Sean Sharaf gick in i UFC 331 med två raka UFC-förluster, oddsen emot sig och en olympisk guldmedaljör på andra sidan buren. Tolv sekunder senare låg Gable Steveson utslagen på golvet. Nu berättar 33-åringen om tankarna bakom UFC-historiens enorma skräll – och vad som faktiskt hände mellan de två efter den uppmärksammade avslutningen.
Sharaf visste vad uppdraget såg ut som utifrån. Steveson hade presenterats som ett av MMA-världens mest uppmärksammade framtidsnamn, medan Sharaf kom till matchen med ett UFC-facit på 0–2 och ryggen mot väggen. Förlorade han igen fanns inga garantier för att någon fjärde chans skulle komma.
Pressen skapade ingen försiktighet. Den tog bort den.
– När du har ryggen mot väggen, står på stupstocken med 0–2 i UFC och ska möta den hetaste talangen i MMA-historien, då tar du antingen det där språnget eller så misslyckas du, berättar Sharaf för MMA Fighting.
– Jag släppte bara allt. Jag tänkte: ”Jag tror på mig själv, och vad som än händer så ska jag göra det.”
Vägrade ge Stevesons brottning respekt
På pappret låg vägen till seger knappast i att försöka möta Steveson på hans starkaste område. Amerikanen vann OS-guld i fristilsbrottning 2021 och har byggt stora delar av sin kampsportsidentitet kring sin fysik och brottning. Sharafs svar blev att vägra låta hotet styra matchen.
Sekunder efter startsignalen klev han fram och avlossade en vänsterkrok som träffade rent på käken. Steveson föll tungt till mattan och domaren bröt matchen efter bara tolv sekunder.
– Det enda jag visste var att jag skulle sätta händerna på den här killen, berättar Sharaf.
Han hade själv brottats under high school, men såg en större fara i att bli alltför fixerad vid Stevesons nedtagningar.
– Folk visar brottningen alldeles för mycket respekt. Missförstå mig inte, jag har brottats själv. Men om du är rädd för att bli nedtagen kommer du inte bara att bli nedtagen – du kommer också att tveka i boxningen.
Planen kunde knappast ha utförts renare.
– Det var det viktigaste. Ut där, upp i ansiktet på honom.
Tolv sekunder räckte för att förändra båda männens kväll. Sharaf gick från en fighter med kniven mot strupen till mannen bakom en av UFC största skrällar. Steveson, som förväntades fortsätta sin klättring, hade knappt hunnit etablera sig i matchen innan allt var över.
Loading ...”Det kallas psykologisk krigföring”
Matchveckan hade redan varit ovanligt infekterad. Sharaf riktade upprepade personangrepp mot Steveson och hänvisade till de anklagelser om sexuella övergrepp som riktades mot honom under tiden vid University of Minnesota. Något åtal väcktes inte, och ärendet lades ned.
Sharaf valde ändå att använda historiken som en del av uppladdningen och kallade Steveson för ”våldtäktsman” inför matchen. Efteråt beskrev han agerandet som ett medvetet försök att påverka motståndaren mentalt.
– Det kallas psykologisk krigföring. Det är inte bara fysiskt. Jag har studerat fighting så länge, och Jon Jones har pratat om det tidigare. Psykologisk krigföring existerar.
Steveson ägnade en stor del av sitt första uttalande efter förlusten åt de gamla anklagelserna. Sharaf tog det som ett tecken på att hans ord hade nått fram.
– Alla har gjort misstag, alla har ett förflutet. Jag är inte oskyldig. Vi föds alla som syndare. Men jag tror faktiskt att det påverkade honom lite.
Hur mycket den verbala uppladdningen hade med själva resultatet att göra går förstås inte att fastställa. Inne i buren behövde Sharaf bara ett enda rent slag.
Mötet efter kaoset
När Steveson reste sig efter knockouten lämnade han oktagonen innan resultatet officiellt hade annonserats. Beslutet väckte reaktioner, bland annat från den tidigare UFC-mästaren Daniel Cormier, som kritiserade Steveson för att inte stanna kvar och visa Sharaf respekt efter segern.
Bilderna gav intrycket av två fighters som gick skilda vägar efter en bitter matchvecka. Sharafs version innehåller en detalj som inte syntes lika tydligt.
– Jag vet inte om kamerorna fångade det, men efter att jag firat lite och tagit in allting såg jag honom stå där innan han gick ut. Jag gick fram till honom, skakade hans hand och skakade Jon Jones hand.
Någon känsla av att ha blivit bestulen på sitt ögonblick finns inte.
– Vi skakade hand. När han sedan gick började alla säga att han rage-quittade hela grejen, och det gör det nästan ännu roligare. Okej, brorsan. Jag bryr mig inte direkt.
För Sharaf låg allt han behövde redan bakom honom: vänsterkroken, fallet och domarens ingripande.
– Stanna i buren, lämna buren – min hand kommer att höjas ändå. Om han står där när det händer eller inte gör absolut ingenting för mig.
Efter två UFC-förluster hade Sean Sharaf gått in i helgen med karriären hängande över sig. Tolv sekunder senare var det inte längre hans framtid alla pratade om.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
