UFC Fight Night 28 var en typiskt lokal gala med mycket hemmaodlad talang, eventuellt lite tendenser till ”brasilianska domslut” och inte mycket som kan rubba rankinglistorna. Men som alltid fanns det matcher värda att ha en åsikt om.
Efterlängtat generationsskifte
Glover Teixeira är, vid sidan om en ung man från Arboga, precis vad Jon Jones behöver fundera på framöver. Att enkelspårige Ryan Bader blev golvad och utslagen efter knappt tre minuter var kanske ingen sensation i sig, men när repriserna gick på halv hastighet framträdde den brasilianska sluggern i all sin skräckinjagande prakt. Med brassen upptryckt mot burväggen och Baders högernäve matandes sina släggor, verkade en amerikansk seger inte långt borta. Men Teixeira var lugn och avslappnad trots slagskuren. Den amerikanske brottaren är ingen storslagen boxare, men med tre utdelade knockar i UFC finns det alltid respekt för Baders power. Förutom hos Teixeira då möjligtvis, som stillsamt och vaket inväntade en lucka för att slå det eleganta kontringsslaget. I en division som länge dominerats av medelålders veteraner som blivit allt mer försiktiga, trötta och bräckliga, behövs det akut en injektion av mod och självförtroende. Teixeira levererar just det. Trots sin relativt höga ålder av 33 år, kan brassen räknas till det fräscha lilla gänget ihop med Gustafsson och Jones. Det har varit tillräckligt med knockade gamlingar och meningslösa debatter om vem som borde vunnit passivitetsuppvisningar nu. Dags att tacka Rua, Sonnen, Nogueira, Machida, Evans och Henderson för lång och trogen tjänst. Släpp fram ungdomen.
Hallelu-nja
De flesta hade väntat sig att topposition på backen var Ronaldo Souzas bästa chans att rubba stabile glädjedödaren Yushin Okami. Frågan var om brassens nedtagningar utvecklats tillräckligt. Att det istället serverades nedklubbad japan i första ronden, en knock snabbare än Teixeiras, var en skräll som fick publiken i Belo Horizonte att lyfta från stolarna. Ett dramatiskt avslut som ingen såg komma. ”Jacare” slungade sin överhandshöger från start, med en vildsint desperation som inte hade mycket med grapplingfantomens egentliga styrka att göra. Oväntat men inte unikt. Vi har bevittnat hur grapplers har försökt sadla om till boxare tidigare, med Demian Maia som det sorligaste exemplet. Är Souza på väg i samma riktning? Minnet av Souzas hjälplöshet mot Luke Rockholds nedtagningsförsvar i Strikeforce 2011 har ännu inte bleknat. Förr eller senare behövs ett svar på hur brottare ska hanteras och Souza verkar inte ha hittat en lösning på den gåtan. Att tolka en stilig knock som negativ utveckling låter förstås bakvänt, och lär göra någon Jacarefan förbannad, men slungandet av overhands har sällan varit receptet för långsiktig framgång.
Världens bästa tvåor
Det brukar uppmärksammas att Urijah Faber aldrig förlorar, såvida han inte står i titelmatch. Samma märkliga situation börjar bli uppenbar även för Fabers teamkompisar i divisionen över och under, Chad Mendes i fjädervikt och Joseph Benavidez i flugvikt. Ingen av dem har en förlust mot annat än män som burit UFC-guld runt midjan. Förutom att vara atletiska fenomen med enastående brottning syns Duane Ludwigs magi all mer, senast med Benavidez förstarondsknock av Jussier Da Silva igår kväll. Samma explosiva avslut som Mendes terroriserar fjädervikten med. Alfahannarna har blivit kompletta och glädjen hade varit total på Team alpha male, om bara någon av dem kunde komma över tröskeln som heter titelfight. Kommer de småväxta amerikanerna någonsin kunna peta bort Nova uniao från toppen? Att vara odisputabelt näst bäst kan inte kännas tillfredsställande i längden.
Imponerande nederlag
Tor Troeng kunde förstås ha fått ett bättre resultat mot Rafael Natal, men det är svårt att vara besviken på norrlänningens prestation. Nedslagen i både första och andra ronden lyckades Troeng jämna ut matchbilden på marken och gav det lokala svartbältet en hård match på canvasen. Antalet svep och vändningar hamnade på ett tiotal i den intensiva duellen. Trots Natals klockrena käftsmällar och låsförsök var Troengs vinnarskalle motiverad fram till sista rondklockan. Natal fick poängsegern utan kontrovers, men det var absolut ingen utklassning. Troeng fick nöja sig med att bli dränkt i hyllningar från Kenny Florian, och en bonus på 50 000 dollar för bästa match. Om man inte kan vinna är det så här man vill förlora.
Se upp för Dagestan
Tre äpplen hög (eller 162 cm rättare sagt) såg Ali Bagautinov ut att ha vandrat in i fel viktklass. Brasilianske Marcos Vinicius var en jätte i jämförelse. Men Rysslandsexperterna som förvarnat om invasionen från provinsen Dagestan, fick åter vatten på sin kvarn. Den debuterande ryssen visade inga spår av nerver och varvade kyligt tålamod med explosiva anfall fram till att Vinicius golvades i rond tre. I sällskap med Khabib Nurmagomedov och resten av det dagestanska gänget, börjar man ana vilka monster de producerar där borta vid Kaspiska havet. Enligt legenden finns det hundratals killar av samma kaliber i de dagestanska gymmen, redo att släppas ut i världen och visa hur det ska gå till. Skrämmande, på ett bra sätt.
