I veckans lista, som tekniskt sett blev en onsdagslista, tittar vi närmare på hype som snabbt blåstes bort. I MMA lyser tålamod ofta med sin frånvaro och hypemaskineriet kan rassla igång på kort varsel. Listan är lång över fighters som upphöjts till skyarna efter några avgörande segrar, och som i nästa stund blivit avfärdade efter en förlust. Hanteringen av fighters på inne- och utelistan är snabb och brutal.
Sporten har sett några anmärkningsvärda exempel på hur snabbt det kan vända. För vissa kan fallet från skyarna inte ens förklaras med ålder, skador eller någon annan naturlig orsak. Ibland tycks gnistan bara slockna. Här är en tillbakablick på några minnesvärda fighters som lyckades nudda vid himlen innan de föll och kraschade lika fort som de lyfte.
Bobby Hoffman (36-10)
Om Hoffman hade haft en bättre manager och lite mer riktade ambitioner, kunde tungviktaren från Iowa ha varit en välbekant UFC-veteran idag. Men ödet ville annat. Hoffman brakade in i sporten 1998 och påbörjade ett erövringståg som inte verkade ha några gränser. Bland annat blev en ung Alistair Overeem och den blivande UFC-mästaren Ricco Rodriguez överkörda på vägen. Även namn som Josh Barnett och Maurice Smith fick kämpa hårt för att knappt besegra den hårdhänte bjässen. Det verkade som att det stora genombrottet skulle komma vilken dag som helst, och bland undergroundfans var Hoffman redan utropad som framtidens tungviktskung. Sedan gick allt snett. Motgångarna började när Hoffman dömdes till fängelse efter att ha misshandlat sin fru. Plötsligt blev det svårt att jubla när den store mannen klubbade ner sina offer. Hoffman ändrade desperat sitt ringnamn från ”The bad seed” till ”The truth” och försökte byta image från bad boy till ångerfull och god medborgare, men efter fängelsevistelsen fanns varken popularitet eller elakhet kvar. Hoffman började förlora matcher, uteblev från tävlingar och skapade sig ovänner. Tungviktshoppet som aldrig nådde fram gick sin sista fight 2006, och kvarlämnade bara frågor om vad som kunde blivit.
Alex Stiebling (19-11)
Konkurrensen mellan amerikanska och brasilianska fighters går hela vägen tillbaka till Royce Gracies första matcher i UFC, men få har gjort sådan karriär av rivaliteten som Stiebling. Den kaxige amerikanen skapade sig ett namn runt sekelskiftet och gjorde ingen hemlighet av sin önskan att bunta ihop brasilianare. 2001 deltog Stiebling i den tuffa turneringen IVC 14 och lyckades där avsluta fyra brasilianska fighters på en enda kväll. Efter den bedriften var kändisskapet ett faktum och med nya ringnamnet ”The brazillian killa” blev Stiebling en ikon för det amerikanska hotet mot Brasiliens dominans i sporten. Tack vare sin växande status erbjöds Stiebling att tävla i Pride FC, givetvis matchad mot sin favoritnationalitet. Där försökte Allan Goes och Wallid Ismail ta revansch för Brasilien, men amerikanen triumferade igen. Stieblings ego var på topp, brassarna rasande och amerikanska fans prisade sin nya hjälte vars record nu läste 12-1-2. Det var då en okänd ung man vid namn Anderson Silva kallades in för Brasiliens räkning på Pride 21. Stiebling skrävlade som aldrig förr och lovade att ännu en gång visa vilket land som regerade i sporten. Det gick inte så bra. Silva avslutade fighten efter en dryg minut med ett skenben som spräckte amerikanens panna. Skamset överlämnade Stiebling sin t-shirt till Silvas ringhörna efter fighten. Sedan tog sagan slut. Visserligen kämpade Stiebling på i ytterligare sju år, men det blev inga fler genombrott. Efter att ha vunnit i stort sett allt, gick amerikanen 7-10 efter mötet med Silvas skenben. Poetiskt nog avslutades karriären med att brasilianske veteranen Murilo Rua (bror till ”Shogun”) sparkade ner och slog ut den forne brassedödaren på 39 sekunder i en match 2009. Blott 32 år gammal lämnade Stiebling sporten för gott efter det.
Kerr år 2000 jämfört med Kerr år 2007
Mark Kerr (15-11)
Bas Rutten sa en gång att reglerna i MMA gjordes snällare eftersom ingen man kunde besegra Kerr om allt var tillåtet. Det kanske man ska ta med en nypa salt, men säkert är att få fighters sett så övermänskliga ut som Kerr gjorde runt sekelskiftet. Den monstruöse brottaren jämnade allt med marken och fick det att se enkelt ut. När Kerr erbjöds chansen i UFC slutade det med fyra brutala vinster på raken, med en snittid på bara 77 sekunder per match. Vid det här laget hade ”The smashing machine” satt skräck i hela sporten. Kerr fick motståndare att avboka matcher, kravla ut under ringrepen i panik och få nervösa sammanbrott under pågående fight. Succén tog Kerr till Pride FC som då var världsledande. Det var även där som sagan gick in i väggen, av två anledningar. Det ena var Kerrs skenande missbruk av smärtstillande medel. Det andra var en kortvuxen men ettrig ukrainare vid namn Igor Vovchanchyn. Efter att ”Ice cold” respektlöst mötte jättens nedtagningar med hamrande knän mot skallen, reducerades Kerr från monster till människa över en natt. Från att inte ha kunnat förlora, kunde Kerr plötsligt inte längre vinna. Senare halvan av karriären läste endast tre vinster mot elva förluster, samtidigt som mannen som en gång liknat en superhjälte förvandlades till överviktig slagpåse. Storyn om Kerrs tragiska uppgång och fall låg till grund för den sevärda dokumentären The smashing machine (delar av filmen kan ses i videon nedan).
