Fighting i den uppåtgående solens land har alltid gått sin egen väg jämfört med resten av världen. Veckans lista dyker åter ner i japansk fightingkultur och söker svar på märkligheterna.
Förra veckan tittade listan på hur kulturella fenomen som kawaii och bushido har influerat japansk fightingkultur. Den här veckan söker vi förklaringen på uppgjorda matcher, märkliga regler och influenser från den mystiska yakuzan. Inte minst tittar vi på historiens enda MMA-fight där en av deltagarna inte existerade på riktigt.
Konsten att göra som man vill
Regler i Japan har alltid varit lite udda. Blandningen av bushidomentalitet, behovet av show och brist på kontrollerad idrott, har skapat regler som inte vill kompromissa. Ambitionen har varit att erbjuda publiken en ultimat tävlingsform där underhållningen alltid är på topp. Av uppenbara skäl fungerar det sällan i praktiken. Det ligger i idrottens natur att den är oförutsägbar och i viss mån behöver utveckla sig naturligt. Alla försök att regissera proffsfighting som om det var någon slags filmslagsmål kommer leda till problem, vilket Japan fick lära sig den hårda vägen.
Handflator, rope escapes, räkningar och ”dirty punches”
Tidig japansk MMA vågade inte riktigt släppa reglerna fria och var dessutom starkt influerad av wrestling, eftersom den skapades av pionjärerna i Universal Wrestling Federation (UWF). Det syntes bland annat på hur submissions hanterades. Istället för att matchen tog slut om någon fastnade i ett lås, kunde den drabbade rädda sig själv genom att greppa ringrepen. Detta gav poängavdrag för ”rope escape”. Eftersom det är betydligt svårare att få in lås i MMA än det är i wrestling (av uppenbara skäl), var regeln ingen kul nyhet för grapplers. I gengäld tvingades boxare lära sig ”palm strikes”, slag med handflatan, eftersom knytnävar inte tilläts i brist på handskar. Wrestlinginfluensen syntes också i ambitionen att ha en ärofylld kamp där en nedslagen motståndare tilläts resa sig. Slag på marken var tekniskt sett tillåtet men ansågs osportsligt och fult (”dirty punches”). Man räknade istället efter nedslagningar, vilket också gav poängavdrag. Ofta bjöd den nedslagne därtill på lite teater innan han tappert reste sig för att fortsätta, lite sådär som slagsmål ser ut på bio. Resultatet blev en kampform där deltagarna likt gentlemän omväxlande anföll varandra med stående attacker och submissions utan mycket till positionskontroll eller uppföljning. Det är inte så konstigt att tidiga galor av Pancrase, Shooto och RINGS ständigt misstänktes för att vara fejk. Teknikerna var dock äkta, om än väldigt teatralt och märkligt utförda. När MMA kom till Sverige på 1990-talet såg det inledningsvis ungefär likadant ut. Svensk shootfighting körde palm strikes, rope escapes och hela paketet. Dock utan teater. Det dröjde heller inte länge förrän svenskarna började inspireras mer av amerikansk MMA och mindre av den japanska. Pancrase och Shooto släppte dessutom wrestlingstilen efter några år. RINGS fortsatte dock med inslag av teater och halvlegitima matcher tills organisationen lades ner 2002.
Gränsöverskridande regler
När japansk MMA fick sitt stora lyft runt sekelskiftet, skedde det direkt efter att kickboxning nådde sin historiska höjdpunkt med K-1. Den goda nyheten för japanska promotors var att landet fylldes av populära fighters. Kruxet var att inte alla tävlade på samma regler. I sann japansk anda lät man inte detta bli ett hinder och sökte istället regelkompromisser för att skapa superfights. En variant som fått viss spridning i världen är ”30 second rule” där matchen ställs upp efter en halvminut på canvasen, för att ge stående fighters en större chans. En annan variant var MMA med boxningshandskar, som kunde ses i videon ovan. Utan möjlighet att greppa ordentligt uppstod ett naturligt hinder mot grappling. När K-1 började satsa stort på MMA 2005 föll valet på ”mixed rules”, ett koncept där varannan rond var MMA och varannan kickboxning. Resultatet blev inte oväntat att deltagarna turades om att springa baklänges och dra ut på tiden i de ronder som inte gynnade dem själva. Framför allt grapplingspecialisten Shinya Aoki var särskilt bra på att fullständigt larva bort sina kickboxningsronder. I omvärlden har dessa matcher mest betraktats som osportsliga spektakel som varken blivit registrerade som MMA eller kickboxning. I Japan har de däremot stundtals gjort stor succé.
