Första tiden i Indien påverkade mig väldigt mycket kulturellt. Människorna är öppna och välkomnar en som en familjemedlem och man blir utsatt för genuin ödmjukhet, som man förr eller senare faller för.
Nu har vi landat i Varkala, en ganska liten strand med en del backpackers och ordinära turister. Vad vi hört så är Varkala det nya ”innestället” i Londons bohemvärld och en hel del britter huserar här. Men likaså en del svenskar, portugiser, ryssar och amerikaner. Och tyskar.
Man blir påverkad av många saker här rent personligt, första tiden var det folket som man blir förälskad i (men samtidigt hatar på vissa sätt). Men nu är det naturen som börjar vända någon fundamental sida inom mig. Ska förklara kort så ni får en mental bild: Vi bor på ett litet hotell för en billig peng och har en egen kock som lagar traditionell Kerala-mat och vi har i princip en privat strand med en liten restaurang bara 100 meter bort.
Dagen börjar med ett morgondopp och avslutas med ett kvällsdopp. Palmer med kokosnötter överallt, men man får inte gå för nära då folk faktiskt dött då de fått en kokosnöt i skallen. Däremot är det inte de traditionella bruna ”håriga” kokosnötterna, utan gröna med ett hårt ”äppelskal”.
Jo, som sagt. Jag kan komma på mig själv sittandes på en klippa i nästan en timme utan att jag blir uttråkad. Sinnena har lugn och ro och tankebanorna har ett flow som jag bara hade när jag var mindre. Innan all stress och oro över de mest triviala sakerna, de som egentligen inte betyder nånting. Djurriket är ständigt närvarande, sitter jag på en klippa vid havet dröjer det inte länge innan en havsörn glider i nästan en statisk position mot vinden och sen dyker ner och snappar upp en fisk från ytan av det blå. Apor finns också, dock inte lika mycket som på landsbygden. Dom små djävlarna skäms inte heller, de försökte sno åt sig min Victorinox-kniv när jag låg i solen. Var fan ska en apa med en Victorinox-kniv egentligen?
Träningen lider på ett sätt kan jag känna. Jag har ingen att grapplas eller sparras med så träningen sker i solitud. Hotellet har en fin yogahydda som jag gjort om till min egen lilla dojo. Utsikt över havet, backspegel mot djungeln. Jag vet inte om jag kanske låter lite spirituell, men innan passet spenderar jag kanske tio minuter med stängda ögonlock och koncentrerar mig på att andas effektiv och lugnt, medan jag spelar ut olika scenarion som min MMA-debut kan komma erbjuda. Hur kommer jag ut ur denna situation? Hur vänder jag underläge till dominans? Tänk på andningen, tänk på andningen. Under denna korta tid kan min hjärtpuls gå upp i varv, kanske är det adrenalin, kanske är det nervositet, vad vet jag. Men för var dag klarar jag av att kontrollera min ”composure”, inte stressa och göra misstag. Men jag respekterar min motståndare, då man tydligt ser att han är stark (om än kort) och verkar vara väldigt målmedveten. Men jag ser också luckor att ta vara på, vilket jag dessvärre inte kan nämna här.
Sen blir det mycket fys, bygga core och stärka armarna framförallt. Lyckligtvis vill jag självsäkert påstå min styrka är på topp, även fast jag kanske inte ser ut som en Matt Serra, men av min natur är jag seglivad och envis vilket jag hoppas blir mitt vinnande kort under fighten. Annars är konditionen något man alltid kan förbättra, så jag löper en del varv runt byn regelbundet.
Idag har vi lite mindre än en månad till showtime. Det viktigaste är att hålla sig skadefri, inte stuka tån eller fingrar och bara äta bra. Maten är bara veg, mycket ris, nudlar, linser etc, men jag känner att det är en stabil viktökning från 68,5 till 70 kg om en månad. Jag äter en gainer eller två om dagen med mjölk och ibland kyckling eller lammkött. My hy har gått flera nyanser från ”blek” till backpacker-brynt. Äcklas en uns av det, då man alltid är avundsjuka på bruna människor som levt utomlands länge. Men man kan ju dock inte hjälpa det, för att vara riktigt självgod.
Jag fattar ju själv att mina tankar kring fighten inte alls kan förespås. Vem kommer vara där, hur många? Är min motståndare större än på youtubeklippen? Är min axelkula fortfarande lite låst ibland? Är jag redo? Vad fan gör jag här?
Men genom att koncentrera mig på det svaren på de frågorna, som ännu inte är tydliga, så känns det som att jag kommer vara säker på det snart. Bekräftas gör det den 11/6, då jag kanske ligger nere totalt ”lights out” eller kanske höjer min näve i segerskap. T-minus 27 days till showoff.
