom att helt enkelt släppa på tyglarna och låta doktorer bygga atleterna av våra drömmar.
Men men, det är en annan historia. Vad jag försöker komma fram till är om den här nya policyn, den järnhand och de restriktioner som väntar verkligen är rättvisa. Och då pratar jag inte om de som faktiskt använder sig av prestationshöjande preparat. Jag tänker på de som aldrig ens tänkt tanken att dopa sig och ändå kommer väckas av kontrollanter med plastburkar, tvingas gå ur sin väg för att lämna blod och allmänt känna sig skyldig för något man inte gjort. Går inte problemet djupare än så? Finns det inte en anledning till att folk försöker skaffa sig fördelar genom användande av droger? Bör man inte titta på roten av problemet istället dess effekt?
Varför är simpelt – alla vill vara bäst och för att vara bäst krävs varje tänkbar fördel. Det ligger i vår natur att använda de resurser vi har tillgängliga till max och det är inget man kan stoppa genom fler tester och strängare straff. Så småningom kommer man hitta sätt att kringgå detta, det är oundvikligt. Tyvärr har jag ingen lösning och således kan jag inte sitta här och klanka ner på UFC för att man i alla fall försöker städa upp lite. De flesta skulle förmodligen kommit fram till något väldigt likt den nya policyn. Det är med andra ord en tuff nöt att knäcka och frågan är om man någonsin kommer till en lösning. Personligen tror jag inte det. Det hela kommer fortsätta eskalera till den grad att man antingen tillåter ALLT eller tills man helt enkelt ger upp och kastar in handduken. Tills sporten går under.
Det är med andra ord inte precis två optimala scenarion. Samtidigt kan jag mycket väl ha fel (gud vet att det har hänt förut) och således ställer jag frågan till er – vad, om något, kan egentligen göras för att få stopp på doping inom MMA? Är det överhuvudtaget något som bör förhindras? Kanske är det helt enkelt samhällets syn på ”att lyckas” som är snedvriden, kanske vi har fått det här med tävling och att vinna om bakfoten. Vad säger ni?
