I ett av de mest överraskande och ärliga avsnitten hittills i 5×5 Podden möter Mazdak Cavilin den omdiskuterade profilen Paolo Roberto, som tillsammans med sin bror Ian och gästen Omar Bouiche gästar podden. Det som börjar i slagsmål och nostalgi förvandlas snabbt till ett samtal om faderskap, disciplin, smärta – och livets verkliga fighter.
Kampsport, karaktär och kontroll – inte våld
5×5 Podden har snabbt blivit en av Sveriges mest intressanta samtalspoddar där verklighetens tunga ämnen möter brutalt ärliga livsberättelser. Värden Mazdak Cavilin bjuder in gäster från kampsport, kultur och samhälle – alltid med en sak gemensamt: de har något verkligt att säga.
I det här avsnittet gästas podden av Paolo Roberto, tillsammans med hans bror Ian Roberto, och med sig i studion har de även Omar Bouiche som gäst. Det blir ett samtal som inte bara bjuder på skratt, nostalgi och brutala berättelser – utan även oväntade insikter om faderskap, disciplin, smärta och kampen med sig själv.
En fadersfigur som både slår och skyddar
I podden berättar Paolo om hur han idag tränar med sin son, som inte bara är längre än honom (1.90 m) – utan även levererar sparkar som tvingat Paolo till akuten med stygn. Men det understryks att de 200 stygn han nämner är något han samlat på sig under hela sitt liv, från olika skador och slagsmål – inte bara från sparringar med sonen.
Det handlar om arv, disciplin och smärta som vägvisare.
“Vi skallar ihop, jag åker in och syr. Kommer tillbaka två veckor senare, ska vi sparras igen – nya stygn. Han är som jag – han kör bara.”
Det är ett ögonblick som rymmer både skratt och allvar, och som säger mycket om relationen mellan fäder och söner. Paolo beskriver inte sin son som en rebell, utan som en förlängning av det han själv fostrat – någon som tar plats, som inte klappar ur, som går hela vägen. Precis som han själv gjort, med summan av cirka 200 stygn i ansiktet genom åren som facit.
Kampsporten som moralkod – inte våldsfest
Många känner Paolo Roberto från Stockholmsnatt, från dörren på Café Opera, från proffsringen. Men i podden kommer en annan sida fram. Han pratar om kampsport inte som ett utlopp för våld, utan som ett verktyg för karaktärsdaning.
“Smärta är viktig. Det är den som lär dig var gränsen går. Får du en spark på näsan, då vet du att du inte ska gå in så nästa gång.”
Det är i dessa reflektioner som podden lyfter till något mer än underhållning. Paolo återkommer flera gånger till hur kampen – både fysiskt och mentalt – format honom, och hur den räddade honom från att gå samma väg som många andra i hans närhet: vägen mot kriminalitet, destruktivitet och kanske död.
När verkligheten slår tillbaka
Ett av de mer lågmälda men starka ögonblicken i podden är när Paolo berättar om den ökända incidenten med en våldsam person som under flera år förföljde honom. Det är inte jakten eller hoten i sig som är mest intressanta – utan hur Paolo valde att inte slå tillbaka när de till slut möttes öga mot öga på ett tåg.
“Han bara… ‘du är boxare, vi ska inte slåss’. Jag bara – sköt dig, så sköter jag mitt. Det räckte.”
Det är ett oväntat avslut för någon med ett så våldsamt förflutet – men det är också kanske ett avsnittets viktigaste budskap. Våld är inte styrka – kontroll är.
Humor, nostalgi och allvar
Naturligtvis bjuder Paolo, Ian och Omar på skratt och anekdoter som för tankarna till en tid när dörrvakter var boxare, krogarna var farliga och alla ville vara Bruce Lee. Men den här gången ligger den tunga tyngdpunkten på utveckling, inte upprepning.
Paolo skrattar när han minns hur han började boxas bara för att han tackat ja till en match utan att kunna boxas. Hur han vann SM-guld i taekwondo, tränade barfota i snön, och hur han “inte minns att vi betalade en spänn i skatt” för butiken han drev med Liam Norberg.
Men det är när han pratar om Leffe Karlsson – sin gamla tränare – som samtalet landar i något verkligt.
“Boxning är inte teknik. Det är mentalitet. Du kan lära någon att slå, men du kan inte lära dem att inte ge upp.”
En påminnelse till nästa generation
Den kanske starkaste tråden i samtalet är dock ansvar. Ansvar gentemot sitt yngre jag. Ansvar gentemot sonen. Och ansvar gentemot lyssnarna.
För Paolo handlar det inte längre om att vinna ronder eller knocka motståndare. Det handlar om att inspirera – utan att glorifiera våldet. Att visa att den som verkligen lärt sig slåss, ofta är den som vet när man inte ska slåss.
Har du inte lyssnat än?
Det här är inte bara ett avsnitt för fans av fighting, 90-talsnostalgi eller dramatik. Det är ett avsnitt för alla som vill förstå vad som händer när man tar ansvar för sin kraft – och när man för första gången förstår att styrka inte alltid sitter i slaget, utan i beslutet att avstå.
Lyssna på hela avsnittet här:
