I veckan avslöjade Ronda Rousey att hon gick igenom självmordstankar efter UFC 193 – Hur kommer det sig att en så stor stjärna kan sjunka så lågt och hur stor del har vi som fans, media och andra fighters i den press Rousey uppenbarligen bär på?
Det var sorgligt att höra Ronda Rouseys (12-1) intervju med Ellen DeGeneres tidigare i veckan, där stjärnan berättade om hur lågt hon sjönk efter KO-förlusten mot Holly Holm (10-0) i Melbourne förra året. Att en så stark kvinna, en sån förebild för människor världen över och en som klättrat till toppen av världens kanske tuffaste sport vill ta livet av sig efter en förlust… det är bevis på ett par saker, inte minst den omänskliga press omgivningen sätter på sina mästare.
Alla som lagt ner sitt hjärta och själ i något och sedan förlorat vet hur mörka tankarna plötsligt kan bli. Ta det och multiplicera med en miljon och ni får en uppfattning av vad Rousey måste ha gått igenom efter att Holly Holms vänsterben dundrat in i hennes huvud. Tomheten som den förlusten framkallade är otänkbar.
Men, det krävs mycket för att någon som Ronda Rousey ska fundera på självmord. Om hon var en någorlunda ”vanlig” fighter och inte den oslagbara superstjärna som media, UFC och till viss del även fans gjort henne till skulle fallet inte varit lika hårt. Förväntningarna hon bar på sina axlar var helt enkelt för höga. Alla förlorar, så enkelt är det och att se en förlust som anledning till att ta livet av sig är inte hälsosamt. Det är när idrott, till och med en så omfattande och viktig sport som MMA, blir för viktig.
Ellen DeGeneres tyckte det var viktigt att någon med en persona som Ronda Rousey öppnade upp sig så pass och visade världen att även de bästa bland oss kan sjunka till de lägsta tänkbara träsken. Jag kan inte göra annat än att hålla med. En sann mästare definieras i sina lägsta stunder och hur man klättrar tillbaka upp igen. Det återstår att se om Ronda Rousey är en sådan. Om ni frågar mig så är svaret ja.
Hur stor skuld bär vi för denna orealistiska position våra mästare, vare sig det handlar om idrott eller något annat, sätts i? Är det realistiskt att de alltid ska vara på topp, alltid ska vinna, säga, göra och tänka rätt saker? Varför har de plötsligt en skyldighet att leva upp till allas ideal när de uppnår vad det nu är de själva jobbat så hårt för?
När Ronda Rousey reste runt världen och tävlade i Judo var och varannan helg var det ingen som brydde sig. När hon jobbade som bartender och sov i sin bil förväntade sig ingen någonting. När hon bodde på en soffa i ett främmande land för att få träna med världseliten dagarna i ända var det få som brydde sig om hon vann eller förlorade. Vad ger oss rätten att förvänta oss något alls av henne nu när allt hårt slit och alla år av uppoffring äntligen lönat sig för Rousey? Inget. Vi har ingen rätt.
Men ändå gör vi det, så har det alltid varit och så kommer det förbli. Offentliga personer bär ett påhittat ansvar till de som sitter vid sidan om, många rädda för att följa sina egna drömmar och försöka sig på något rationella personer skulle kalla dumdristigt. De som kritiserar istället för att åstadkomma.
Att Ronda Rousey vill ta livet av sig efter en förlust är rent ut sagt förjävligt. Så ska det inte behöva vara. Samtidigt är det så och vi alla bär en liten del av skulden, vissa mer än andra. Jag vet att långt ifrån alla håller med mig och ser på saken som att ”hon får skylla sig själv” och ”om man beter sig som hon gjorde är det rätt åt henne” och alla de typiska sakerna man läser om och om igen på internetforum och i kommentarsfält. Förhoppningsvis kan veckans snackis åtminstone lämna er med en tankeställare – vad är Ronda Rousey skyldig någon av oss?
