En dopingmisstanke fick bära skulden, men frågan är om inte UFC 200 grävde sin egen grav på alla fronter.
UFC 200 var ingen dålig gala. Matcher avhandlades, resultat noterades, timmarna gick. Inget var direkt fel men inget lyckades rubba vilopulsen heller. Vad som skulle varit UFC:s största galan någonsin, passerade förbi utan sensationer och kvarlämnade en axelryckning.
Dopingmisstanken mot Jon Jones uppmärksammades stort och inte särskilt subtilt av UFC. Syndabocken fick ett namn och Daniel Cormier lyftes i samma veva upp till martyr och sympatiskt offer. Men strategin var genomskinlig och gjorde inte mycket för att rädda showen. Bristen på en värdig huvudmatch drog förstås ner underhållningsvärdet, men det var förutsägbarheten som sänkte skeppet. Och det kan vi inte klandra Jones för.
Att bevittna UFC 200 upplevdes mest som att sitta med en checklista och bocka av det ena förväntade resultatet efter nästa.
2013 lärde vi oss att Jose Aldo är aningens snabbare än Frankie Edgar, vilket säkrar slagväxlingar, vilket säkrar ronder, vilket säkrar domslut. Tre år senare fick vi se exakt samma sak igen. Check.
2014 lärde vi oss att TJ Dillashaw kan springa cirklar och prickskjuta hem ett domslut mot alla utom en man i bantamvikt. Tack vare matchen igår vet numera Raphael Assuncao att det inkluderar honom. Jahapp.
Vi fick bekräftat att en frisk, kry och motiverad Cain Velasquez är ett nummer för stor för Travis Browne. Som han borde vara.
Vi hade på känn att gamla utmanare som Diego Sanchez, Johny Hendricks och Takanori Gomi är på väg ut. Vilket de är.
Om någon fortfarande hoppades på att få se Sage Northcutts fighting leva upp till kvaliteten på tandrader och biceps, kan de ge upp det hoppet nu. Som alla andra redan har gjort.
När kvällen närmade sig de sista matcherna fanns det en utspridd törst efter mer. Något värt att prata om, kommentera, diskutera, jubla över eller bli förbannad på. Vad som helst, bara det lämnade ett avtryck. Istället vreds volymen upp på samma tema och checklistan prickade av de tre sista sakerna vi hade på känn.
Brock Lesnar kan plocka ner och sätta sig på en 42-årig samoansk thaiboxare i tre ronder. Då vet vi det.
Daniel Cormier kan göra samma sak med en 41-årig thaiboxare som tog matchen på två dagars varsel. Jepp.
Miesha Tate är en grovjobbande utmanare som aldrig kommer ha stjärnstatus nog att bli bäst. Mmmhm.
Visst fanns det en knock eller två värda att minnas. Amanda Nunes säkrade sina 15 minutes of fame med en kvalitativ omgång spö, Gegard Mousasi hittade tillbaka till gammal form och Joe Lauzon gör aldrig publiken besviken. Som sagt, det var inte dåligt. Bara lite ljummet, vilket inte är tillräckligt när man har utlovats UFC-galornas gnistrande GOAT.
Så varför gick det fel?
För att Zuffa spelade safe. Väldigt safe. UFC 200 byggdes inte som galan där ”vad som helst kan hända”. Det var en gala där alla de ovanstående sakerna, i brist på dramatiska skrällar, skulle hända. Vilket de också gjorde.
Det kan mycket väl ha varit en medveten affärsstrategi, där förhoppningen om sensationer offrades för en garanti om hygglig underhållning för att säkra sig mot en flopp. Men frågan är om inte Zuffa för en gångs skull begick det misstag som stjälpte japansk fightingkultur en gång i tiden. Pride och K-1 havererade sig själva genom att gång på gång servera en bunt publikfavoriter med extra allt, utan att ta hänsyn till deras sportsliga utveckling. Resultatet blev galor som mest liknade trötta repriser på gamla minnen, framförda av en ensemble som inte längre hade något nytt att erbjuda.
UFC 200 var inte dränkt i avdankade stjärnor som övertalats till buren med dollartecken, men matchningarna byggde heller inte på vad som pågår i sporten just nu. Det var inte en kavalkad av morgondagens stjärnor, fantasieggande matchningar och våghalsiga utmaningar. Det var ett oinspirerat försök att frälsa publiken med en serie av favoriter i repris.
Safe.
Med facit i hand blev helgens mest betydelsefulla resultat att Eddie Alvarez oväntat avsatte Rafael Dos Anjos, och den bästa matchen var utan konkurrens Claudia Gadelha vs. Joanna Jedrzejczyk. Med andra ord, huvudmatcherna på de två galor som inte var UFC 200. Det ligger något av en poetisk lärdom i detta. En påminnelse om att fighting lever sitt eget liv och inte kan styras in i kontrollerade fack av ofelbar underhållning.
Förhoppningsvis insåg Zuffa det också.
