I brist på ett svenskt bälte var den främsta storyn från UFC 165 att Alexander Gustafsson över huvud taget stod i buren med mästaren Jon Jones, vilket var en historisk händelse i sig. Den stabila prestationen som gjorde matchen jämn och oviss in i det sista, var nyheten som skapade sensation av ett titelförsvar som världen trodde skulle bli en ren formalitet.
Bortom dessa självklarheter skymtade några mindre historier som byggde upp helhetsintrycket av det största som hänt svensk kampsport sedan slutet av 1950-talet. Veckans lista blir en titt på enskilda segrar och motgångar som rymdes inom titelmatchen.
Sagan om två nedtagningar
Två gånger nedlades en fighter i titelmatchen vilket påverkade fightens utveckling mer än något annat. Att Jones för första gången i karriären, en 20 matcher lång svit av prickfritt nedtagningsförsvar, lades på rygg var bara det en av årets skrällar i UFC. I synnerhet med tanke på vem som spräckte nollan. Brottare som Rashad Evans, Matt Hamill, Ryan Bader, Chael Sonnen och Quinton Jackson misslyckades med vad en boxare från Arboga hittills är ensam om att ha utfört. Att även Gustafssons hamnade på canvasen var inte lika oväntat, däremot trodde ingen att det bara skulle ske en gång. Totalt sett lyckades utmanaren med ett av åtta försök, vilket gav en bättre nedtagningsstatistik än Jones elva försök där endast ett lyckades.
Lårkakor och knäskålar
Jones bensparkar, totalt 53 träffar riktade mot Gustafssons ben, var avgörande för att mästaren skulle få den högsta siffran i antalet utdelade attacker. I jämförelse blev Jones endast träffad 15 gånger nedanför höften. Frågan är hur stor påverkan de låga sparkarna hade på matchutgången. Poängplockande är en aspekt, men gjorde de någon egentlig skada? Gustafssons lårmuskler blev inte mörbultade på konventionellt vis av smällande skenben. Däremot träffades svensken upprepade gånger av den omdiskuterade och av vissa kritiserade ”fotstampen” mot knäet som Jones använder.
Slagen på käften
244 slag, sparkar, knän och armbågar träffade sitt mål i titelmatchen, vilket gör den till UFC-historiens mest våldsamma kamp om bältet. Av dessa attacker stod Gustafsson för 110 träffar på 288 försök. Jones träffade 134 gånger på 217 försök. Även om Jones träffade mer och hade bättre procent på sin precision, berodde det främst på de ovan nämna bensparkarna. Svensken delade ut mest mot kropp och huvud, totalt 99 träffar. Kort sagt levererade Gustafsson på hejaramsans uppmaning om att slå honom på käften, och vann alla ronder utom den sista i det avseendet. Brottning var receptet för den oväntat jämna matchbilden, men det var utmanarens nävar som reducerade Jones till något som för första gången såg mänskligt ut.
Armbågen som skakade Sverige
Gustafsson delade ut flest smällar med synbar effekt, men det var Jones som träffade hårdast. Förutom de skenben som oroväckande ofta drämde in i tinningen på Gustafsson, var det en roterande armbåge som kom närmast att avsluta matchen i förtid. Med 37 sekunder kvar av rond fyra, när matchen just börjat falla in i ett mönster som verkade bestå till sista rondklockan, klippte Jones till. Med blodet rinnande från hårfästet, balanssinnet satt ur spel och frånvarande blick försvann Gustafsson till en skrämmande avlägsen plats i en halvminut. Smällen var en moralisk seger för Jones, vars poängseger därmed inte endast bestod av poäng, men stärkte kanske ännu mer intrycket av hur stryktålig och game den svenske doldisen var.
Otillåtna fingrar
Både Gustafsson och Jones varnades för utsträckta fingrar i motståndarens ansikte, en ovana som framför allt mästaren uppvisade genom hela matchen trots varningar. Domare John McCarthy gav tidigt en sträng tillsägelse till bägge fighters, men utdelade inga bestraffningar. Den allvarligaste skadan skedde i första ronden, då matchen fick pausas för att låta Gustafsson återfå synen, men värst var de tre raka varningar utan åtgärd som syntes i rond fyra. UFC-historien har sett betydligt värre exempel på fingertoppar som påverkar matchresultat och bältet hade förmodligen inte haft en ny ägare även om Jones hållit nävarna stängda. Men det lämnar en bitter eftersmak att mannen som kallas världens bästa fighter ostraffat begår fouls i match på match.
Domslutet
Inte alla delade poängdomarnas åsikt om vem som förtjänade segern i lördagens titelmatch. Från fans som visade sitt missnöje i undersökningar runt om på webben, till kändisar som protesterade via Twitter. Michael Bisping, Gray Maynard, Ed Soares, Ross Pearson med flera, lät världen veta att de ansåg att fel man hade vunnit. Att vara kändis i sporten är ingen garanti för inblick och objektivitet i domslut, men rösterna sa mycket om den omprövade synen på den svenske utmanaren. Det ligger i bedömningssporternas natur att det är svårt att ignorera sin egen sympati när ett resultat ska bedömas. Gustafsson vann sympati, inte bara från svenska fans och träningskompisar, utan även från människor som inte hade någon personlig insats i matchen. Den segern är på många sätt större än förlusten i att tilldelas obegripliga 49-46 av en domare som tycks ha haft väldigt stark sympati för Jones.
Reaktionen
Aftonbladet valde ordet ”bragdmatch” om Gustafssons insats och drog en (hysteriskt långsökt) parallell till att Zlatan Ibrahimovic blev så inspirerad av fighten att han hoppsparkade in ett mål mot Monaco. Detta är alltså samma tidning som kallade MMA för ”dödsgala” på löpsedeln när svenska EVT körde ett evenemang i Solnahallen för några år sedan. Attitydförändringen liknar den som Ingemar Johansson orsakade för boxning på 1950-talet, trots att Gustafssons motsvarighet till Floyd Patterson inte blev besegrad. Alla människor som värderar social acceptans och ”bra för sporten”, har all anledning att fira. MMA har hamnat på innelistan.
