Denna veckas profil är en 26-åring som går sin tredje proffsmatch i MMA den tjugoandre november på IRFA 7 i Solnahallen. Denna profil är dock väldigt mycket mer meriterad i kampsportssammanhang än vad hans MMA-statistik indikerar, han har hunnit sopat hem världsmästerskap både i Kickboxning och Thaiboxning sin relativt unga ålder till trots. Detta är Sadibou Sy, en ”glad, spontan och rolig kille”.
Fighting då och nu
Historien om Sadibou Sy som fighter började i kapprummet i sjuan. Där bråkade han och hans kompisar på skoj och fick lite instruktioner av den enda killen i gänget som gick i någon sorts kampsportsträning. Efter att Sadibou märkt att han hade lätt för att snappa upp tekniker och dessutom började lessna lite på fotbollen, som var hans främsta idrott då, bestämde han sig för att följa med på ett träningspass på Wasa Kampsportscenter.
”Jag fastnade direkt! Ju mer jag lärde mig, desto jobbigare och roligare blev det. Jag gillar det verkligen och, det låter kanske klyschigt, men det är nyttigt för kropp och själ.” berättar han.
Detta var alltså 2002 och klubben hade förutom taekwondo just börjat med pass i kickboxning. Sadibou förklarar det som att de körde kickboxningsträning, men med mycket teknik från taekwondo. Efter att ha tränat och tävlat i både kickboxning och thaiboxning med ett sammantaget matchfacit på 60-5 gick Sadibou i oktober förra året sin första proffsmatch i MMA. Hur blev det då MMA av det hela?
”Jag ville utvecklas och bli bättre som fighter på alla sätt. Inte för att jag var trött på kickboxning, men jag ville ändå ha en nytändning, så som det var när jag började med kampsport. Jag hade provat lite BJJ men bara på skoj, så det var nästan samma känsla igen, att så mycket var nytt och man lärde sig snabbt. Kroppskontroll har jag med mig från alla år av träning så jag lär mig snabbt, men det är mycket nytt.”
Träningsveckan består av 8-10 pass, blandat mellan Wasa Kampsportscenter(Kick- och thaiboxning), Prana (Fys och BJJ) samt Pancrase MMA.
”Jag tycker det är viktigt att ha som mål att bli en bättre MMA-fighter, jag vill liksom inte bara träna på nedtagningsförsvar och hålla matchen stående utan vill kunna alla aspekter av sporten. Givetvis blir det en del fokus under träningarna på att kunna ta sig upp efter nedtagningar, men målet är alltid att bli en komplett fighter.” förklarar Sadibou.
”Vad märker du för skillnader mellan matcher i kickboxning och MMA?” undrar jag.
”Det blir en stor skillnad i att jag har gått så många matcher i kickboxning att jag har lättare att hålla mig avslappnad där. Jag försöker alltid vara närvarande och planera framåt i matcher, sikta på olika zoner hos motståndaren och så, det känns svårare i MMA just nu eftersom det är mer som är nytt.”
Framtiden
”Hur ser du på framtiden med fighting?” frågar jag, kanske lite väl brett formulerat.
”Menar du med mig personligen eller fighting i allmänhet?”
”Vi kan väl prova båda?” föreslår jag optimistiskt.
”För mig personligen: jag ser ljust på framtiden, jag tänker alltid att det kommer gå bra för mig. Jag märker att med erfarenhet kommer andra saker än typ tekniker och så, man lär sig ta hand om sig på olika sätt. Det har blivit lättare att känna efter när jag ska vila istället för att träna och riskera skador, lättare att sköta kosten och lättare att ta med sig positiva saker från förluster. För MMA i allmänhet tror jag också det ser ljust ut. Det blir mer accepterat och folk börjar känna till sporten, många börjar se kampsport som en träningsform och det kommer fler duktiga fighters och tränare.”
”Kan du berätta mer om det där med kosten, vad tänker du på då?” frågar jag.
”Alltså, tidigare åt jag vad som helst fram till det att det var dags att börja klippa vikt, då åt jag inget alls typ. Nu har jag fått lära mig mycket om viktnedgång, att det är bättre att äta bra för det mesta och fuska ibland, det gör nedgången nära inpå match mycket lättare.” berättar Sadibou.
