När Ian Machado Garry kliver in i buren mot Islam Makhachev står mer än ett mästarbälte på spel. Enligt irländaren jagar båda männen ett stycke UFC-historia – men det mest oväntade han berättar inför karriärens största match handlar inte om rekord, taktik eller titeldrömmar. Det handlar om varför han skulle vara beredd att lämna sporten redan i morgon.
“Det är inget svårt beslut”
Om några veckor kan Ian Machado Garry skriva in sig i UFC:s historieböcker. Samma kväll kan också Islam Makhachev göra det.
Garry återkommer flera gånger till att det är just det som gör matchen speciell. Den handlar inte bara om vem som lämnar arenan med ett bälte runt midjan, utan om två fighters som båda har chansen att sätta avtryck i sportens rekordböcker. Han beskriver Makhachev som den tuffaste utmaning han kunnat få och tvekar inte när han pratar om mästarens storhet. För att bli ihågkommen, menar han, måste man besegra den som alla andra försöker undvika.
Det är därför nästa svar känns så oväntat.
Mitt i ett samtal om den största möjligheten i hans karriär får han frågan om vad som betyder mest i livet.
– Om min familj behövde mig i morgon skulle jag lämna allt. Jag skulle sluta med fighting. Jag skulle hellre ligga hemma och läsa en bok om sköldpaddor för min son än ha den mest legendariska karriären i historien.
Han ler när han säger det, men inte för att avdramatisera svaret. Snarare därför att han verkar förvånad över att någon ens ser det som ett svårt val.
– För mig är det inget svårt beslut. Min familj kommer alltid först. Alltid.
Under nästan två timmar återkommer han till samma tanke från olika håll. Ibland handlar det om sonen, ibland om hustrun Layla, ibland om den egna uppväxten. Men varje resonemang landar i samma slutsats: om livet utanför buren fallerar spelar resten ingen roll.
Det är ett ovanligt budskap i en sport där berättelsen om den kompromisslöse fightern fortfarande lever starkt. Under årtionden har MMA byggt sina största profiler kring idén att världsmästare formas genom att välja bort allt annat – relationer, fritid och i många fall även den egna hälsan. Garry ifrågasätter inte hur hårt elitidrottare måste arbeta, men han ifrågasätter tanken att lidande i sig skulle vara ett kvitto på framgång.
– Jag tror att människor har fått det om bakfoten. De tror att man blir bäst genom att offra allt. Jag tror att jag blir bättre därför att jag är lycklig. Jag blir bättre därför att jag är pappa. Jag blir bättre därför att jag har människor omkring mig som ger mig energi i stället för att ta den.
Filosofin som går på tvärs mot MMA
Resonemanget märks också när samtalet glider över till träning. Många titelutmanare beskriver sina träningsläger som en period då resten av livet stängs av. Garry ser inte poängen med det.
– Jag tror att den sista procenten handlar om att göra mindre, inte mer.
Programledarna ber honom utveckla.
– Alla kan träna hårt. Alla kan köra slut på sig själva. Men vem återhämtar sig bäst? Vem sover bäst? Vem har de bästa relationerna? Vem skrattar mest? Jag tror att det är där den sista procenten finns.
Han berättar att han sällan jagar fler träningstimmar än nödvändigt. När han är på gymmet ska kvaliteten vara maximal, men när passet är över vill han också kunna lämna sporten bakom sig för några timmar. Han vill vara närvarande hemma, leka med sonen och leva ett liv som inte bara kretsar kring nästa motståndare.
Det är inte en filosofi han ser som ett alternativ till hårt arbete.
Det är, enligt honom, hårt arbete.
Och kanske är det också där den verkliga nyheten i intervjun finns. Medan de flesta pratar om hur mycket de är beredda att offra för att bli världsmästare försöker Ian Machado Garry övertyga omvärlden om motsatsen – att det som gör honom farligast mot Islam Makhachev är allt det han vägrar offra.
“Att bli nästa Conor McGregor var ingen plan”
Det fanns en tid då Ian Machado Garrys framtid såg betydligt mindre självklar ut än den gör i dag. Han hade sett Conor McGregor förändra bilden av irländsk MMA och visat att en kille från Dublin faktiskt kunde bli världsstjärna i UFC. Inspirationen var enorm, men hemma möttes drömmen av betydligt större tveksamhet.
När Garry bestämde sig för att hoppa av college för att satsa helhjärtat på fighting blev det ett av de mest laddade ögonblicken i familjen. Hans mamma försökte inte stoppa honom med höjda röster. I stället skrev hon ett brev – tre sidor långt – och lade det under dörren till hans rum.
Det är fortfarande ett av de starkaste minnena från den perioden.
– Hon skrev: “Att bli nästa Conor McGregor är ingen jävla plan.”
Han skrattar när han återger formuleringen, men inte åt innehållet. Tvärtom säger han att han i dag, efter att själv ha blivit pappa, förstår precis varför hon reagerade som hon gjorde.
– Hon ville inte krossa min dröm. Hon ville skydda mig. Hon såg oddsen.
Han valde ändå att fortsätta.
För att ha råd att träna arbetade han som fönsterputsare. Dagarna började med arbete och slutade på gymmet. Någon genväg fanns inte. Han beskriver den perioden som monotont hård, men också befriande enkel. Allt kretsade kring nästa träningspass och nästa möjlighet att bli lite bättre.
Ändå är det inte disciplinen han pratar mest om när han ser tillbaka.
Han återkommer i stället till vikten av att ha en egen identitet.
