Igår dog Kevin Randleman, vid 44 års ålder. Han uträttade många stordåd under sin långa karriär. Ändå är det svårt att inte se hans liv som en sorglig historia.
Han kallades ”The Monster”.
Vissa minns när han knockade Mirko ”Cro Cop” Filipovic med en stenhård vänsterkrok i PRIDE. Andra kanske förknippar honom med matchen mot Bas Rutten – en fight som han borde ha vunnit, men där han blev rånad på domslutet. Jag, som många andra, minns honom framförallt för den brutala suplexen av Fedor Emelianenko.
Det finns många höjdpunkter i Kevin Randlemans karriär att se tillbaka på.
Men om vi ser bortom Randlemans ”highlight reel”, och summerar hans karriär och liv i helhet, så framträder en historia med ett olyckligt slut. För visst är det lätt att glömma hur det slutar. Det är lätt att minnas stora segrar och spektakulära avslut – hur Randleman vid 28 års ålder slog Pete Williams på UFC 23 och erövrade tungviktsbältet.
Det är inte lika kul att tänka på hur han vid 40 års ålder blev avslutad i första ronden av Baga Agaev. Men det var så Randlemans karriär slutade – långt ifrån UFC, långt ifrån de stora pengarna och de starka strålkastarljusen, på en gala i Khabarovsk i Ryssland. Med ett record på 17-15, med en kropp som var nedbruten och trasig efter många år av hård träning, skador, operationer (och, förmodligen, steroidmissbruk). Och ställd mot en fighter som var fjorton år yngre än honom.
Nu, inte ens fem år efter sin sista match, är Randleman död.
Hans hjärta gav upp i samband med en lunginflammation. När MMAnytt träffade honom på World MMA Awards i förra veckan var han i för dåligt skick för att ens ställa upp på en intervju. Det är knappast en alltför vidlyftig spekulation att brukande av prestationshöjande medel bidrog till hans alltför tidiga död.
Olyckliga slut alltså, både på karriär och liv.
Jag kan inte låta bli att jämföra med vissa av hans motståndare.
Jag tänker på Bas Rutten, som Kevin Randleman mötte på UFC 20. På den tiden fanns det inte ronder i UFC, och fighten pågick oavbrutet i över tjugo minuter. Randleman hade övertaget den största delen av tiden. Ändå gick domslutet till Rutten. Domarna ansåg att han hade varit ”mer aktiv” än Randleman, trots att han låg på rygg under större delen av fighten.
Idag lever Bas Rutten i högönsklig välmåga, och försörjer sig som kommentator. Han drog sig tillbaka efter matchen mot Randleman. Då hade han inte förlorat på över tjugo matcher. Han slutade på topp.
Jag tänker också på Fedor Emelianenko, som Randleman lyfte upp och drämde i mattan på PRIDE 2004 Heavyweight Grand Prix. Randleman förlorade även den matchen – bara någon minut efter den maffiga suplexen fastnade han i en kimura och tvingades klappa ut.
Fedor fightas än idag – mot handplockade tomatburkar som Jaideep Singh förvisso, men ändå. Han har lyckats krama det mesta ur sin karriär, utan att behöva förnedra sig eller riskera sin hälsa.
Så varför slutade det då så lyckligt för Bas och Fedor, men så olyckligt för Kevin?
Vi kan skylla på de sociala omständigheterna: Randleman växte upp i en fattig familj tillsammans med elva syskon, där det var ont om pengar. Kanske gjorde framgången och pengarna i början av karriären honom fartblind.
Eller så kan vi skylla på hans coach Mark Coleman, som använde Randleman som ersättare i tungviktsfighter, trots att han var 178 centimeter lång och snarare en naturlig mellanviktare. Det var så Randleman hamnade i fel viktklass, något han försökte kompensera för med en abnorm muskelmassa.
Kanske ska vi skylla på PRIDE, som lät sina fighters dopa sig till tänderna mellan matcher. När han 2011 fick frågan om han tagit steroider under sin tid i organisationen svarade Randleman: ”I’ve taken a lot of bad stuff […] When I was in Japan I was just a crazy son of a bitch.”
Det finns många yttre omständigheter att skylla på.
Men det kan också vara så att Randleman helt enkelt tog dåliga beslut. Människor gör det ibland, och då får det tråkiga konsekvenser.
Låt oss därför inte minnas Kevin Randleman bara som ”The Monster”. Utan också som den människa han faktiskt var.
