Momentet när två fighters psykar varandra med mördarblickar, känt som staredowns, har egentligen inget med deras fysiska styrkemätning att göra. Det är en ritual av dominansbeteende som man hittar i vardagliga konflikter. Men fighting associerar gärna till slagsmål som ett säljknep, så det är inte svårt att se varför staredowns är en effektiv metod för att bygga förväntningar och elda på publiken. Men varför funkar det? Det är dags att titta närmare på mekaniken bakom en staredown, och göra en tillbakablick på några minnesvärt lyckade och katastrofala försök att se hård och farlig ut.
Proxemics
Proxemics är en etablerad teori om att människor upplever olika sfärer runt sin person. Ju närmare en annan individ befinner sig, desto mer intimt och provocerande blir det. Man brukar säga att toleransnivån går vid 1,2 meter. Kommer någon närmare än så blir det känsligt eftersom vi inte kan tillåta vem som helst att kliva in i den personliga sfären. Nästa gräns är 45 cm, den intima sfären. Inom den blir det direkt fientligt om någon oinbjuden klampar in. Det sista steget är kroppskontakt, vilket är ännu mer provokativt. I synnerhet om kontakten sker mot vårt ansikte.
Modellen passar som handen i handsken på staredowns. På armlängds avstånd stannar konfrontationen vid spänniga gester, självsäkra leenden och halvhjärtade provokationer, men det finns en ömsesidig respekt i att behålla avståndet. Kliv över gränsen och stämningen hettar till. Kom innanför den intima sfären och det börjar bli dags för Dana White att rusa in. Mönstret upprepar sig på varenda invägning man ser i UFC.
Respektfullt avstånd, provocerande nära och … shit just got real.
Det ser övertygande ut, även om allt är arrangerat för showens skull. Fighters är proffs, de har satt sig i situationen frivilligt och är dessutom betydligt mer vana vid den typen av närhet än normala människor. I synnerhet brottare kan vara totalt miljöskadade efter att ha skrubbat hudceller mot andra män under hela sin uppväxt. Därför övergår inte heller muckandet i slagsmål. Kontrollen finns kvar under ytan. Men för publiken funkar det. När en snubbe kliver över gränsen kommer det snart att smälla. Det är medfödd instinkt att förstå den signalen.
(No homo)
Ett dilemma med att trycka upp ansiktet i motståndarens innersta sfär är att det blir intimt på alla tänkbara sätt. I synnerhet om ingen känner för att gå med pannan först, och båda istället håller nacken rak. Anderson Silva upptäckte detta efter att ha blivit närgången med Chris Weidman. I ett föga övertygande uttalande efteråt, hävdade Silva att incidenten var fullt normal och en del av jobbet. Förklaringen var inte tillräcklig för att få stopp på alla roade och förvirrade kommentarer som spreds över Internet.
Silva hade rätt i en sak. Det är ett jobb. Staredowns är en del av marknadsföringen. Men det slår onekligen fel när muckandet övergår i något som ser kärleksfullt ut. Någon som fick lära sig det den hårda vägen var japanen Yoshihiro Nakao. 2005 bestämde sig den provokative spexaren för att ge Heath Herring en lekfull förolämpning innan deras match på K-1 Dynamite. Herring besvarade kyssen med en käftsmäll, och började därefter panikartat upplysa alla som satt ringside att han garanterat inte var bög. Samtidigt som Herring hade sitt homofoba psykbryt låg Nakao kvar på canvasen, förvirrad och halvt knockad innan matchen ens hade börjat. Incidenten ledde till syning av reglerna, det nya ringnamnet ”Kiss” till Nakao, och konstaterandet att Herring lider svårt av bögskräck.
Några sådana problem hade inte Jerome Le Banner och Mike Bernardo när de möttes i K-1 och bjöd på historiens förmodligen mest sedda staredown:
Även försök till strikt heterosexuella staredowns tenderar att se märkliga ut om det blir för närgånget. När James Thompson och Don Frye ställde 200 kg intolerant testosteron i ringen på Pride 34, kokade känslorna över och all hänsyn för distans flög ut genom fönstret. De båda bjässarna höll ner hakan för att undvika missförstånd och fastnade därmed i något som mest liknade en hårdhänt eskimåkyss:
Äkta vara
Kanske är det dömt till misslyckande att låtsas vara kaxigare än vad man är. Det finns ett gäng fighters som varit ovanligt bra på att stirra ner motståndaren, utan att se varken teatrala eller oavsiktligt kärleksfulla ut. Dessa fighters brukar också vara bra på att backa upp attityden när matchen brakar loss, vilket antyder att en bra staredown inte kan fejkas fram. Antingen är man genuint elak, eller inte. Slagskämpar som BJ Penn, Carlos Condit eller bröderna Diaz ser alltid mycket äkta och övertygande ut. Även övertaggade hormonbomber som Diego Sanchez och Quinton ”Rampage” Jackson kan leverera trovärdigt vansinne. Men ingen har behärskat tekniken lika fulländat som Wanderlei Silva. En 17-årig svit av sadistisk mördarblick, rastlöst kroppsspråk och lagom mycket avstånd för att undvika pusskalas. Yxmördaren vet hur det ska gå till.
