Grapplingvärldens idag kanske mest uppmärksammade organisations fortsätter göra stora framsteg i den nästan skrämmande uppgiften att popularisera brasiliansk jiu jitsu. Hur? Man har på många sätt och vis ridit på MMA:s och UFC:s framgångsvåg, vilket jag inte på något sätt menar är negativt. Tvärtemot är det i min mening helt rätt drag och välkända namn som Chael Sonnen, Josh Barnett, Tim Kennedy och Ben Askren kan mycket väl visa sig bli startskottet för sann superstjärne-status för BJJ:s egna hjältar.
Marcelo Garcia, Rafael Mendes, Joao och Paulo Miyao, André Galvao, Keenan Cornelius, Kron Gracie och Roberto ’Cyborg’ Abreu är super, duper kändisar i grappling-världen. Utanför densamme är det däremot en annan historia.
”Hardcore”-fans av MMA kan vanligtvis räkna upp åtminstone ett par av BJJ:ns mest välkända namn. Samtidigt går det inte att jämföra den allmänna vetskapen av någon som exempelvis Rafael Mendes, flerfaldig världsmästare inom i stort sett samtliga av sportens ”viktigaste” organisationer och turneringar, eller för den delen Marcelo Garcia, av många sedd som bäst någonsin, med Jon Jones (20-1) eller Ronda Rousey (10-0).
Nej, BJJ är inte MMA. Det förstår jag. Samtidigt är det för oss invigda både beroendeframkallande och otroligt underhållande, och den länge i stort sett totalt uteblivna täckningen av sporten har för många av oss inneburit besvikelse såväl som irritation. Om du går tillbaka bara ett par år i tiden fanns det egentligen inget att hämta för fans av sporten vad gäller sändningar av turneringar, nyheter, intervjuer, videos och så vidare. Stora organisationer har alltid funnits, IBJJF grundades så långt tillbaka som 2002. Samtidigt har dessa inte alltid precis varit publikvänliga. För att ta del av matcher i världsklass gällde det att ständigt hålla sig uppdaterad kring turneringar, vilket av tidigare nämnda skäl var en utmaning i sig. Samtidigt var det i mångt och mycket ett krav att vara på plats om man inte var villig att vada igenom 100 timmar av matcher från en och samma kameravinkel för att söka ut guldkornen, då man ofta tillämpar ett system av ”en kamera för varje matta” när det gällde liknande evenemang.
Idag är saker och ting väldigt annorlunda. En hel drös av kreative youtubare, bloggare, filmskapare och skribenter har möjliggjort för oss fans att ta del av allt det roliga jiu jitsu har att erbjuda även när vi inte befinner oss på mattan. Denna BJJ-boom är vi tacksamma över. Den är på alla sätt och vis pådriven av passionerade utövare som ofta inte har någon avsevärd ekonomisk vinning att hämta för sitt hårda arbete. De gör det för kärleken till sporten. De gör det för att de delar drömmen om att en dag kunna slå på TV:n och njuta av grappling i världsklass utan att behöva gå igenom den labyrint av fulstreams, undermåliga sändningar och uteblivna täckning som länge krävts av fans av sporten.
Metamoris, däremot, har hittat ett sätt att verkligen dra uppmärksamhet till sig. Fråga mig inte hur, jag kan inte sätta fingret på om det är de smidiga sändningarna, den härliga jargongen kommentatorerna emellan, ledningens tillsynes uppriktiga kärlek till sporten, den grymma stämningen eller de fantastiska supermatcher man lyckas anordna på löpande band. Förmodligen är det en mix av samtliga ovannämnda anledningar och en rad andra, okända sådana. Vad som dock inte kan beskrivas som något annat än ett bevis på stor intelligens, påpasslighet och taktkänsla är faktumet att man med jämna mellanrum hämtat in några av UFC:s främsta namn för att mäta sig mot BJJ:ns egna storstjärnor. Touché Ralek.
Med hjälp av stjärnor som Chael Sonnen (28-14), Metamoris nuvarande tungviktsmästare (!) Josh Barnett (33-7) och potentiellt framtida möten mellan ONE FC:s stekheta Ben Askren (14-0) och Georges St. Pierre (25-2) eller Johny Hendricks (16-3) har man onekligen lyckats med att tillföra en viss aura av professionalitet till sporten. Fortsätter det i samma riktning kan vi mycket väl komma att se Metamoris göra samma resa in i allmänhetens hjärtan som UFC stått för under det senaste årtiondet. Vad tror du?