Shinya Aoki spexar i en kickboxningsrond för att få tiden att gå
Viktbestraffningar
Det kanske mest extrema uttrycket för japanska organisationers frihet att göra precis som de själva känner för, ser man i hur missade invägningar har hanterats på senare år. Det kan verka märkligt att ett land som sällan dopingkontrollerar sina fighters och inte bryr sig nämnvärt om att skilja på viktklasser, skulle vara så känsliga med vad som sker på vågen. Men åtminstone för damerna är det tydligen en dödssynd. Det första suspekta straffet syntes när brittiskan Danielle West missade invägningen mot Rin Nakai i Pancrase för ett par år sedan. Som straff bestämdes det att brittiskan inte fick använda knän eller strypningar. Förra året fick Sadae Numata inleda matchen mot Celine Haga i Jewels med två minuspoäng från start, av samma anledning. Tidigare i år drabbades 19-åriga framtidslöftet Mizuki Inoue riktigt hårt av att hon vägde lite för mycket mot Emi Tomimatsu. Beslutet från Jewels blev att Inoue tilläts gå matchen, men att hon skulle bli diskvalificerad om hon vann. Vilket var precis vad som skedde när Tomimatsu åkte dit på en armbar i rond tre och därmed segrade på DQ.
Tveksam sportslighet
Västerländska fans har vrålat ”work!” ända sedan Pancrase tidiga dagar. Som konstaterades ovan, befinner sig dessa tidiga matcher i japansk fightingkultur i en gråzon som inte riktigt kan klassas som varken shoot (äkta kamp) eller work (uppgjord kamp). När Pride FC växte till den främsta organisationen för japansk MMA, var situationen en annan. Där förväntades sporten följa samma idrottsliga principer som i övriga världen, med legitima matcher, tydliga regler och odisputabla mästare. Men även om det mesta som skedde i Pride FC anses ha varit seriös MMA, skymtade en del märkligheter. Wanderlei Silva kritiserades ofta av UFC-fans för sin suspekta svit på femton obesegrade matcher, där tretton av motståndarna var japaner. De riktiga konspirationsteorierna uppstod dock efter två matcher där japanska fighters otippat vann mot fighters de borde varit chanslösa mot. Det var ingen liten skräll när den evige förloraren Alexander Otsuka (4-13) slog ut den före detta UFC-mästaren Marco Ruas (9-4) på Pride 4. På galan direkt efter skedde något ännu mer osannolikt, när skaparen av Pride FC Nobuhiko Takada (2-6) lyckades avsluta en annan före detta UFC-mästare i Mark Coleman (16-10). Takada var aldrig en stor fighter, varken tekniskt eller fysiskt, men hade onekligen makt över allt som skedde i organisationen. Lägg till att Coleman kommenterade förlusten med orden ”Jag har en familj att försörja”, och slutsatsen ser rätt uppenbar ut.
Mark Coleman fastnar, eller placerar sig själv, i MMA-historiens mest suspekta heel hook
Även män som Don Frye och Gary Goodridge har hävdat att Pride FC var korrumperat av läggmatcher, överenskommelser och fiffel. Man bör dock notera att dessa tre män också mötte sitt största nederlag i Japan, vilket ger dem fler än ett skäl att prata om works. Framgångsrika namn som Wanderlei Silva, Mirko Filipovic och Fedor Emelianenko har bedyrat att alla deras matcher var legitima. Även K-1 misstänktes för favorisering efter upprepade domslut där populära fighters blev tilldelade generösa tilläggsronder. Allt detta var möjligt tack vare bristen på förbund och statlig kontroll i japansk fightingkultur. Om en sanktionerad match i USA misstänks vara uppgjord, kommer det sannolikt resultera i en FBI-utredning eftersom det är uttryckligen olagligt. I Japan finns ingen direkt skillnad mellan ”uppvisningsmatch” och legitima matcher, vilket låter arrangörer komma undan med det mesta.