Conor McGregor öppnade dörren för en hel generation irländska fighters, men Garry säger att han ganska snabbt insåg att det vore ett misstag att försöka kopiera någon annan.
– Conor visade att det gick. Men jag vill inte bli nästa Conor McGregor. Jag vill att nästa generation ska säga att de vill bli nästa Ian Machado Garry.
Det är en formulering som säger mycket om hur han ser på sin karriär. Självförtroendet finns där, men också övertygelsen om att framgång inte går att låna. Han vill skapa sitt eget arv, inte leva i någon annans.
Samma tanke präglar också sättet han tränar.
I en sport där många nästan tävlar om vem som sover minst och tränar mest beskriver Garry återhämtning som ett av sina viktigaste vapen. Han menar att elitidrottare ofta underskattar värdet av att lämna gymmet i tid, att kunna skratta hemma vid middagsbordet och att vakna utvilad nästa morgon.
– Alla kan köra slut på sig själva. Det är inte svårt. Det svåra är att vara tillräckligt smart för att veta när man har gjort nog.
Han berättar att den filosofin blivit ännu tydligare sedan sonen föddes. När träningspasset är över försöker han vara just pappa. Inte en titelutmanare som råkar vara hemma några timmar mellan två pass.
– Min son bryr sig inte om rankingar. Han bryr sig om att jag är där.
Det är en enkel mening, men den återkommer i olika former genom hela intervjun. Garry beskriver familjen som ett ankare snarare än en distraktion. Medan andra fighters pratar om att stänga ute omvärlden inför stora matcher säger han att det är livet utanför buren som gör honom lugn när burdörren väl stängs.
Den övertygelsen ska snart sättas på sitt största prov hittills.
För motståndaren den här gången är inte vem som helst. På andra sidan väntar Islam Makhachev – en mästare vars meritlista fått många motståndare att tvivla redan innan första ronden har börjat. Garry säger att han känner respekt för allt Makhachev har åstadkommit.
Men respekt och rädsla, menar han, är två helt olika saker.
Respekt utan rädsla
När samtalet till slut landar på Islam Makhachev förändras inte Ian Machado Garrys tonfall särskilt mycket. Det finns ingen trash talk och inget försök att övertyga omvärlden om att mästaren egentligen inte är så bra som folk tror. Tvärtom är han noga med att beskriva varför Makhachev har gjort sig förtjänt av sitt rykte.
– Han är fantastisk. Han är världsmästare av en anledning. Han gör väldigt få misstag och han har slagit några av de bästa som har funnits.
Det är också därför Garry tycker att matchen betyder så mycket.
Inte bara därför att ett UFC-bälte står på spel, utan därför att båda kliver in i buren med chansen att skriva historia. Makhachev jagar ännu ett rekord som skulle stärka hans plats bland sportens största mästare. Garry har samtidigt möjlighet att skapa ett eget historiskt ögonblick om han lyckas besegra den man som många betraktar som världens bästa fighter oavsett viktklass.
Det är precis den sortens matcher han säger att han alltid har velat ha.
– Om du vill bli bäst måste du slå den bäste. Jag har aldrig velat ta den enkla vägen.
Det innebär inte att han saknar respekt. Snarare tvärtom.
Garry berättar att han alltid börjar sina matchförberedelser med att studera motståndarens styrkor. Han försöker inte övertyga sig själv om att de inte existerar. Han vill förstå dem fullt ut. Först därefter börjar arbetet med att hitta lösningar.
– Jag vill veta exakt vad han gör bäst. Om jag blundar för det lurar jag bara mig själv.
Samtidigt vänder han sig mot uppfattningen att respekt automatiskt leder till rädsla.
– Folk blandar ihop de två. Jag respekterar honom enormt. Men jag är inte rädd för honom.
Han beskriver hur visualisering blivit en central del av hans förberedelser. Inte bara de perfekta scenarierna där allt fungerar, utan också de svåra. Han föreställer sig att bli nedtagen, pressad mot buren eller träffad av hårda slag. Genom att mentalt gå igenom de situationerna vill han ta bort överraskningsmomentet om de skulle uppstå under matchen.
– När jag redan har sett det framför mig finns ingen panik. Då handlar det bara om att lösa problemet.
Den filosofin följer honom även utanför sporten. Mot slutet av intervjun pratar Garry oväntat länge om manlighet och psykisk hälsa. Han menar att många män fortfarande växer upp med föreställningen att känslor ska döljas och att sårbarhet är ett tecken på svaghet.
– Jag tror att det krävs mer mod för att vara ärlig än för att låtsas vara tuff.
Han berättar att han själv blivit bättre på att prata när någonting känns fel och att han ser samma öppenhet som en förutsättning för att fungera både som make, pappa och elitidrottare.
Det blir ett oväntat slut på ett samtal som började med rekord, titelmatcher och historiska möjligheter.
När intervjun är över är det egentligen inte förutsägelsen om seger över Islam Makhachev som stannar kvar längst. Inte heller självförtroendet eller ambitionen att bli världsmästare.
Det som fastnar är övertygelsen om att de största segrarna inte får kosta allt annat.
Om Ian Machado Garry lyckas besegra Islam Makhachev kommer han att skriva ett nytt kapitel i UFC:s historia.
Misslyckas han lär han fortsätta jaga den dagen.
Men enligt honom själv finns det ett nederlag som skulle vara betydligt svårare att leva med än att förlora ett mästarbälte – att en dag upptäcka att vägen till toppen kostade honom familjen som gav honom skälet att börja klättra dit från första början.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
