För det är ju vad de gör, den saken råder ingen tvekan om. Aldrig förut har vi haft en organisation som Metamoris – grymma matchkort, underhållande ’countdown’-program och införvideos och viktigast av allt grappling i absoluta världsklass. Till och med inramningen är bland det bästa vi sett! Hur kommer det sig att just Metamoris tagit de första stapplande stegen på vägen mot att popularisera professionell grappling? Vad håller framtiden? Och vem, om någon kan matcha organisationen?
Det var ju i förra veckan som man fastställde matchkortet för majs Metamoris 6. Och vilket matchkort det är! Jag menar, Josh Barnett (33-7 MMA) mot Roberto ’Cyborg’ Abreu – ni måste skoja?! ’Warmaster’ lyckades verkligen backa upp påståendet om att ’catch wrestling’ fortfarande är den dominanta disciplinen på mattan senast det begav sig, då han faktiskt drog ut självaste ’Boogeyman’ Dean Lister (13-7) på Metamoris 4. Som om det inte var nog har ytterligare två av MMA:s främsta grapplers i Chael Sonnen (28-14) (även fast 37-åringens karriär tyvärr ser ut att vara över) och Joe Lauzon (24-10) sina platser säkrade på galan, sida vid sida med några av BJJ:ns absolut största namn. Det är bara att bocka av den nionde maj i kalendern med andra ord.
Vad är det egentligen som gör Metamoris till en såpass intressant tillställning. Vem brydde sig om professionell grappling innan organisationen dök upp, förutom de som tränade själv det vill säga? Från att vara något av en obskyr sport börjar den sakta men säkert vandra på samma väg som UFC en gång i tiden trampat upp. Minns ni när MMA inte sågs som annat än mänsklig tuppfäktning, ett obscent spektakel? Även fast BJJ förvisso aldrig setts ner på på samma sätt som MMA en gång gjorde kan situationerna på sätt och vis liknas vid varandra – idag är MMA en av världens största sporter och drar ständigt till sig nya fans, nya följare. Med Metamoris som ledstjärna ser grappling äntligen ut att gå igenom samma revolution. Sporten börjar bli mainstream.
Hur har man gjort det? MMA och UFC har utan tvekan en del i utvecklingen. Över åren har publiken på UFC-galor sakta men säkert bytts ut från skrikande idioter till riktiga kampsportare. En utbildad publik njuter av alla aspekter av sporten – och det är där Metamoris kommer in i bilden. Ingen vill sätta sig i soffan med en skål popcorn och titta på traditionella BJJ-turneringar. Oorganiserade, ett flertal matcher på samma gång, alltsomoftast utan kommentatorer (även fast exempelvis IBJJF faktiskt blivit betydligt bättre på den fronten på senare tid).. Bara att hitta stream är ett slitigt uppdrag i sig. Metamoris smidde helt enkelt järnet när det var varmt – man tittade på vad UFC gjort och gjorde lite av samma sak. Man har ju till och med sin egen version av TUF!
Med det sagt menar jag inte att de härmat eller apat efter organisationen, inte alls. Man tillämpar på alla sätt och vis ett eget upplägg, med ett egensinnigt format och häftig inramning. De grundläggande principerna finns dock där. Hypa upp matcher med snyggt producerade införvideos, låt fansen lära känna utövarna, skapa dramatik, betydelse och inlevelse, bygg upp stjärnor, hämta in redan etablerade stjärnor.. Och det viktigaste av allt – inga poäng, inga fördelar. Det enda sättet att vinna är på avslut.
Om jag ska peka på ett ögonblick då Metamoris på allvar slog igenom måste det bli Metamoris 3, Eddie Bravo mot Royler Gracie (5-5 MMA). Hela galan i sig var underhållande och bjöd på en rad häftiga matcher. När det var dags för huvudattraktionen däremot.. vilken stämning! Det kändes som om taket skulle lyfta och själva matchen levererade ju som känt på alla sätt och vis. Poängen ligger dock inte i den grymma tillställningen man anordnade den där kvällen i Los Angeles för dryga året sedan. Den ligger inte heller i att två medelålders män gav sitt allt i en 20-minuters match och förmodligen stod för något av det bästa vi sett på en matta förut. Den ligger i att man lyckades knyta samman det förflutna med det moderna – Bravos vinst mot Gracie under ADCC 2003 är välkänd historia för den slutna grupp som på den tiden följde sporten. Metamoris 3 byggde på den vinsten och fick nya fans intresserade av vad som hänt förut, hur grappling kommit dit den är idag. Man utbildade den nya, unga fanskaran samtidigt som man bjöd på underhållning av yppersta nivå.
Man är inte perfekta, inte ännu. Många bekymmer präglar fortfarande professionell grappling och ser tyvärr ut att göra så även i framtiden. Garry Tonons situation har varit på tapeten på sistone – amerikanen tackade nej till ett exklusivt kontrakt med organisationen som kortfattat innebar att han endast skulle tillåtas tävla för Metamoris, IBJJF och ADCC. Pengar talar och uppenbarligen kan den unga Tonon tjäna bättre på att fritt tävla vart och när han vill. Samtidigt ser detta ut att vara ännu ett steg i UFC:s riktning, då man alltså börjat knyta till sig utövare med exklusiva kontrakt. Om detta är bra eller dåligt lämnar jag osagt då jag uppriktigt sagt inte vet vad det kommer leda till. I UFC:s fall har monopol på en sport visat sig vara ett bra drag, åtminstone ur ett underhållningsperspektiv. Självfallet finns det de som lider av detsamma, kanske främst utövare och organisationer av mindre kaliber.
Samtidigt kan det mycket väl vara rätt väg att gå. Det finns i dagsläget ingen organisation som ens kan liknas vid Metamoris och vem vet, kanske vi om ett par år nämner namnet synonymt med professionell grappling. Det återstår att se. Det enda som är säkert är att sporten mår bättre än aldrig förr och förhoppningsvis väntar ännu bättre dagar i framtiden. Osss!
