Här hemma i Sverige är vi knappast bortskämda med fantastiska MMA-kommentatorer. Trots nästan osannolik tillväxt inom sporten de senaste åren kämpade TV4 Sport på med en vilt skrikande Paulo Roberto ändå till fjol höst då han byttes ut mot en mer sansad och påläst Omar Bouiche. Omar är betydligt mer bevandrad inom sporten än kollegan Ian Roberto och lyckas för det mesta väl i sina beskrivningar av diverse tekniker. Problemet är snarare att herr Bouiche saknar initierad vetskap om diverse fighters, deras records, deras camp och hur deras bakgrund sett ut. Vilket märks då namn uttalas felaktigt i parti-och-minut (bland annat) och ibland låter som om han inte sett tidigare UFC-galor. Ett annat problem med TV4 Sport-sändningarnas kommenterande är såklart att både Ian Roberto och Omar Bouiche verkar välja favorit inför varje match och misslyckas därmed fatalt med att behålla en objektiv syn på vad som händer i ringen/buren.
Men detta är ingen bitsk hat-krönika proppad med ovett riktat mot två personer (bland många) som hjälper MMA som sport att växa i Sverige. Inte alls. Detta är en krönika om hur låg nivån på de amerikanska kommentatorerna varit på slutet och ett vädjan om bättring. För om sporten ska fortsätta växa i raketfart, och om sporten ska sanktioneras i New York och hela Kanada – krävs det krafttag bakom mikrofonerna.
Jag såg på Moosin i helgen, och trots ett par underhållande matcher hade jag enorma problem att koncentrera mig då en av kommentatorerna spydde ur sig självklarheter så grundläggande att det till slut blev parodiskt. Tom Megalis läste fel i sina papper, uttalade namnen fel och skrek saker som hur tunga vissa fighters var upprepade gånger. Enligt Moosins improviserande presstab är Tom Megalis en röstskådespelare som vanligtvis lånar ut sin röst åt diverse reklamfilmer (och ett och annat barnprogram). Efter att ha läst detta kan jag inte längre gnälla på hans prestation under fredagens gala. Han var fel kille på fel plats och har aldrig kallat sig för någon MMA-expert.
Gnäller gör jag därför hellre på exempelvis Mike Goldberg. Gammal UFC-veteran och en lika självklar del av organisationen som Dana Whites välpolerade flint. Jag trivs med Goldbergs röst och har vant mig vid hans stämma under en så pass lång tid nu att jag inte skulle vilja att någon ersatte honom. Trots detta måste man ändå kunna se honom för vad han är, och faktiskt kritisera det faktum att karln egentligen inte tillför någonting med sitt sportkommenterande. Goldberg skriker, överdriver och påpekar saker som vi som MMA-fans redan sett för länge sedan. Han avser att erbjuda den icke initierade tittaren en lättuggad inblick i sporten (såklart) medan martial arts-ässet Joe Rogan står för den tekniska insikten.
För det mesta fungerar dynamiken mellan dessa två herrar perfekt, men Goldberg skulle absolut behöva skolas mer i sportens alla tekniker för att kunna diskutera mer med Rogan snarare än att bara fylla i de ljudlösa luckorna med ofta felaktiga skrik. Personligen minns jag tydligt under en av fjolårets gala då Goldbergs på sitt typiskt radioröst-vräkiga manér började gasta om att en viss hörna pratade Portugisiska varpå Rogan avbryter och förklarar för sin kollega att de pratar japanska. Ett språk som han bör känna till då hans fru faktiskt är Japan. Något som en kvick Rogan var snabb med att påpeka.
I jämförelse med Strikeforce-kommentatorerna är dock Mike Goldberg rena rama perfektionisten, för hur man än vänder och vrider på det är det folket bakom mikrofonerna som faktiskt är det enskilt sämsta med hela organisationen. Absolut värst är Mauro Ranallo som jag faktiskt inte förstår hur han kan få fortsätta skämma ut sig i Live-TV, månad efter månad. År efter år. Under helgens Strikeforce Challengers-gala passade den otroligt dryge och självbelåtne Ranallo att skriva både tittare, kollegor och fighters på näsan genom att hela tiden leta fel och direkt försöka rätta dem med en hånfullhet som efter galans slut uppmärksammats på flera håll.
Efter att Matt Lindland vunnit sin fight under lördagens gala inleddes den sedvanliga vinnarintervjun med en överdrivet taggad Mauro Ranallo (som vanligt). hans märkligt formade mun sköt som vanligt ut sig ett tillgjort ljud som mest troligt är ett försök att efterlikna en gammaldags form av sport-kommenterande där en högtravande ton och gurglande halsljud mixades samman för bästa effekt. Lindland var (givetvis) ordentligt trött efter 15 stenhårda minuter inne i buren. Detta gjorde att han kallade mellanvikts-klassen för weltervikt varpå Ranallo givetvis högg till direkt. ”Ha-ha-ha-ha”. Kommentatorn hånskrattar en av organisationens mest meriterade fighters rakt i ansiktet och rättar honom två gånger innan den usla intervjun kan fortsätta.
Sen läxar han upp Pat Miletich också. Som hävdade att Roger Bowling med enkelhet skulle kunna ha ”skadat sin hornhinna” i matchen mot Bobby Voelker (Bowling fick en riktigt stygg tumme i ögat). Ranallo knep såklart chansen att få läxa upp ytterligare en av sportens sanna veteraner och påpekade att han ”aldrig sett något doktorsdiplom hemma hos Pat, åtminstone inte senast han besökte residens Miletich”.
Pinsamt. Mauro Ranallo är sedan länge sportens tveklöst sämsta kommentator och ett uselt språkrör som Strikeforce definitivt borde göra sig av med.
