För att vara en mästare måste man falla, och Ronda Rousey föll verkligen. Men det viktigaste är hur man reser sig efter fallet och det gjorde superstjärnan på allra bästa sätt. Med en charmig, rolig, något oväntad och alldeles utmärkt insats som värd för Saturday Night Live är Rousey äntligen tillbaka i våra liv!
Inför helgens Saturday Night Live kände jag mig manad att kolla upp vad andra tyckte och tänkte om det uppmärksammade valet av Ronda Rousey (12-1) som värd. Det första framträdandet i rampljuset efter en av sportvärldens hårdaste fall förra året var inte en dyster presskonferens eller någon djupgående personlig intervju. Det var som frontfigur för ett av de mest välkända TV-programmen som finns.
Det är svårt att se någon annan än Rousey klara av den pressen framträdandet innebar. Men som vi alla vet blir vinsten inte stor om risken inte är ännu större.
Hursomhelst, tillbaka till reaktionerna innan Rousey klev på scen. Jag fick nästan ont i magen av att surfa runt på sociala medier och ta in vad folk tänkte om den före detta mästarinnans återkomst. Det sägs ju att mindre än en procent av läsarna, tittarna, följarna etcetera utgör de som kommenterar. Jag hoppas verkligen att den statistiken stämmer.
Så mycket hat, så många självgoda ”fans” som gladde sig åt vad som skulle bli Ronda Rouseys näst mest pinsamma ögonblick. Och som hon tystade dessa namn- och ansiktslösa profiler som kallar de mörkaste hörnen av Instagram, Twitter och Youtube sina hem.
Jag ska inte ljuga, under det nästan för långa introt till helgens SNL började det pirra i magen. Inte för att jag nödvändigtvis är ett fan av Rousey eller är särskilt engagerad i hennes karriär utanför MMA. Däremot är jag ett fan av de bland oss sticker ut på ett eller annat sätt, som går sin egen väg och utan att ens skänka en tanke åt det skapar historia under tiden.
Saturday Night Live kändes som ett sådant ögonblick för Ronda Rousey – antingen faller världen pladask och förälskar sig i henne på nytt eller så faller hon ännu djupare ner i det hål som UFC 193 och Holly Holms (10-0) redan klassiska huvudspark grävde.
Visst har det över åren varit uppenbart att hon har besitter stor karisma, ett gott humorsinne och inte är rädd för att bjuda på sig själv. Samtidigt krävs det mer än så för att bära ett program som SNL. Ingen stelhet, ingen tvekan och inga som helst försök att gömma eller förneka förra årets uppmärksammade förlust. Rousey stod där i mitten av universum, gratulerade den nya välförtjänta världsmästaren och följde upp med en timme som vi förmodligen kommer se tillbaka på om ett par år och säga ”det var då superstjärnan Ronda Rousey tog det till nya höjder”.
Vad allt detta betyder för hennes framtida MMA-karriär återstår att se och förhoppnings vis får vi se henne försöka vinna tillbaka bältet, om det nu är vad hon vill. Med det sagt skulle hon lika gärna kunna pensionera sig nu, flytta till en öde ö, aldrig mer synas igen och fortfarande på sätt och vis vara den viktigaste personen sporten någonsin skådat. Det var inte bara en fighter som var värd för SNL i helgen, vilket i sig för ett par år sedan var otänkbart, och det var inte bara en vacker blondin som banat vägen för kvinnlig MMA uppe på den där scenen. Det var en av de viktigaste symbolerna för vår generation som visade att man inte behöver vara slagen bara för att man är besegrad.
Låt ”nut hugger”-kommentarerna börja!
