Han växte upp i ett av Hawaiis tuffaste områden, såg familjen kämpa genom svåra år och var på väg mot en helt annan karriär. Nu berättar Max Holloway om hur ett uppskjutet kontrakt förändrade allt – och varför han fortfarande är övertygad om att han föddes för att bli fighter.
Det finns ögonblick som förändrar en karriär och sedan finns det ögonblick som förändrar ett helt liv. För Max Holloway inträffade båda under samma dag.
Den 4 januari 2012 satt den då 20-årige hawaiianen på sjukhuset och väntade på att hans son Rush skulle födas. Samtidigt ringde telefonen med beskedet han drömt om sedan tonåren. UFC ville ge honom chansen.
Men enligt Holloway var det aldrig självklart att han skulle hamna i världens största MMA-organisation.
– “Inte många känner till det här, men jag hade faktiskt skrivit på för PFL. Jag skulle vara med i deras första turnering, men datumen flyttades fram gång på gång. Sedan ringde UFC”, berättar Holloway.
Det blev starten på en karriär som skulle göra honom till en av de mest älskade profilerna i UFC:s moderna historia. Samtidigt medger han att några uppskjutna galor och ett enda telefonsamtal förändrade allt. Hade planerna inte ändrats kunde historien ha sett helt annorlunda ut.
Uppväxten bakom framgången
För omvärlden är Hawaii ofta synonymt med paradisstränder och semester. För Holloway var verkligheten betydligt tuffare.
Han växte upp i Waianae på ön Oahu, ett område som han beskriver som både sammansvetsat och hårt präglat av sociala problem. Samtidigt är det platsen han fortfarande betraktar som sitt hem och den miljö som skapade den mentalitet som senare tog honom till världstoppen.
– “Waianae är tufft. Du ser hemlöshet, människor som har det svårt och ett samhälle som många skulle beskriva som hårt. Men jag skulle aldrig vilja växa upp någon annanstans”, säger Holloway.
Barndomen blev ännu mer komplicerad när familjen splittrades. Holloway har öppet berättat om hur han såg sin pappa misshandla sin mamma innan fadern lämnade familjen. När mamman senare kämpade mot sitt missbruk flyttade Max och hans syskon hem till morföräldrarna, som kom att få ett avgörande inflytande över hans liv.
Framför allt var det morfadern som lärde honom värdet av disciplin.
Oavsett om barnbarnen hade baseballmatch eller andra planer väntade först arbete hemma. Gården skulle städas, ogräset rensas och sysslorna avslutas innan någon fritid var aktuell.
Den inställningen lämnade aldrig Holloway.
– “Min morfar lärde mig att om du ska göra något ska du göra det ordentligt. Om du vill bli städare ska du vara den bästa städaren. Om du vill bli fighter ska du bli den bästa fightern”, berättar han.
“Jag tror att jag föddes för att slåss”
Trots att Holloway började träna kampsport först under high school menar han att känslan alltid funnits inom honom.
En äldre släkting berättade ständigt historier om familjens kopplingar till Hawaiis gamla krigare och påminde honom om att deras blodslinje förpliktade. Som barn avfärdade Holloway berättelserna som överdrifter, men med åren började han se dem på ett annat sätt.
– “Jag tror hundra procent att jag föddes för att slåss. Om jag levt för flera hundra år sedan hade jag varit gladiator. Jag hade varit en hawaiiansk Ali”, säger Holloway.
Den övertygelsen gjorde också att motgångar sällan fick honom att tveka.
När slagsmål blev allt vanligare på skolan började han träna kickboxning för att kunna försvara sig. Bara tre dagar senare fick han frågan om han ville hoppa in i en match.
Han tvekade aldrig.
– “Jag ville egentligen bara se min kompis tävla, men tränaren frågade om jag ville ta den lediga matchen. Jag gick hem och frågade mamma om lov. Hon svarade bara: ‘Är du redo?’ Jag sa ja och sedan var det bestämt”, minns Holloway.
Debuten slutade med seger.
Ännu viktigare var att han för första gången började tro att fighting kunde bli mer än en hobby.
Den känslan förstärktes när en annan hawaiian började skriva historia.
BJ Penn fick drömmen att kännas möjlig
Som tonåring följde Holloway varje steg som BJ Penn tog i UFC. För första gången såg han någon från samma övärld nå hela vägen till toppen av sporten.
När han fick höra hur mycket Penn tjänade på sina UFC-matcher förändrades målsättningen omedelbart.
– “Jag såg hur mycket BJ Penn tjänade och tänkte bara att han måste vara rikast i världen. Där och då bestämde jag mig för att jag inte bara ville bli kickboxare längre. Jag ville till UFC”, berättar Holloway.
Han kunde däremot inte ana att vägen dit snart skulle ta en oväntad sväng, eller att ett kontrakt med en rivaliserande organisation nästan skulle stoppa hela drömmen innan den ens hade börjat.