Roger Huerta (21-7)
Det finns förmodligen ingen fighter som bättre illustrerar betydelsen av självförtroende än Huerta
. Innan motgångarna kom, hade ”El matador” en unik vinnarskalle som överglänste fysisk och teknisk talang. Huerta såg öppningar som ingen annan och kunde göra saker som att titta på storbildsskärmen för att sikta in sig med armbågsstötar när motståndaren attackerade bakifrån. Den sevärda förmågan att alltid hitta kreativa sätt att vinna, kombinerat med Hollywoodlook och ungdomlig självförtroende, var receptet för en omedelbar publikfavorit. Men som sagt, det var innan motgångarna kom. Efter att Kenny Florian och Gray Maynard exponerade Huertas brister blåstes magin bort. Huerta drabbades av svåra självtvivel och kunde inte vinna matcher i UFC längre, därefter inte heller i Bellator FC och när män som War Machine och okända namn i One FC också kunde slå ut matadoren, var det definitivt slut på trollkonster. Från omslagspojke på Sports Illustrated, påbörjad filmkarriär och affischnamn i UFC, till totalt bortglömd på fyra år. Huerta var inte ens 30 fyllda när MMA-scenen strök namnet ur historieböckerna.
Kevin Ferguson (4-2)
På bakgårdar i Miami där lokala tuffingar gjorde upp med bara knytnävar, var lokale profilen ”Kimbo Slice” kung. Det var också den enda platsen där Ferguson någonsin skulle vara kung över obeväpnad kamp, men det tog sju år för världen att vilja inse detta. Den avgörande skillnaden mellan Ferguson och alla andra ökända gatukämpar som funnits, var att Ferguson gick sina slagsmål i fullt dagsljus med en videokamera i närheten. Ferguson jobbade som livvakt åt ett porrföretag där kollegorna visste allt om hur man filmar saker och får ut dem på Internet. Ferguson blev tack vare detta en av de första riktiga Internetkändisarna. Runt 2004 hade miljoner människor sensationslystet tittat på knytnävsslagsmålen i Miami. Uppmärksamheten väckte en dröm i MMA-scenen om att ha hittat en opolerad talang, en man vars råa teknik skulle kunna chocka de etablerade tungviktarna. En sportens egen Mike Tyson. Illusionen sprack egentligen redan när Ferguson mötte en överviktig polis med lite kunskaper om MMA i sitt sista filmade gatuslagsmål. Mannen vid namn Sean Gannon ”vann” när Ferguson inte orkade fortsätta slåss, efter en trött och slumpartad uppgörelse i en lagerlokal. Men tack vare den skenande hypen kom MMA-scenen till en helt annan slutsats: uppenbarligen var även Gannon en dold talang. Till och med UFC fick vika sig för efterfrågan och erbjöd Gannon en chans 2005. Polismannen exponerades efter bara en match och försvann lika fort som han dök upp, men den stora och lojala fanklubben runt Ferguson tänkte inte ge upp hoppet för den sakens skull. Namnet ”Kimbo Slice” var en guldgruva och 2007-2008 sadlade organisationen EliteXC om till att fokusera allt på exploatering av Ferguson. Med hjälp av handplockat motstånd och eventuellt lite skumma överenskommelser i omklädningsrum, höll det i fyra matcher innan Ferguson fick stryk. Därefter upprepades alltihop i The ultimate fighter och UFC, där hypen efter ännu fler chanser slutligen begravdes. Sju år efter att allt hade börjat, fick till och med de mest lojala fansen acceptera att ”Kimbo Slice” inte bar på några superkrafter, och förmodligen aldrig hade haft några heller.
Kimbo Slice
Houston Alexander (14-9)
Under samma tid som Ferguson härjade på Internet och väckte drömmar om asfaltens krigare, dök Alexander upp med perfekt timing. Om MMA mer hade liknat gamla tiders boxning, där deltagarna varken flyttade sig eller använde gard, och endast slog på varandra tills en föll, ha
de Alexander förmodligen kunnat gå långt. Både Keith Jardine och Alessio Sakara begick misstaget att välkomna den kraftfulle sluggern till UFC precis så, och blev brutalknockade inom någon minut. Hypetåget rullade igång med ett vrål. Alexander syntes på tidningsomslag och fick sponsoravtal efter bara två matcher. Gatukämpar var på modet och Alexander, en konstnärligt begåvad sexbarnspappa som inte hade mycket med gatustrider att göra, surfade tacksamt på vågen. Efter den inledande succén gick det som det brukar göra för endimensionella talanger. Alexander förlorade tre på raken och för UFC fanns det bara en sak kvar att göra. Man utlovade den ultimata publikfriaren i barnförbjuden actionfilm. Det var dags att ta gatukamp till buren, dags att ställa Alexander mot Ferguson. 2009 möttes burens mest mytomspunna slagskämpar i en match med enorma förväntningar, och ägnade därefter tre ronder åt att cirkla runt i oktagonen och glo på varandra. Vill man vända det till något positivt, var den händelselösa matchen det definitiva slutet på hoppet om att en Mike Tyson från asfalten skulle bli befriaren av MMA.