Förutom 8-10 träningspass i veckan jobbar Sadibou som personlig tränare. Det kan bli mellan femton och tjugo timmars arbete i veckan, lyckligtvis har han ganska bra möjligheter att anpassa sina bokningar så att det går att få ihop schemat med andra träningar. Han säger att han älskar sitt jobb, att få hjälpa andra utvecklas. Men hade det inte varit skönt att bara fokusera på fighting-karriären?
”Jag kommer nog alltid ha tränarjobbet kvar på något sätt, när min karriär är slut kan jag gå tillbaka till det. Jag vill ha en plan framåt.” förklarar han.
Vi pratar lite om hur det kan bli för MMA-veteraner som i slutet av karriären kanske inte vill lägga handskarna på hyllan riktigt ännu och får betala ett högt pris för detta. Somliga, som exempelvis Wanderlei Silva, kanske försöker hitta ungdomens källa i form av prestationshöjande preparat.
”Det är nog väldigt svårt att känna efter när man ska lägga ner, folk som finns runt en måste vara ärliga. Det kan finnas både personliga och ekonomiska faktorer som gör det svårt att sluta, ibland kanske folk måste fortsätta gå matcher på grund av inkomsten.”
Men något drömscenario att sträva mot vad det gäller jobb och träning måste det väl finnas?
”Det hade ju varit grymt om jag med lite mer sponsring hade kunnat jobba lite mindre, att kunna åka hem och vila, kanske sova en timme eller två istället för att åka direkt från gymmet till jobbet. Det hade kunnat finnas mer tid för återhämtning genom att träffa folk och så.”
Annars då?
”Om du inte hade jobbat med kampsport eller annan träning, vad hade du gjort då?” frågar jag.
”Fan vad svårt, jag vet verkligen inte. Investment banker eller skattekonsult tror jag.”
”Du är duktig på siffror?” frågar jag eftersom jag inte riktigt är säker på om han skämtar.
”Grym!” säger Sadibou samtidigt som jag hör skratt i bakgrunden. ”Nej alltså jag vet verkligen inte. Eller jo, skådis, där har vi det!”
Naturliga följdfrågor från min sida blir då dels vem som skulle gestalta honom i en film och dels vem han skulle spela på film. Tyrese Gibson blir ganska snabbt svaret på första frågan, svaret på den andra dröjer lite längre.
”Jag vet verkligen inte!” Captain America kommer som ett förslag från bakgrunden. ”Ja det hade kunnat va något, eller vänta, James Bond förstås, där har vi det! Han måste ju bli svart till slut!”
”Haha, så det är inte tal om någon Bond-skurk då alltså?”
”Nej, nej, James Bond ska det vara i så fall!”
Kommande match
För att runda av intervjun styr vi kosan mot den stundande matchen på IRFA 7 där Sadibou, efter att ha tävlat i mellanvikt, möter tjecken Gabor Boraros (2-1) i 79 kilos catchvikt.
”Jag har låtit mina tränare kolla upp honom, jag kommer träna efter deras instruktioner och på det de säger åt mig att göra. Jag vill inte ha något ansikte framför mig när jag tränar, kanske att jag kollar in honom om några dagar, men vi ses ju snart ändå!”
”Hur känns det att gå inför hemmapublik i Solnahallen?” frågar jag.
”Det kommer vara kul, det är mer tryck på hemmaplan, vänner och familj kommer vara där, det driver mig mer. Det har ju sin charm att, som jag också gjort, tävla utomlands och att bara jag själv och en tränare åker. Men det är nog roligast att ha publiken med sig som här.” säger Sadibou.
”Och att hur känns det att klippa vikten?”
”Det känns bra” svarar han. ”Jag ligger i fas, har fått mycket hjälp av Kevin på kampsportslabbet och Nico Musoke.”
”Vad blir det första du gör efter matchen, oavsett om du vinner eller förlorar?”
”Då ska jag äta en hel tårta, jag har redan blivit lovad av en kompis att han ska baka en åt mig!”
Jag älskar själv tanken på en svart James Bond som pressar en hel tårta på egen hand, det får bli den sista tanken ni läsare bjuds på i denna upplaga av veckans profil.
Foto: Per Häljestam
