Det gångna året kan mycket väl vara det mest hektiska i UFC:s historia och fans av sporten har gång på gång haft anledning till både glädje och sorg under ett svängigt 2014. Hur sammanfattar vi egentligen världens främsta MMA-organisation under dess kanske galnaste år (förmodligen inte sant, men ändå) någonsin? Häng med så ger vi det ett försök!
Nya stjärnor föds
Anderson Silva (33-6) och Georges St. Pierre (25-2) lämnade inte bara oss fans med en sur eftersmak i munnen då de båda tillsynes tog ett steg tillbaka framåt slutet av förra året (även fast Silva som känt är påväg tillbaka) utan tvingade även UFC:s ledning att på allvar fundera kring framtiden; vad skulle man ta sig till utan sina två tveklöst största stjärnor? 2014 skulle bli ett tufft år för MMA trodde man, samtidigt som frågan om vem som skulle ta platsen som ny ledstjärna hängde tungt över sporten.
Idag är utgångsläget något förändrat för att uttrycka sig milt. Ronda Rousey (10-0), Anthony Pettis (18-2) och Jon Jones (20-1) (även fast just ”Bones” var en storstjärna långt innan 2014) har på sina säregna vis och med varierande status växt in i rollerna som UFC-mästare/stjärnor/publikmagneter. Att Rousey har tagit världen med storm är ingen hemlighet och åtaganden i Hollywood har inte på något sätt hämmat hennes kapacitet att försvara sitt bantamviktsbälte. Pettis tystade sannolikt de sista av kritikerna med ännu en submission-vinst över tuffe Gilbert Melendez (22-4) tidigare under månaden och ”Showtime” ser ut att underhålla stort som bärare av lättviktstiteln under 2015. Jones finns det väl egentligen inte mycket att säga om som inte redan sagts; oerhört talangfull, hårt arbetande, karismatisk, intelligent och fysiskt begåvad fortsätter han att bana sin väg mot epitetet som sportens kanske främsta utövare någonsin och frågan är om Daniel Cormier (15-0), Anthony Johnson (18-4), eller ens Alexander Gustafsson (16-2) lyckas sätta stopp för 27-åringens nästan osannolika framfart.
Vem hade trott att en irländare på många sätt och vis skulle bli årets största snackis? Conor McGregor (16-2) har förvisso tagit sig till toppen (även fast han inte riktigt är där ännu) med hjälp av en sällan skådad vass tunga, samtidigt som han gång på gång backat upp sina ord i oktagonen. Eller har jag fel? Att kyligt förutspå hur och när man ska besegra tuffa motståndare som Diego Brandao (18-10) och Dustin Poirier (16-4) är inte något som jag kan minnas har hänt förut och frågan är om en match honom och fjäderviktskungen Jose Aldo (25-1) emellan går att undvika om 26-åringen lyckas besegra Dennis Siver (22-9) den 18:e januari nästa år.
Svenskarnas år
Svenskarna, förvisso med kung Gustafsson i spetsen, har verkligen tagit UFC med storm det här året. Efter ”The Maulers” hyllade insats i titelmatchen mot Jones under hösten 2013, följt av det övertygande avslutet av Jimi Manuwa (14-1) dryga halvåret därpå, har en rad europeiska, nordiska och framförallt svenska fighters givits chansen att etablera sig på sportens absoluta toppnivå. Trots att hårt arbete självfallet ligger bakom de individuella framgångssagorna är det svårt att förneka Gustafssons roll som katalysator av processen och förvåningen jag möts av då jag nämner 27-åringen som en av vårt lands främsta, mest inflytelserika idrottsmän någonsin förbryllar mig fortfarande.
