Tyron Woodley har precis vänt ett 1–8-underläge mot Joaquin Buckley till seger när blicken flyttas mot nästa uppgift. Där väntar Khamzat Chimaev – i Ryssland, på den mark där UFC-mästaren byggt stora delar av sitt skräckinjagande rykte. Woodley tänker inte bara åka dit för att göra match av det. Han lovar att vinna. Och ju mer Chimaevs meriter ifrågasätts, desto tydligare blir det att den forne UFC-mästaren inte tänker behandla honom som någon mytisk figur.
Woodleys löfte: ”Jag kommer att ta ut Khamzat”
Det börjar inte med någon försiktig prognos. Ingen respektfull formulering om att ”allt kan hända” eller att Chimaev naturligtvis blir svår att hantera. Woodley gör tvärtom.
– Jag kommer att ta ut Khamzat. Jag kommer att ta ut honom. Jag lovar dig. Kom ihåg mina ord, säger Woodley.
Orden kommer kort efter hans comebackseger mot Buckley, där Woodley hamnade rejält efter men arbetade sig tillbaka och vann efter en dramatisk vändning. För honom har den matchen fått en större betydelse än själva resultatet. Den blev ett konkret bevis på att han fortfarande kan hamna i problem, ändra matchbilden under pågående tävling och hitta en väg tillbaka.
När Ariel Helwani lyfter invändningen är den given: Buckley är en sak. Chimaev är något helt annat. Woodley köper inte premissen.
När Chimaev beskrivs som en man i sin absoluta prime svarar Woodley genom att plocka fram namn från sin egen UFC-karriär. Robbie Lawler. Darren Till. Motståndare som en gång omgavs av samma aura av fara och oundviklighet.
Lawler hade varit UFC-mästare och byggt sitt rykte genom brutala titelmatcher. Till var större, yngre och gick in i deras titelmatch obesegrad. Woodley minns hur berättelsen inför de matcherna såg ut – och hur lite den betydde när burdörren stängdes.
– Robbie Lawler, mördaren, årets fighter två år i rad, ”boogeyman”. Tyron hade inte tävlat på 16 månader. Darren Till brydde sig inte om någonting, var mycket större än Tyron och slog hårdare. Tyron backar? Se vad som händer.
Sedan kommer löftet igen.
– Jag kommer att slå honom som en trumma.
Vägrar köpa bilden av Chimaev som oövervinnelig
Det mest laddade ögonblicket kommer när diskussionen går från självförtroende till Chimaevs faktiska brottningsmeriter.
Helwani påminner Woodley om vem som står på andra sidan. Chimaev är den fruktade kraften, mannen som länge har framställts som UFC ”boogeyman”, och någon som dominerat stora delar av sitt motstånd med fysisk styrka, brottning och kontroll. Woodleys svar blir nästan provocerande enkelt.
– Var han NCAA-mästare?
Nej.
– Är han olympisk guldmedaljör?
Nej.
Därifrån drar Woodley en gräns mellan två saker som ofta blandas ihop när Chimaev diskuteras: MMA-brottning och ren tävlingsbrottning.
– Han är en fantastisk, fenomenal, exceptionell brottare i MMA. Han är en bra brottare i vanlig brottning.
Det är knappast en förolämpning. Woodley beskriver Chimaev som exceptionell inom den form av brottning som gjort honom till en av världens mest fruktade MMA-fighters. Men formuleringen är samtidigt ett försök att skala bort det Woodley uppfattar som mystik runt motståndaren.
Chimaev har gjort sin karriär av att få elitfighters att se hjälplösa ut.
Woodley tänker möta honom på ett område där han själv tillbringade stora delar av sitt liv. När Helwani återigen kallar Chimaev för ”boogeyman” kommer svaret direkt:
– Head-to-head.
Woodley upprepar poängen.
– Ja. Vi är head-to-head i den här matchen.
Inte underdog mot monster. Inte gammal mästare mot den nye dominante kraften.
I Woodleys huvud börjar matchen på lika villkor.
”Jag tänkte alltid att den här jäveln hade varit ett problem”
Självförtroendet ska inte förväxlas med brist på respekt.
När Woodley talar mer ingående om Chimaev förändras tonen. Han har följt honom under UFC-resan och sett samma sak som resten av MMA-världen: en fighter vars kombination av aggressivitet, fysisk kapacitet och brottning snabbt skapade problem som få motståndare hade svar på.
Woodley går så långt som att erkänna att han själv funderade över hur illa ett möte hade kunnat bli när Chimaev fortfarande tävlade i weltervikt.
– Jag tycker att Khamzat är ett monster. Det är på sätt och vis anledningen till att jag vill ha matchen.
Han fortsätter:
– När han tävlade och jobbade sig upp genom UFC tänkte jag alltid för mig själv: ”Om jag hade behövt möta den här killen i weltervikt hade den här jäveln varit ett problem.”
