Berättelserna och upplevelserna från MMAnytts rapportering inför UFC 183 fortsätter, i det andra insalget är det mediadagen som står i fokus.
Som tidigare konstaterat så kan UFC-evenemang ibland vara väldigt stressande. Efter att Nick Diaz uteblev från de öppna träningarna var jag som fan besviken och kände ett avsaknande av UFCs bad boy. Diaz skulle dock dyka upp på mediadagen vilket var oerhört lockande. Väl på plats i UFCs majestätiska mediarum i MGM Hotell & Casino satte jag mig bredvid MMA HEATs Karyn Bryant och Wade Eck, därefter sökte jag direkt upp platsen där Diaz skulle bjuda på intervju för att ställa upp mitt kamerastativ. Jag var inte den enda som hade tänkt på det, och jag var ändå där relativt tidigt. Hela sex kamerastativ stod redan utplacerade vid den upphöjda scenen som Diaz skulle inta om drygt en halvtimme, men jag fick en schysst vinkel trots det.
Efter att ha laddat upp med energi i form av hummusmackor och svart kaffe var det dags. Uppskattningsvis befann sig drygt 90% av alla reportrar och fotografer runt Diaz. Med tanke på det stora antalet medier kändes det nästan taskigt för de andra fighters som var på plats, men vad skulle jag göra? Jag ville prata med Diaz.
Diaz är precis som han framstår i andra intervjuer, fast betydligt gladare än vad jag hade trott. Han skämtade och fick reportrarna på plats att skratta. Det var härligt att se en fighter som oftast marknadsförs som hård och elak relativt glad för att tala med medier. Som vanlgit var det Bryant och Ariel Helwani som lyckades hugga till med de flesta frågor, men jag fick in en fråga åtminstone! Dock försökte jag få in cirka åtta, men avbröts av andra. Ni som sett media scrummen med Urijah Faber förstår hur tydlig jag är med mitt missnöje gällande sådant. Han svarade egentligen inte riktigt på min fråga, men jag brydde mig inte. Jag fick prata med Diaz. Jag förstår fortfarande inte varför Helwani slösade tid genom att fråga om Diaz bagage, jag hade hellre frågat honom om relevanta saker, men nu har jag inte den statusen som Mr. MMA Fighting har.
Efter nästan 20 minuter av något oförståeliga svar beslöt jag mig för att ställa andra fighters frågor. Sara McMann och John Lineker satt ensamma utan någon som helst reporter i närheten, och jag högg till. McMann var väldigt snäll och trevlig, Lineker verkade trött och uttråkad. Kanske uttorkad? Möjligtvis har han åter igen haft problem med vikten, trots att han dementerade det när jag frågade honom om det.
Under tiden springer jag runt med ett stativ, kamera, ljudinspelare, XLR-kabel och mikrofon. Jag känner mig som en elefant i en antikaffär och hur svettdropparna rinner ner för pannan medan jag försöker hinna med så många intervjuer som möjligt på en timme. Att göra intervjuer helt själv, särskilt under den tidspressen och de rörliga omständigheterna som fanns, var inte lätt. Jag monterar stativet, ställer in ljudnivåerna på Zoomen, fixar skärpa på kameran och försöker hålla koll på allt samtidigt som jag försöker sköta en duglig intervju och se till så att brasilianska reportrar inte välter mitt stativ. Jag kan inte minnas sist jag gav någon dödsblicken med så mycket genuin inlevelse.
Joe Lauzon och Miesha Tate var härligt karismatiska och de bjöd på underhållande intervjuer. Intervjutillfället tog slut på vad som känndes som en halvtimme och därefter gällde det för Dana White att hålla i staredowns. Silva och Diaz var väldigt respektfulla men det märktes att den sistnämnde hade det överlägset starkaste stödet. Diaz lämnade sedan platsen med en grupp män som såg ut att ha agerat statister i Sons of Anarchy och det enda som återstod var att rendera och ladda upp intervjuer. Det gick och i skrivandes stund går fortfarande långsamt med den bristfälliga internetuppkopplingen som finns här i Las Vegas.
Vi fick lämna rummet klockan sex, sex timmar efter att vi anlänt, vid det tillfället var jag och kollegorna från MMA HEAT i stort behov av en kall öl och en möjlighet att slappna av efter all stress. Vi pratade om allt från hundar till dokumentärer, tatueringar och hur jäkla tråkigt NASCAR är.
Just nu befinner jag mig på hotellet och ber till internetgudarna om nåd, då jag verkligen vill få ut alla tidskänsliga intervjuer innan solen stiger upp här i Las Vegas. Vi får se hur det går. Imorgon väntar invägningarna, och jag ser fram emot att ge fotografi ännu ett försök, förhoppnignsvis med bättre belysning den här gången. Jag förstår hur naivt det låter.