Hur som helst. Murbräckan från Rosengård (nytt smeknamn?) Ilir Latifi (9-4) har hunnit gå så många som tre matcher för UFC under året och trots att den sista tråkigt nog slutade i förlust på hemmaplan är två avslut i rond nummer ett inte fy skam för Latifi. Även Nico Musoke (13-3) har hållit sig aktiv och har vid två tillfällen utmärkt sig som vinnare på sportens främsta scen. Den enstaka förlusten i organisationen kom mot Kelvin Gastelum (10-0), den obesegrade TUF 17-vinnaren, och bör således inte ses som ett alltför stort bakslag. Hur kan man inte älska Niklas Bäckström (8-1)? UFC-debuten kan inte beskrivas som annat än vacker då 25-åringen ströp ut Tom Niinimäki (21-8) redan i första ronden. Trots att försök nummer två inte precis slutade i succé kan Bäckström hålla huvudet högt och han kan med sin galna stil och underhållande intervjuer mycket väl komma att representera svensk kampsport om ett par år.
Så, vad har allt detta gett oss? En svensk som är en vinst (på hemmaplan bör tilläggas) ifrån en episk returmatch med sportens för tillfället kanske främsta mästare, en kraftigt expanderande kampsportsscen här på hemmaplan och den största UFC-galan Europa någonsin sett hemma i Stockholm om dryga månaden. Kan det bli bättre?
Uniformer
Det var verkligen inte utan kontroverser som UFC offentliggjorde planerna om att inför (vad som antas bli) en homogen uniform för samtliga utövare, med start under sommaren 2015. Reebok får äran att designa desamma. Rätt eller fel, mot eller för och rättvist eller inte kan kort och gott sammanfatta reaktionerna till initiativet, som med andra ord tagits emot med blandade känslor. Vissa tror att det endast kommer gynna organisationens toppstjärnor och lämna de något mindre kända utanför vad gäller möjligheter till ekonomisk vinning. Andra ser det hela som ett diktatoriskt drag och fruktar att Reeboks monopol blir döden på den (för sponsorerna) stora marknad som växt fram runt sporten. Vad det hela verkligen resulterar i återstår att se, däremot kan jag inte tänka mig annat än att uniformernas design kommer att vara säregna, snygga och till utseendet rent ut sagt grymma (för er modefreaks där ute).
2015?
Hur ska man då upprepa ett år som gett oss så mycket dramatik att det nästan blir för mycket? Vad behövs för att göra 2015 till ännu bättre? Ja du, om jag visste det skulle jag inte sitta här och skriva. Eller förresten, jo det skulle jag nog. Hur som helst så har Joe Silva och company räddat mig från dessa huvudbry och UFC har med samlingsnamnet ”The Time Is Now” verkligen fått fans att se fram emot vad som väntar härnäst. Jones tuffa försvar mot Cormier, Gustafssons och Johnsons förhoppningar om guld, McGregors chans att uppfylla ännu en egenkomponerad profetia mot Siver, Silvas legendmöte med Nick Diaz (26-9) och Rouseys kanske svåraste test hittills i form av Cat Zingano (9-0) talar för ett minst lika underhållande år som det gångna.
Och det är bara början! Låt oss drömma lite; Conor McGregor och Jose Aldo stirrar på varandra från varsin sida av oktagonen i mitten av en enorm brasilianska fotbollsarena, Alexander Gustafsson får sin revansch och lägger vantarna på UFC:s högt aktade lätt tungviktsbälte, Anderson Silva ”räddar” den främsta karriären sporten någonsin sätt då han tar tillbaka ”sin” titel från mellanviktsmästaren Chris Weidman (12-0), Renan Barao (33-2) hittar tillbaka till sitt forna jag och möter T.J Dillashaw (11-2) i en match av underhållningsvärde aldrig tidigare skådad i bantamviktsklassen och Benson Henderson (21-4) krigar sig på något sätt tillbaka till en chans på lättviktsbältet och Anthony Pettis. Och det är bara på rak arm! Vad som än händer så blir 2015 av allt att döma det kanske häftigaste året i sportens historia och för oss fans finns inte mycket annat att göra än att knäppa fast sig, hålla armar och ben innanför vagnen och njuta av åkturen!
