Titta, jag har ett fan som gillar min stil i alla fall.
Att en sport måste vara underhållande håller nog de flesta med om, men en sport måste också få vara tråkig ibland, annars är det inte längre någon sport. Alla utövare kan inte vara stora personligheter och prestationen är det som ligger till grund för en utövares status inom sporten. Sport är aldrig garanterad underhållning, utan underhållningsvärdet är en effekt skapad av två motståndare som gör allt för att vinna.
Även om MMA i sig ofta är mer underhållande än andra sporter och man under MMA:s korta historia ändrat reglerna för att undvika olidligt tråkiga fajter(läs Ken Shamrock kramar Royce Gracie i trettiosex minuter) är det alltid imponerande idrottsliga prestationer som skapat stjärnor som Wanderlei Silva och Chuck Liddell. Om yxmördarens aggressiva stil inte givit honom segern gång på gång hade han inte blivit mer än ett skämt a la James Thompson. Förmågan att vinna inom de regler som ställts upp för MMA är det som definierar en stor fajter. Om han eller hon kan vara underhållande är det självklart ett stort plus, men det finns knappast något mer patetiskt än en underhållande fajter som alltid förlorare. Om din stil inte är speciellt underhållande, men du går fram som ångvält, har du dock en självklar plats inom sporten. Något annat är otänkbart för om prestationen skulle underordnas underhållningsvärdet är MMA inte längre någon sport utan en cirkusshow.
Dagens fajter går ofta en svår balansgång mellan att vinna och att vara underhållande. Om de vinner men är tråkiga får de kritik, och om de tar stora risker och är underhållande men förlorar är de efter några förluster ute i kylan. Det är inte alltid råder en motsättning mellan vinst och underhållningsvärde. De riktigt stora, som Fedor och B.J. Penn, kan på ett mästerligt sätt leverera både bländande prestation och stor underhållning. Men som vi sett gång på gång är denna motsättning en realitet, vid något skede i karriären, för de allra flesta fajters. Senast såg vi Rashad Evans genomföra två av tre ronder med en näst intill perfekt men rätt trist strategi, självklart med sin tidigare knock-out i tankarna. Han vann men kritiken blev stenhård från många fans. Men om han gått in och bytt slag och blivit knockad i första ronden hade hans drömmar om bältet och om att bli en legend varit långt långt borta. Och fansen som hetsat honom dit då? De flesta hade väl skrattat åt honom och sedan gått vidare.
Alla fajters jobb är att vinna och så länge de gör det bör underhållningsvärdet ses som en bonus. Eller vad tycker ni?
