Fredagskvällen den 22 juni 2007 så placerar WWE-stjärnan Chris Benoit ett knä på sin hustrus rygg och stryper hennes till döds med ett rep. Efter mordet sveper han in den livlösa kroppen i en handduk och placerar en bibel vid hennes kvarlevor.
Den hemska scenen som tog vid i Fayetteville, Georgia i USA skulle komma att skaka om WWE-fans från hela världen då det uppdagades att Chris Benoit inte bara strypt sin hustru till döds, han hade även tagit livet av deras gemensamma sjuåring och slutligen valt att avsluta sitt egna liv.
Familjen Benoits tragiska öde tog vid för över tio år sedan men refererades i förr-förra veckan av flugviktaren Ian McCall i en något oroande intervju med Ariel Helwani. En märkbart upprörd McCall avslöjade att han har haft större problem än inställda matcher under den senaste tiden och att han bland annat tampas med hjärnskador, ett problem som han nu får behandling för.
Hjärnskador är inte ett ämne som kampsportsfans entusiastiskt pratar om trots att det hänger över våra huvuden varenda gång vi diskuterar våra favoritfighters eller argumenterar för årets bästa match. Några av mina personliga favoriter är inget mindre än en studie av våld, blod och där krigarhjärtat som aldrig slutar slå. Även de matcher som uppvisar en hög teknisk nivå brukar resultera i en kamp där någon betalar ett högt pris.
Frågan är hur högt?
”Bigfoot” har en vinst på tio matcher
Den senaste tiden har vi bland annat hört om Antonio ”Bigfoot” Silvas planer om att debutera som kickboxare och i sin första match möta den man som går under smeknamnet ”King of Kickboxing”, 28-åriga Rico Verhoeven. Du behöver inte ha ett läkarcertifikat för att komma fram till slutsatsen att ”Bigfoot” vs. Verhoeven är en riktigt dålig idé för den 37-åriga brasilianaren.
Den 25 maj 2013 gick ”Bigfoot” en match om UFCs tungviktsbälte där han mötte Cain Velasquez och blev avslutad via TKO efter 1:21 in i första ronden.
Vad som kunde ha varit en start på ett herrevälde i tungviktsdivisionen för ”Bigfoot” blev istället en vändning mot MMA-världens baksida. Efter mer än sex månader återvände ”Bigfoot” till buren och tog del av en toppkandidat till en av de mest spännande matcherna i tungviktsklassen då han mötte Mark Hunt i Australien.
Matchen kom dock att ogiltigförklaras då ”Bigfoot” testade positivt för förhöjda testosteron-nivåer och stängdes av i nio månader.
Silva gick snabbt från titelutmanare och toppfighter till att rada upp förluster snabbare än han kunde skriva kontrakt för sin nästa match. Inkluderat hans titelmatch mot Velasquez så har ”Bigfoot” gått tio matcher sedan maj 2013 och av dessa möten har han endast vunnit en. I sju av nio matcher har han dessutom blivit avslutad via slag mot huvudet.
”Bigfoots” manager Alex Davis var öppen med att den inbokade matchen mot Verhoeven var en dålig idé men nämnde att brasilianaren behövde pengarna och att han tyvärr inte kunde stoppa ”Bigfoot” från att acceptera nya matcher, hur orimliga de än var.
“Obviously, it’s not a good fight for ’Bigfoot, jumping right into (GLORY) to go against the current champ, who’s a murderer? Yeah, we get it,” säger Davis.
“And also he needs money,” fortsatte Davis. ”He can’t turn down fights at the moment for that reason. If it was up to me, he would not take this fight. But at the end of the day, my job is to inform him, give him my advice, and the one who has to make the final decision is him.”
https://www.youtube.com/watch?v=WaihUDY_Aqs
”Bigfoot” är långt ifrån den enda
”Bigfoot” är långt ifrån det enda fallet där man önskar att man kunde ta beslut åt en fighter. Brad Pickett och Andrei Arlovski kommer snabbt till minnet när man tänker på atleter som med största sannolikhet fått lite för mycket stryk för sitt eget bästa.
Med tanke på hur lite vi känner till om hjärnskakningar och dess långtidskonsekvenser så är det en skrämmande tanke att veta att några av våra favoritatleter kan komma att betala ett högt pris för att underhålla oss.
När Chris Benoits hjärna undersöktes efter de två morden på sin familj så avslöjades det att han hade lidit av såpass allvarliga hjärnskador som fick obduktionsläkaren att likna den 40-åriga WWE-brottarens hjärna med en 80-årig Alzheimers-patient.
Liknelser mellan Alzheimers-patienter och atleter som sysslar med sport där huvudskador är del av jobbet är inte ny och bland annat National Football League (NFL) har haft återkommande fall där hjärnskador tycks ha spelat en avgörande roll i tragiska människoöden.
Vad kan då MMA-organisationer, tränare och fighters göra för att förhindra att sporten lämnar ett spår av trasiga människor efter sig? Conor McGregors tränare John Kavanagh är ett bra exempel på hur man kan arbeta på ett förebyggande sätt. Om en professionell fighter vill representera hans Straight Blast Gym så måste de genomgå hjärnundersökningar för att fastställa att de inte riskerar omfattande skador som en direkt konsekvens av deras match.
Både små och stora organisationer måste ta sitt ansvar men i slutändan faller beslutet på sportkommittéer och fighters. Som i ”Bigfoot” fall så fortsätter han att ta matcher där han medvetet utsätter sig för en risk. I en värld där större risker också belönas stort är det inte svårt att se hur en åldrande atlet vill kunna maximera sin utbetalning.
Chris Benoits fall är väldigt extremt men är ändå en fingervisning om hur brett hjärnskadornas spektra sträcker sig. Å ena sidan har vi atleter som Demian Maia som absorberar ett lågt antal slag under flera matcher och sedan har vi fighters som ”Bigfoot” eller underhållare som Benoit som kunde ta en stol i bakhuvudet för att roa oss.
Med tanke på att CTE-skador ofta dyker upp 8-10 år efter att en atlet fått upprepade slag mot huvudet så får vi hoppas att både organisationer, atleter, kommittéer och fans kräver att fighters ska genomgå omfattande undersökningar som hindrar dem från att skada sig själva till den punkt att de inte kan prata, gå eller fungera normalt.
Vem har ansvaret i slutändan?
Frågan går att göra svartvit men sanningen är att det mesta av denna frågeställning existerar i gråzoner som gör det svårt att ta ställning eller ta beslut, speciellt när det handlar om en annan vuxen människa. Är det en mänsklig rättighet att få utsätta sig för en överhängande risker trots att oddsen talar emot en?
Frågan är även relevant för McGregor som i helgen gör sin boxningsdebut mot en av boxningsvärldens absoluta toppnamn, en man som gått 49 professionella och inte förlorat en enda. Nu börjar högljudda röster från läkare att kritisera matchen allt mer men med handen på hjärtat, finns det någon som hade velat ta denna chans ifrån irländaren?
Med stora risker kommer stora belöningar och tiden kommer att få visa vem som i slutändan satsat rätt. I en perfekt värld ser vi våra älskade atleter pensionera sig med bra ekonomi och hälsan i behåll men tyvärr har historien gång på gång visat oss det motsatta. Hur länge kan vi som fightfans acceptera detta?
Läs mer: Krönika – Martin Ingvar är din vän
