Payton Talbott försvann nästan helt efter karriärens största seger. Medan månaderna gick utan en ny match stängde han ute bruset, förändrade sina vanor och började fundera över tiden han har kvar – både som fighter och människa. Nu väntar den tidigare UFC-mästaren Deiveson Figueiredo på UFC 332, och Talbott ser matchen som ett första test på vem han faktiskt har blivit.
Det finns en formulering som fastnar när Payton Talbott ska förklara sitt år. Han beskriver det som om han bokstavligen försökt göra sig själv tyst.
– Under ett par månader tog jag nål och tråd och sydde igen munnen. Jag lyssnade mer än jag pratade.
Bilden är typisk för Talbott: dramatisk, lite märklig och ändå tillräckligt exakt för att fånga vad som hänt. Efter segern mot Henry Cejudo i december försvann han från rampljuset. Youtube-kanalen stod nästan still. Intervjuerna blev färre. På sociala medier sipprade frustrationen däremot igenom.
Talbott ville slåss.
Matchen kom inte.
Loading ...”Jag närmar mig min prime”
Under året diskuterades möjliga matcher i april, maj och juni. Ingenting blev av. Talbott beskriver bara ett kort tidsfönster då han själv inte kunde tävla; resten av året väntade han på ett samtal som aldrig riktigt ledde någonstans.
– Det är lite frustrerande. Jag närmar mig min prime. Jag är ung, jag är frisk, jag känner mig starkare och snabbare än någonsin – men jag har inget namn.
Orden är nästan brutala i sin enkelhet. Talbott kommer från sin största seger, men i MMA finns ett kort minne. Momentum mäts sällan enbart i prestationer. Det mäts också i hur ofta publiken ser dig.
Själv försöker han inte längre kontrollera den delen.
– Vad folk än glömmer kommer de ihåg lika snabbt igen.
Under frånvaron fortsatte han träna. Några veckors vila efter Cejudo-matchen blev snart till ett helt år där kroppen och tekniken kunde byggas om utan att ett nytt träningsläger omedelbart tog över. När han nu beskriver sig själv finns en nyfikenhet där snarare än ett färdigt svar.
– Jag har gått mer inåt. Jag känner att jag blivit lite av en ny person. Jag har ömsat skinn, gamla vanor och mindre produktiva sätt att leva.
Talbott kallar processen ”ecdysis”, den biologiska termen för ömsning. För honom har förändringen framför allt handlat om att sluta försöka leva flera liv samtidigt.
– Jag hade en ganska toxisk egenskap där jag försökte vara på för många platser samtidigt. Jag sov inte. Jag försökte leva så många liv jag kunde.
Rädslan bakom rastlösheten
Bakom rastlösheten finns något mörkare. Talbott är 28 år och beskriver en märklig känsla av att tiden redan håller på att ta slut.
– Jag känner ett enormt ansvar att göra alla de här sakerna. Men det spelar egentligen ingen roll hur många saker du gör. Det handlar mer om hur bra du gör färre saker.
Han producerar musik, DJ, klättrar på höga byggnader utan säkerhetslinor och söker sig till situationer där kroppen reagerar innan tanken hunnit ikapp. Som högst uppskattar han att han klättrat omkring 300 meter upp.
Känslan där uppe påminner honom om promenaden mot buren.
– Det är bra att bekanta sig med den där konstiga känslan i magen när man tittar långt ner. Den liknar känslan när du går ut till en match. Du är några centimeter från att fatta ett riktigt dåligt beslut.
Ändå kommer den starkaste bekännelsen när samtalet rör döden.
– Ju äldre jag blir, desto räddare blir jag för att dö. Jag hoppas att det förändras någon gång.
Den rädslan verkar länge ha drivit honom mot mer: fler upplevelser, fler projekt, mindre sömn. Nu försöker han göra motsatsen. Vara närvarande. Välja.
Och slåss.
Figueiredo blir det första testet
Till slut landade matchningen som funnits i bakgrunden stora delar av året: Deiveson Figueiredo, tidigare UFC-mästare i flugvikt och numera bantamviktare.
– Jag ville bara slåss. Det spelade egentligen ingen roll mot vem. Men jag är glad att det blev honom. Han är tidigare mästare, har mycket erfarenhet och jag är säker på att han kommer vara slug.
Talbotts namn hade också kopplats till andra motståndare. Sean O’Malley diskuterades enligt Talbott inför en möjlig gala vid Vita huset, liksom andra alternativ under året. Han gör ingen hemlighet av att han hade tackat ja.
– Mitt jobb är att slåss. Det hade varit en av årets största scener. Varför skulle jag inte vilja göra det?
Men möjligheterna förblev just möjligheter. Figueiredo blev verkligheten.
Efter månader av tystnad är det nästan passande. Talbott har pratat om ömsning, tid, död, berömmelse och behovet av att skala bort sådant som inte längre betyder något. Allt återstår ändå att bevisa när burdörren stängs.
– Jag vet inte ens helt hur jag har förändrats. Man får se sådant när man utsätts för svåra tester.
Nu har han ett.
– Normalt blir jag inte så uppspelt inför matcher. Men det har gått så lång tid och jag känner att jag har förfinat mig så mycket att jag faktiskt är spänd på att se vad jag är kapabel till.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