Ett telefonsamtal förändrade allt
När Max Holloway bestämde sig för att bli professionell fighter gick allting fort. Han tog matcher för små ersättningar, tackade ja till nästan varje erbjudande och var övertygad om att hårt arbete till slut skulle öppna dörren till UFC.
Men när möjligheten väl dök upp var han redan på väg någon annanstans.
Holloway avslöjar att han hade skrivit kontrakt med PFL:s föregångare och skulle delta i organisationens första stora turnering. Han såg det som nästa naturliga steg i karriären, men gång på gång flyttades galorna fram. Medan väntan blev längre började frustrationen växa.
– “Jag hade redan kontrakt med PFL och sa till mitt management att de inte behövde fixa några matcher åt mig. Jag behövde bara sponsorer. Sedan sköts turneringen upp två gånger och plötsligt ringde UFC”, berättar Holloway.
När samtalet kom ville han inte ens höra vilka motståndarna var. Först behövde han bli fri från sitt kontrakt.
– “Jag sa bara att de först fick lösa mig från PFL-avtalet. Sedan kunde vi prata om UFC.”
Bara en timme senare ringde telefonen igen.
Ray Sefo hade gått med på att släppa Holloway utan bråk.
– “Han var fantastisk. Han sa att jag kunde lämna kontraktet och ta chansen i UFC. Jag kommer alltid att uppskatta det.”
Det blev ett beslut som förändrade MMA-historien.
“Jag valde fel – och det blev Dustin Poirier”
När UFC-kontraktet väl var klart presenterade man två möjliga motståndare.
Den ena var Wagner Rocha.
Den andra var en snabbt klättrande Dustin Poirier.
Holloway erkänner i dag att han egentligen inte visste särskilt mycket om någon av dem.
– “Jag frågade mitt management vad skillnaden var. De svarade att den ena var svartbälte och den andra striker. Då sa jag direkt att jag ville möta strikern.”
Han skrattar fortfarande åt minnet.
– “Sedan fick jag reda på att Dustin också var svartbälte. Jag sa till min manager: ‘Hur kunde du glömma att berätta den detaljen?’ Jag blev verkligen lurad.”
För de flesta unga fighters hade en debut mot Poirier varit tillräckligt omvälvande.
För Holloway väntade något ännu större.
Den största dagen i hans liv
Den 4 januari 2012 kommer alltid att vara speciell för Max Holloway.
Tidigt på morgonen satt han på sjukhuset tillsammans med familjen och väntade på att sonen Rush skulle födas.
Samtidigt ringde telefonen.
Dustin Poirier hade accepterat matchen.
Holloway var nu officiellt UFC-fighter.
Det första han gjorde var att ringa sin storebror.
År tidigare hade brodern skrattat när Max berättade att han tänkte försörja sig som MMA-fighter.
– “Han skrattade och sa att jag nog borde hitta något annat jobb eftersom det där aldrig skulle fungera.”
Nu fick han ett helt annat besked.
– “Jag ringde upp honom och sa: ‘Du pratar med en UFC-fighter nu.’ Han skrattade igen, men den här gången gratulerade han mig.”
Några timmar senare blev dagen ännu större.
Klockan 15.03 föddes sonen Rush.
– “Det var den bästa dagen i mitt liv. Ingenting kan toppa det.”
På bara några timmar hade Holloway gått från lovande talang till UFC-fighter och nybliven pappa.
Två roller som skulle förändra honom för alltid.
“Jag hittar alltid en väg”
Debuten mot Dustin Poirier kom med kort varsel och betydligt snabbare än någon hade väntat sig.
Samtidigt försökte Holloway vänja sig vid livet som pappa.
Utifrån såg situationen nästan omöjlig ut.
Han såg den annorlunda.
– “Jag hittar alltid en väg. Även om något ser omöjligt ut kommer jag att försöka mitt allra hårdaste tills det går.”
Det blev ingen drömdebut.
Poirier besegrade den unge hawaiianen via submission redan i den första ronden.
Men i stället för att låta nederlaget knäcka honom förändrade det hela hans sätt att se på sig själv.
Efter matchen insåg Holloway att han fortfarande betedde sig som ett fan.
Han tog bilder med stjärnorna bakom kulisserna, beundrade mästarna och kände sig nästan som en gäst i organisationen.
Sedan bestämde han sig för att det fick vara nog.
– “Jag sa till mig själv att sluta bete mig som ett fan. Om jag ville bli världsmästare behövde jag bära mig åt som en världsmästare. Jag hörde hemma där och det var dags att börja agera som om jag gjorde det.”
Den insikten blev en vändpunkt.
De följande åren förvandlades Holloway från en lovande talang till en av UFC:s mest fruktade namn. Seger efter seger radades upp och snart väntade möten med några av sportens största profiler.
Men ett särskilt nederlag skulle också ge honom en ny drivkraft.
När Conor McGregor besegrade honom 2013 såg Holloway inte bara en motståndare vinna.
Han såg vad som faktiskt var möjligt.
– “Efter den matchen såg jag hur Conors karriär exploderade. Jag såg andra fighters lyckas och tänkte bara: ‘Om de kan göra det, varför skulle inte jag kunna göra det också?’”