Yakuzan och imperiets fall
Japan brukar betraktas som det minst kriminella landet i världen. I synnerhet våldsbrott är extremt ovanligt och i stort sett alla sådana brott blir dessutom uppklarade. Därmed är det inte förvånande att den organiserade japanska brottsligheten, populärt kallad yakuza, inte uppför sig som västerländska gangsters. De har en mycket mer öppen verksamhet, undviker ”smutsig” brottslighet och för sig mer som affärsmän. Yakuzan sysslar bland annat mycket med investeringar, inte minst inom media och showbusiness. Detta skulle få en dramatisk konsekvens för den japanska fightingkulturen. I början av 2000-talet bestod den blomstrande industrin av tre stormakter: Pride FC, K-1 och Antonio Inoki. Alla tre hade en hygglig relation, inte minst tack vare en man kallad Seiya Kawamata som senare avslöjades som en ”yakuza fixer”. Det var Kawamatas jobb att hålla gangsterbossarna nöjda och förhindra konflikter och skandaler. Lugnet varade fram till nyårsgalorna 2003, när de tre organisationerna försökte köra stora evenemang samma kväll. K-1 och Pride FC krossade totalt Inokis gala Bom Ba Ye i tittarsiffror, vilket var en katastrof för Kawamata som fått jobbet som promotor för galan. Reaktionen blev en ren hämnd. Kawamata angrep DSE som arrangerade Pride FC, i en lång mediakampanj via tidningen Shukan Gendai, och hävdade bland annat att hans egen yakuza hade svikit honom och gått till DSE istället. Kawamata gjorde dessutom polisanmälningar och beklagade sig för alla som ville höra. Strategin fungerade, på sätt och vis. Kawamata fick inte mycket upprättelse, men lyckades däremot sänka alla andra. Fuji TV fruktade sitt rykte på grund av kampanjen och avslutade 2006 sin deal med Pride FC, vilket effektivt dödade den största MMA-organisationen i Japans historia.
Tre nyckelpersoner i dramat: Naoto Morishita (vänster) designade Pride FC, men tog livet av sig under mystiska omständigheter 2003. I mitten en japansk illustration av den mystiske och hemlige Mr Ishizaka, yakuzaboss som påstås ha kontrollerat Pride FC efter att Morishita försvann. Kazuyoshi Ishii (höger bredvid Mirko Filipovic) är numera aktiv i showbusiness där han nyligen uppmärksammades i en yakuzaskandal.
Vid det här laget var kopplingen mellan yakuzan och japansk proffsfighting uppenbar för alla, vilket fick storföretagen att backa ut. Misstankarna hade vaknat redan 2003 när skaparen av K-1 Kazuyoshi Ishii dömdes till fängelse för ekonomisk brottslighet, och varken Ishiis eller K-1:s rykte klarade av att återhämta sig efter det. Kawamata såg bara till att ingen tvivlade längre. I ett sista försök att rädda det sjunkande skeppet gick K-1 och Pride FC ihop 2007 och skapade DREAM. Organisationen stapplade fram i fem år med svaga åskådarsiffror och fick ingen support från de stora tv-bolagen. Även Ishii, som inte längre var välkommen i organisationen, bidrog efter förmåga genom att smutskasta DREAM:s ledning i pressen. 2012 gick även DREAM i konkurs vilket markerade slutet på nästan tio år av mediakrig, yakuzainfluenser och interna konflikter som sänkte den mest framgångsrika fightingkultur världen har skådat. Det enda som finns kvar idag är den blygsamma organisationen Inoki Genome Federation av Antonio Inoki, den ende mannen som gick oskadd ur kaoset. Det är ironiskt hur saker utvecklade sig, med tanke på att det var Inokis fiasko elva år tidigare som utlöste kriget som sänkte sporten. Kawamata har samtidigt gått under jorden, vilket kanske är lite lättare att förstå.
Kid muscles superkrafter funkade inte riktigt i verkligheten. Inte synförmågan heller.
Verklighet och fiktion
Som avrundning på listan lämnar vi dramatiska och dystra ämnen och återvänder till det humoristiskt bisarra. Japan har som bekant en större fascination för fiktiva karaktärer än vad man ser i västvärlden. Det stannar inte vid tecknade serier och filmer, kända som manga och anime. Japan är också landet som skapade världens första artificiella popstjärna, Hatsune Miku. Hon finns alltså inte på riktigt, utan är skapad av Yamahasyntar på mediaföretaget Crypton future. Den artificiella 16-åringen är omåttligt populär och har både erövrat topplistor och dragit stor publik på sina livespelningar, där hon uppträder i form av ett hologram. Mot den bakgrunden är det rätt väntat att någon kom på idén att skapa en fight mellan en verklig person och en fiktiv fighter, vilket också skedde på galan K-1 Dynamite! 2008. Den mänskliga fightern var förstås Bob Sapp. Motståndare var 14-årige superhjälten Kinniku Mantaro (Muskelpojken) från en populär manga och anime kallad Kinnikuman Nisei. Under masken befann sig den stackars brottaren Akihito Tanaka, som gjorde sitt bästa för att spela rollen utan att bli mosad av en 140 kg tung amerikan. Efter drygt fem minuter hade Tanakas mask hamnat så snett att han inte längre kunde se. Tanaka backade upp och försökte justera den, och en mer samarbetsvillig motståndare hade kanske väntat lite, men Sapp gillade läget och knockade den tillfälligt förblindade japanen istället. Kanske fick Sapps karma lite stryk där och då, med tanke på att bjässen var 10-3 i matcher vid det tillfället, men har gått 1-15 sedan dess. Tanaka gick några matcher till han också, dock utan att spela fler seriefigurer i mask.