Så länge yxmördaren håller käften vill säga.
När Silva fick komma upp i buren på UFC 66 för att utmana Chuck Liddell, begick Dana White misstaget att sätta en mikrofon i handen på den språkligt begränsade sluggern. Fylld av entusiasm upplyste Silva publiken om vad han önskade göra med Liddell. Resultatet blev inte helt lyckat:
Antireaktion
Under hela sitt skräckvälde vägrade Fedor Emelianenko bjuda på några fientliga känslor när motståndare ställde upp sig i ögonhöjd. Den siste kejsaren brukade istället se uttråkat sömnig ut, eller besvarade muckandet med ett vänligt leende. Med tanke på de 34 män som Emelianenko spöade upp under sin karriär, blev det nästan ännu mer skrämmande. Den ryske tungviktaren var inte ens arg eller uppjagad när han bankade livslusten ur sina offer. Samma oberörda attityd har även framgångsrikt praktiserats av kejsarens brorsa Aleksander Emelianenko, Dan Henderson och Jon Jones (åtminstone innan bältet hamnade runt midjan). Anderson Silva testade på att vara blasé mot Chael Sonnen, men har på senare tid valt att gå lös med konstiga vita masker och förvirrade kyssar istället (se ovan).
Henderson flinar, Silva ignorerar och Emelianenko kunde inte bry sig mindre.
Clownreaktion
John Dodson har blivit ikonen för att varken vara aggressiv eller oberörd. Den skämtsamme flugviktaren som aldrig tycks kunna ta något på allvar, flinar alltid brett på invägningar och bjuder dessutom på avväpnande gester. Enligt en undersökning som vår bloggare Oliver Enkamp tipsade om, har beteendet kunnat kopplas till sämre prestationer i buren. Förmodligen eftersom leenden i en konfliktsituation signalerar en önskan om att gräva ner stridsyxan. Osäkra fighters som inte tror sig kunna vinna matchen, kan instinktivt frestas att visa sin underkastelse på det här viset. Just i fallet Dodson verkar det dock handla om något annat. ”The magician” har aldrig blivit avslutad men har själv satt stopp för åtta motståndare. Clownfasonerna på invägningar har kanske inte sänkt Dodsons chanser i buren, men de har knappast hjälpt flugvikten att bli tagen på allvar heller.
Bäst av dem alla
Den kanske bästa staredown som synts i MMA passar inte in i någon av kategorierna ovan. Den var varken planerad eller framtvingad för showens skull, och inträffade vid ett oväntat tillfälle när all marknadsföring var överstökad. Äktare kamplust har sällan skådats. Den minnesvärda urladdningen av blickar skedde på en UFC-gala 2007. Clay Guida och Roger Huerta hade gått lös på varandra rejält under två ronder och inför tredje ronden svallade det hett blod i båda ringhörnorna. Istället för den vanliga tröttheten såg Guida och Huerta besatta ut av tanken på att få ryka ihop igen. Publiken lyfte ur stolarna av förväntning. 30 sekunder senare hade Huerta sensationellt snott segern med en strypning och båda lättviktarna fick ett stort uppsving i popularitet efteråt. Ironiskt nog blev det Huertas sista seger av betydelse, och markerade även början på Guidas förvandling från populärt vilddjur till utbuad positionsfighter.
Brudarna då?
I jämlikhetens namn, låt oss inte glömma att den förmodligen mest genuina mördarblick som levererats av en svensk fighter kom från Pannie Kianzad när hon mötte Lina Akhtar Länsberg på Trophy i Malmö. Bitchdrottningen och titelutmanaren Miesha Tate jobbar dubbelt så hårt på att se hård och kaxig ut, utan att lyckas hälften så bra.