Från mästare till ikon
Segerraden växte sig längre för varje match.
Först kom revanschen efter UFC-debuten. Sedan började Holloway besegra allt större namn. Cub Swanson, Charles Oliveira och Jeremy Stephens föll en efter en, och plötsligt stod han på tröskeln till det han jagat sedan tonåren.
Chansen att bli mästare.
När Daniel Cormier tvingades dra sig ur UFC 206 öppnades oväntat en möjlighet för Holloway och Anthony Pettis att slåss om den interimistiska fjäderviktstiteln. Holloway behövde inte fundera länge.
– “Så fort jag hörde att huvudmatchen var borta skickade jag ett meddelande till mitt management. Jag sa bara: ‘Ge oss huvudmatchen. Jag slåss gärna fem ronder.’ Sedan kom de tillbaka och berättade att det dessutom skulle gälla en interimtitel. Det kunde inte ha blivit bättre.”
Segern mot Pettis blev genombrottet som etablerade honom som divisionens nya stjärna.
Samtidigt visste Holloway redan vem han ville möta härnäst.
Brasilianaren hade dominerat fjädervikten under nästan ett decennium och betraktades av många som den störste genom tiderna. Holloway såg däremot aldrig mästaren som omöjlig att besegra.
– “Jag visste att jag skulle bli odiskutabel mästare. Det fanns aldrig några tvivel i mitt huvud”, säger han.
När Holloway besegrade Aldo i Rio de Janeiro och senare försvarade titeln i returmötet förändrades hans plats i MMA-historien för alltid.
Han hade inte bara nått sitt mål.
Han hade tagit över tronen från en av sportens största legendarer.
Gesten som blev odödlig
Det finns få ögonblick i modern UFC-historia som är lika ikoniska som när Max Holloway pekar mot mattan och uppmanar sin motståndare att stå kvar och slåss.
Bilden har blivit en symbol för hans karriär.
Men enligt Holloway föddes den inte ur mod eller showmanship.
Den föddes ur irritation.
Många trodde att gesten mot Ricardo Lamas var planerad.
Sanningen var betydligt enklare.
– “Han gjorde tre saker under de sista trettio sekunderna som verkligen irriterade mig. Jag förstod inte varför han stod och gestikulerade när han hade haft tre ronder på sig att göra något. Till slut tänkte jag bara: ‘Okej då, nu kör vi.’ Det var så allt började.”
År senare använde Holloway samma gest mot Justin Gaethje i slutsekunderna av deras numera klassiska möte på UFC 300.
Den här gången av helt andra skäl.
– “Mot Justin handlade det om respekt. Redan under de första sekunderna träffade jag honom hårt, men han backade aldrig. Han stod kvar och fortsatte slå tillbaka. Jag ville ge honom chansen att avgöra det med mig i mitten av buren.”
Sekunder senare låg Gaethje knockad på canvas.
Holloway hade skrivit ett nytt kapitel i UFC:s historieböcker.
Nederlagen som gjorde honom bättre
Alla mästare möter till slut någon som stoppar dem.
För Holloway hette den mannen Alexander Volkanovski.
Tre raka titelmatcher slutade utan den revansch som hawaiianen hoppats på. Särskilt den tredje förlusten blev svår att acceptera, eftersom Volkanovski den kvällen inte lämnade några frågetecken efter sig.
– “Den tredje matchen satte verkligen punkt. Han slog i den sista spiken. Jag har bara respekt för honom och allt han åstadkommit.”
Trots nederlagen vägrar Holloway att se rivaliteten som ett misslyckande.
Tvärtom menar han att både segrarna och förlusterna varit nödvändiga för att forma honom.
– “Jag skulle inte vilja ändra någonting. Alla vinster och alla förluster har lett mig dit jag är i dag. Det var en del av resan och jag är tacksam för att Volkanovski var en del av den.”
Den inställningen blev också avgörande när många började ifrågasätta om han fortfarande tillhörde världseliten.
Holloway hörde tvivlet.
Sedan svarade han på sitt eget sätt.
“Jag ville visa att jag fortfarande hör hemma här”
När UFC erbjöd honom en match mot Justin Gaethje om BMF-bältet inför UFC 300 såg många det som ett underhållande sidospår.
Holloway såg något helt annat.
Han såg en möjlighet att bevisa att han fortfarande tillhörde sportens absoluta toppskikt.
– “Många sa att jag inte skulle kunna hantera hans kraft. Jag ville visa att jag hörde hemma där. Jag ville ge honom chansen att knocka mig och samtidigt visa att jag kunde göra samma sak mot honom.”
Knockouten med en sekund kvar av matchen blev omedelbart en av de mest omtalade avslutningarna i UFC:s historia.
För Holloway förändrade den också självbilden.
Han var inte längre bara den tidigare mästaren.
Han var återigen mannen som hela MMA-världen pratade om.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
https://www.youtube.com/watch?v=McGRSx_UZOI
