Arman Tsarukyan har väntat, blivit skadad och sett titelmatchen glida honom ur händerna. Nu säger lättviktaren att UFC har gett honom ett nytt löfte: besegrar han Mauricio Houfy i femrondaren på UFC 331 väntar en match om bältet. Den här gången nöjer han sig inte med uppgifter via ombud. Tsarukyan flög själv till UFC-ledningen, satte sig vid bordet – och skakade hand på saken.
Handslaget som ska förändra allt
Det var inte Mauricio Houfy som Arman Tsarukyan hade börjat förbereda sig för.
Enligt Tsarukyan var planen från början en femrondersmatch mot Charles Oliveira i Los Angeles. Han hade redan rest iväg på träningsläger när telefonen ringde och förutsättningarna ändrades.
– Jag skulle möta Charles i co-main event över fem ronder. Två veckor efter att jag hade åkt upp i bergen ringde de och sa att de hade ett nytt namn åt mig: Houfy. Jag sa: ”Okej, inga problem.”
Att vänta på Oliveira var aldrig något verkligt alternativ. Tsarukyan har redan tillbringat tillräckligt mycket tid utanför buren och såg risken med ännu en period av passivitet: någon annan kan hinna fram medan han själv står still.
– Jag har inte fightats på länge och jag behöver den här matchen. Gaethje vill inte fightas i år, och om jag bara sitter och väntar kan ett nytt namn komma och förtjäna mer än jag.
Det är först när samtalet når vad som faktiskt ligger på spel som Tsarukyans annars avspända hållning får en annan tyngd.
Han hävdar att UFC har lovat honom titelmatch vid seger.
– Korrekt.
På frågan om UFC verkligen har sagt att han får möta Justin Gaethje om han vinner kommer samma svar.
– Ja.
Inget kontraktstillägg. Ingen formulering på papper. Bara ett besked från Hunter Campbell – och ett handslag som Tsarukyan menar väger tyngre än tidigare löften.
– När din manager berättar att någon har sagt att du ska få titelmatch är det en sak. När du själv sitter med personen, pratar och skakar hand på det är det annorlunda.
Matchen han inte längre låter styra livet
Det finns en anledning till att Tsarukyan låter mindre besatt av allt som står på spel än han gjorde tidigare.
När han skulle möta Islam Makhachev levde han, enligt egen utsago, i princip enbart för den matchen. Under sex månader pressade han kroppen utan avbrott. Till slut gick den sönder.
– Jag levde bara med den fighten. Jag pressade mig själv nonstop i sex månader och blev sedan skadad.
Skadan förändrade inte hans ambition. Den förändrade hur han försöker nå den.
Tsarukyan beskriver en träningsvardag där återhämtning fått större utrymme och där varje pass inte längre behandlas som ett test på hur mycket kroppen kan tåla.
– Förut tog jag allt så seriöst att jag övertränade. Nu försöker jag att inte tänka för mycket på matchen. Jag chillar mer och gör det jag är bäst på.
För en fighter vars karriär länge kretsat kring jakten på Makhachev är nästa besked nästan lika slående. När han ser den tidigare rivalen tävla i en annan viktklass känner han inte längre samma dragning.
– Inte längre. Förut gjorde jag det. Nu tittar jag bara på min division, 155.
Tsarukyans värld har blivit mindre. Och vägen framför honom betydligt rakare.
Houfy först. Bältet därefter.
– Jag går dit, slår Rufi och fightas sedan om titeln. Äntligen.
Sågar Ian Garrys titelinsats
Makhachev är ändå svår att helt lämna bakom sig.
Tsarukyan följde hans senaste huvudmatch mot Ian Garry och såg en mästare som inte dominerade på det sätt han vant sig vid. Hans hårdaste kritik riktades dock inte mot Makhachev, utan mot Garrys sätt att närma sig titelmatchen.
– Ian Garry trodde inte tillräckligt mycket på sig själv. Han tänkte bara på att försvara nedtagningarna och glömde att han är striker. Du måste slåss. Hur ska du vinna annars?
Tsarukyan gav Makhachev fyra av fem ronder, men tyckte samtidigt att vinnaren såg mänskligare ut än tidigare.
– Islam såg bättre ut än honom, men Islam såg inte lika bra ut som han brukar.
Han pekade på Garrys försvar längs buren som en möjlig förklaring. Makhachev tvingades arbeta för varje position och kunde inte hålla nere sin motståndare med samma kontroll.
– Garry försvarade sig väldigt bra mot buren. Han lät honom inte stanna ovanpå, han reste sig hela tiden. Det är jobbigt att bära en fighter som kan försvara sig så bra. Därför blev Islam trött.
Ändå återkommer Tsarukyan till samma sak: Garry hade möjligheten men agerade aldrig som om den verkligen fanns.
– Folk säger att han försvarade Islams brottning. Självklart. Men om du bara försvarar dig och inte fightas kommer du att förlora.
Även vänligheten mellan de båda inför och under matchen störde honom.
– Du går in i en titelmatch. Det kanske är din sista titelchans i livet. Gå och fightas. Varför kramas? Efter matchen kan du skaka hand och kramas, men före matchen måste ni vara fiender. Ni går in där för att döda varandra.
”Vi måste ta risken”
Risk är också ordet som följer Tsarukyan tillbaka till hans egen situation.
Han hade kunnat vänta. UFC gav honom enligt egen utsago den möjligheten. Gaethje fanns längre fram, och en titelmatch kunde kanske ha nåtts utan ännu en femrondare.
Tsarukyan valde motsatsen.
Los Angeles ger exponering. Matchen ger honom hans största UFC-gage hittills. En seger ska föra honom fram till bältet. En förlust kan rasera allt han väntat på.
– Jag vet att jag är bäst, så varför skulle jag inte ta matchen? Jag tjänar bra, får mer hype och det är en nummer ett-match.
Och om Gaethje hinner försvinna innan dess?
Tsarukyan säger att UFC även har diskuterat den möjligheten. Motståndaren kan förändras, men löftet om guldet ska bestå.
Först måste han överleva det steg som inte fanns i den ursprungliga planen.
– Vi har inte så många val. Vi måste göra vårt bästa och vara bäst. Man måste ta risker i det här livet för att bli bäst.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
