Gör inget olämpligt skämt… gör inget olämpligt skämt… gör inget olämpligt skämt…
Jag är nu tillbaka från Spanien och har äntligen mina älskade åäö tillbaka på tangentbordet. Det var runt 850 olästa nyheter i min RSS-läsare från diverse spännande MMA-sidor och jag har äntligen börjat komma ifatt efter min semester på en vecka men för att fullständigt vara tillbaka i matchen betyder det att kolla på Strikeforces senaste gala. Jag gjorde också det självklara och ställde den här galan susp mot susp mot UFC 101 som var UFCs senaste gala och tankarna kom fram till att det här var den nästintill perfekta galan.
Det hela började med den smått otroliga inledningen där de snabbt gick igenom Gina Carano och Cris ”Cyborg” Santos. Den var fantastiskt snyggt gjord, så vackert klippt att jag fick rysningar. Det är här UFC inte hänger med, jag har aldrig fått rysningar när jag kollat på UFCs fåniga inledning med en gladiator som plockar upp sköld och svärd ur sanden, eller direkt efter när deltagarna på matchkortet sitter på en pall i svartvitt med en mörk bakgrund och räknar hur många tänder dom ska slå ur sin motståndare.
Hatten av till Strikeforce som håller det där helt och hållet proffsigt och snyggt gjort. Men inte bara det, de klipper in till bur-sidan där den gamla Pride-mästarkommentatorn Mauro Ranallo berättar om att Strikeforce vunnit Fedor Emelianenko-kriget mot bland annat UFC. Han försöker även peta upp sin microfon i näsan, men det hör väl inte helt och hållet hit. Det känns skönt att ha ett välkänt ansikte som man minns från kära Pride-galor förr om åren.
Även Fank Shamrock är välkommen i rutan med en mic i handen och han gör ett utmärkt jobb, även om han inte är den vackraste att kolla på. Det jag saknar här är en Joe Rogan, eller kanske ännu hellre, en Bas Rutten som med enorm entusiasm berättar om sporten igenom sändningarna. Vi blir istället bjudna på något annat, nästan ännu bättre, inuti buren – Yuji Shimada och Big John McCarthy är några av domarna. Shimada är en av domarna som var med i de gamla Pride-tågen och är över på andra sidan vattnet för att säga sitt i matchen mellan Renato ”Babalu” Sobral och Gegard Mousasi. Han är väldigt känd för sitt pekande och faktiskt är en väldigt bra domare.
Och sist men inte minst så kommer vi till matchkortet, för smaka på det här: Fabricio Werdum, Mike Kyle, Gilbert Melendez, Mitsuhiro Ishida, Gegard Mousasi, Renato Sobral, Cristiane Santos och Gina Carano. Visst var det smakfullt? Smaskens till och med? Det är svårt att undvika att de här herrarna, och två kvinnorna, gör galan fantastisk.
Fortfarande nu en timma efter jag sett den fullständiga galan har jag svårt att förstå Mousasis kraft och dominans. Hans totalt mangel av Renato ”Babalu” Sobral är enastående och imponerande och jag satt lite i chock efteråt. Jag var övertygad om att Mousasi skulle vinna, men inte så pass dominerande som han gjorde. Hans träning med Fedor Emelianenko har betalat sig.
Och om vi sedan går över till huvudeventet mellan Gina Carano och Cris ”Cyborg” Santos så är vi inne på slutklämmen. Visst att Carano var tydligt utmattad i slutet av första ronden så är jag imponerad över hur långt kvinnlig MMA har kommit. Det känns skönt att kunna stödja en sport som vågar satsa precis lika mycket på den kvinnliga delen av sporten som på den manliga. Jag förstår att man måste dela upp de två då könen är fysiskt uppbyggda på olika sätt, men att faktiskt ha ett huvudevent på en gala med två kvinnor som gör det exakt lika bra som männen är fantastiskt.
Det var helt klart rätt val av Strikeforce att göra det såhär, och deras beslut med ett kvinnligt huvudevent får UFC att framstå som den envisa farbrorn som säger att kvinnor inte har något i sport att göra. Strikeforce får med ett enkelt beslut att kännas fräsht, framtidssäkert och modernt. Något som UFC inte har gjort på ungefär ett år tillbaka. Jag gav dom en rejäl känga efter UFC 100 för jag tyckte inte att de utvecklas i samma takt som de borde göra. De är högst uppe på skalan och har blivit så bekväma där att de inte ser någon anledning att ändra på något.
Det betyder öppningar för organisationer som Strikeforce. De vågar sammarbeta med andra organisationer som till exempel Dream och M-1 Global vilket i gengäld ger oss fans matcher vi drömt om. Detta i gengäld tillbaka från fansen ger stabilitet i varumärket och tillåter Strikeforce att växa till nya höjder.
Och tack för att ni använder en ramp ner till buren. Nu måste ni bara göra det bästa av situationen och helst inte skjuta Babalu i ansiktet med en fyverkeripjäs.
