Vad människor gillar att bli skrämda av har alltid berott på det rådande samhällsklimatet – MMA är inget undantag.
I våras gjorde SVTs kulturmagasin Kobra ett reportage om McKamey Manor i San Diego, Kalifornien. En besynnerlig plats som får Dantes nio helveteskretsar att framstå som en mysig dagsutflykt i parken. Russ MacKamey, projektets konstnärlig ledare, berättar att deltagarna blir tillsagda att själva ta sig dit och leta rätt på skylten. Därefter ska de gå ner i en ravin och vända sig mot snåren, alldeles tysta.
Sen börjar helvetet.
Under den åtta timmar långa skräckupplevelsen gör tjugoåtta skådespelare sitt yttersta för att deras offer ska tappa kontrollen och drabbas av panik. Metoderna varierar, alltifrån låtsasblod, matrester och småkryp till gaffatejp, ögonbindlar och tortyrsimulatorer. Hela tiden nedkylda och blöta. Enda utvägen, det finns inget så kallat ”safe-word”, är att klappa ihop mentalt och därigenom få Russ McKamey att avbryta tortyren.
En av skådespelarna berättar: – Jag använder psykisk tortyr. Det känns som att man blir torterad, men inte på riktigt. På åtta timmar ska jag få dem att tro att de varit fångna i fem år.
Hittills har ingen lyckats ta sig igenom alla åtta timmar. Trots det står 27 000 människor i kö för att delta, och ännu fler besöker deras webbsida för se på när andra plågas.
McKamey säger att deltagarna är lite udda, men att de framförallt är positiva och framåt personer i jakt på extrema upplevelser. Och allt är noga övervakat. Under de 14 år som de hållit på har ingen människa kommit till skada. Myndigheterna är dock inte särskilt imponerade och har hotat med att stänga ned verksamheten, samtidigt som bomb- och dödshoten trillat in som ett brev på posten.
Visst kan det som utspelar sig på McKamey Manor framstå som groteskt, en extrem. För de MMA-fans som följt sportens resa från underground till mainstream klingar det ändå bekant. Det frivilliga deltagandet och de uttalade reglerna är två gemensamma nämnare. Omvärldens skepsis en annan. Men framförallt, vad det visar är hur folk, på de mest fantasifulla och våghalsiga vis, väljer att utsätta sig för skräckinjagande upplevelser och till synes okontrollerat våld i hopp om att kittla den egna rädslan.
Men varför då?
Vid Linnéuniversitetet i Växjö jobbar Anna Höglund med att forska om så kallad ”fantastisk skräck”. Enligt henne kännetecknas genren framförallt av övernaturliga element, men också av att rädslorna ofta är kontrollerbara och icke-hotfulla. Skräcken hjälper oss att bearbeta (o)medvetna rädslor och saker som vi inte förstår, och känslorna är ockå starkt knutna till de politiska och existensiella villkor, normer och värderingar som präglar vår samtid.
När berättelserna råkar slå an en sträng i våra kollektiva mardrömmar händer det att de får särskilt stort genomslag i vår kultur, menar Höglund. Till exempel satte filmen Hajen fingret på människors existentiella rädsla för det okända. När lammen tystnar blev en blockbuster i en tid när USA levde i särskilt stor skräck för seriemördare. Zombien är ett annat exempel, då den ofta har fått symbolisera en kritik mot det kapitalistiska konsumtionssamhället.
Så vad säger MMA om vår samtid? Varför har sporten blivit så populär?
Av flera orsaker, såklart. UFC:s allt starkare ekonomiska muskler med tillhörande PR-maskineri ska inte underskattas. Inte heller fansens passionerade idrottsintresse. Men MMA är komplicerat, med många tekniska finesser som kan ta lång tid att fullt ut förstå. Varför fastnar folk för en sådan sport? Kanske för att vårt samhälle alltmer präglas av en känsla av otrygghet.
För samtidigt som det samlade antalet brott i Sverige minskar i antal, har den upplevda otryggheten i samhället, paradoxalt nog, ökat. Enligt BRÅ:s rapport från 2014 tror 63-66% av alla tillfrågade mellan 16-44 år att brottsligheten ökar, och siffran är högre bland män. Dessutom, de som anser att brottsligheten i samhället har ökat kraftigt och de som har litet förtroende för rättsväsendet är fyra gånger mer otrygga än andra.
Kan det vara så att MMA sätter fingret på en av vår tids kollektiva mardrömmar – rädslan och oron för att utsättas för våld?
Det skulle i så fall betyda att det inte är någon slump att UFC slog igenom i USA när landet som bäst höll på att bearbeta den posttraumatiska stressen efter den 11:e september. Det är i så fall inte heller förvånande att MMA fortsätter att breda ut sina vingar över en värld som till stor del översköljs av medias våldsrapportering och där regeringarna besvarat vår oro för terror med massövervakning, undantagslagar, murar och krig.
I ett samhälle som så tydligt aktualiserar samspelet mellan frihet, kontroll och stränga regelverk känns det antagligen naturligt för folk att vända sig mot en sport som kan fungera som ett reningsbad. Ett forum där det är tillåtet att avnjuta okontrollerat våld under kontrollerade former, alltsammans filtrerat för att stimulera vårt rättspatos: domaren och regelverket som garanterar att kampen är ärlig och att vinsten är rättvis.
Att uttöva eller titta på MMA är därmed som att ta del av vilken skräck- eller actionfilm som helst. Man är i kontroll, men ändå inte. Ett sammanhang att bearbeta sina rädslor under kontrollerade former. Eller som för de flesta av oss, ett gyllene tillfälle att identifiera sig med någon som genomlider vedermödor som en själv aldrig skulle våga utsätta sig för.