Där finns den verkliga lockelsen. Woodley vill inte möta Chimaev trots hans rykte. Han vill möta honom på grund av det.
För den forne UFC-mästaren finns ingen poäng i en comeback om uppgifterna inte betyder någonting. Buckley blev den första pusselbiten, men Woodley beskriver den matchen nästan som en förberedelse inför vad som väntar.
Han hade inte sett förbi Buckley, betonar han, men pressen och explosiviteten gjorde honom användbar som ett steg på vägen. Woodley säger att han strukturerade perioden ungefär som en brottare som först tävlar i en konferensfinal och sedan ska vara ännu bättre när NCAA-mästerskapet väntar två veckor senare.
– Jag använde det som en träningsfas. Jag borde vara i bättre form, ha bättre kondition och vara lite skarpare när jag möter Khamzat.
Comebacken förändrade vad Woodley tror är möjligt
Det är här segern mot Buckley blir central.
Woodley låg under med 1–8. Planen han hade byggt under träningslägret fungerade inte som väntat, och han tvingades förändra sitt sätt att brottas mellan perioderna. I stället för att fortsätta jaga samma matchbild började han pressa fram misstagen och plocka ned avståndet poäng för poäng. Till slut hade han gjort 14 raka poäng.
För Woodley var det en erfarenhet han påstår att han aldrig tidigare haft – inte bara under sin elitkarriär, utan i hela sitt liv som tävlingsmänniska. Han var van vid att kontrollera matcher, inte vid att ligga efter och behöva lösa ett akut problem under press.
– Jag bevisade precis för mig själv att jag kan göra det. Jag gjorde 14 raka poäng och kom tillbaka och vann.
Han återkommer till slutsekunderna och hävdar att han till och med var nära att hinna säkra en fallseger innan tiden löpte ut.
Det är den upplevelsen han bär med sig mot Chimaev. Och Woodley räknar inte med att den matchen blir enkel.
– Jag kommer alltid att ge honom hans erkännande och han kommer att bli en tuff match. Det kan avgöras under den sista minuten. Det kan avgöras på den sista nedtagningen.
Det är en betydligt mer nyanserad bild än de stora löftena några minuter tidigare. Woodley tror att han kommer vinna, men han tycks samtidigt förbereda sig på en match där marginalerna kan bli minimala.
Chimaev är inte överskattad i hans ögon. Han är bara inte oslagbar.
Ryssland skrämmer honom inte
Miljön gör inte uppgiften mindre laddad.
Woodley räknar med att möta Chimaev i Ryssland, inför en publik som naturligt kommer att stå bakom den nuvarande UFC-stjärnan. Men inte ens där tror Woodley att han går in som någon renodlad fiende. Han pekar på sin egen publik på sociala medier.
– 92 procent av mina följare är män. Av de 92 procenten kommer 40 procent från Ryssland.
Helwani reagerar med förvåning. Woodley fortsätter:
– De kommer att heja på honom, men de kommer inte att bua åt mig.
Han gör också en tydlig markering kring hur han tänker uppträda på plats. Woodley jämför sig med Dillon Danis och säger att han inte kommer till Ryssland för att provocera fram uppmärksamhet genom att angripa kultur eller människor runt Chimaev.
– Jag är inte Dillon Danis, som visade respektlöshet mot kulturen och mot Khabib. Jag är en väldigt respektfull person.
Respekten förändrar dock inte hans ambition. Tidigare under intervjun talar Woodley om sin senaste match som öppningen på galan. När nästa uppgift kommer förändras rollen.
– När vi kommer till Ryssland stänger jag showen.
Från fruktad UFC-mästare till mannen som jagar monstret
Woodley är inte längre den fighter som satt ovanpå UFC welterviktsdivision och försvarade ett mästarbälte. Han talar själv öppet om åren efter titelperioden, förlusterna och känslan av att den version av honom som besegrade Lawler, Stephen Thompson, Demian Maia och Till hade försvunnit någonstans på vägen.
Nu beskriver han sin karriär som en comebackperiod. Det gör valet av Chimaev logiskt.
Woodley hade kunnat söka en mindre riskfylld motståndare efter Buckley. I stället riktar han in sig på den brottare han själv satt framför tv och betraktade som ett potentiellt mardrömsproblem redan under sina sista år i UFC welterviktsdivision. Den gamla Woodley såg Chimaev komma.
Den nuvarande Woodley vill ta reda på om ryktet överlever när de står mitt emot varandra utan slag, sparkar eller burvägg – och när brottningen själv blir hela matchen.
– Varför skulle jag inte vara självsäker när jag tror på Gud och tränar så hårt som jag gör?
Sedan återstår frågan som ingen mängd självförtroende kan besvara förrän de faktiskt möts.
Chimaev har gjort en karriär av att få motståndare att förstå hur stark han är först när det redan är för sent. Woodley tror att han redan vet. Och han åker till Ryssland ändå.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
