Hoppar tillbaka ett år. Samtalar med Ilir Latifi. Blir uppmärksammad på att en gemensam vän, Bilal Musa, en månad senare skulle gå match på Superior Challenge 8 på Malmö Arena. En förfrågan om intresse att fotografera för MMAnytt och ett eget initiativ till att få berätta en historia om en människa som har levt ett par liv fler än många av oss andra. En människa som har fått uppleva och lära sig av livets brutala tragik. Låtit sig formas och utvecklas till den man han är idag. Gått från en människa som ibland gjorde mig nervös på grund av hans oberäkneliga personlighet till en idrottsman och vän som jag idag ser upp till och beundrar för hans lugn och målmedvetenhet.
Om jag ska framhålla något som gett mig långt mer än feta fotoupplevelser det gångna året är det att få chansen att träffa idrottsmän och idrottskvinnor som ger allt för att lyckas. Som både bildligt och bokstavligt slår och sparkar sig fram för att bli ett namn som du och resten av Sverige ska erkänna och respektera. För de flesta hinner tyvärr inte inkomsterna ikapp den idrottsliga framgången. De flesta av de fighters som vi gemensamt kan definiera som den svenska MMA-eliten och tävlar som ”proffs” är det förmodligen väldigt få som tjänar mer pengar än dig och mig. Förmodligen långt mycket mindre. Merparten är istället beroende av människor som tror på dem som idrottare och ett arbete vid sidan om den idrottsliga heltidssatsning som i en perfekt värld leder fram till det stora genombrottet.
I den verkliga världen är vägen till framgång inom en sport som i många avseende saknar finansiell uppbackning en brokig väg. Superior Challenge 8 var precis avslutat och Bilal stod som segrare i sin match men lämnade inte arenan med enbart ett leende och stolthet utan också med en skadad nacke. En nacke som fortfarande inte är ”vad den var” och hindrade honom från att träna ett par månader efter vinsten på Superior. Därefter har det varit tillbaka till hårdträning. Först för att hjälpa klubbkamraters förberedelse till kickboxnings SM och VM för att sedan blöda och svettas tillräckligt hårt för att ta sig in på Superior Challenge 9 i Göteborg. Bilal trodde in i det sista att telefonsamtalet skulle komma men fick istället besked om att det inte gick att hitta något legitimerat motstånd i hans viktklass.
Marko Gyllenland sammanställde nyligen en svensk ranking för flugvikt och där återfanns enbart två namn Bilal Musa och Edris Rafigh. Den matchen har vi redan sett och tyvärr stämmer listan förmodligen överens med den dystra verkligheten att det sedan tar slut på kvalificerat motstånd inom svensk flugvikt? Käkar vi upp oss en viktklass hittar vi däremot en gedigen skara fighters som i nuläget toppas av Sirwan Kakai som i sin tur sällskapas av en lista fylld av kompetenta slagskämpar såsom David Häggström, Emil Hartsner och MMAnytts eget reporteress Marcus Kowal. På denna lista återfinns också svenska mästaren i både shootfighting (2011) och amatör-MMA (2012) som nu har tagit klivet upp på den stora scenen och plockat hem två raka vinster som proffs under 2013, Binh Son Le.
När Superiordörren stängdes öppnade Jörgen Segerlind upp amiralens portar och erbjöd Bilal att än en gång få chansen att gå match på hemmaplan, nu under Trophy MMA:s flagg. Motståndet blev Binh Son Le. En match som skulle kunna resultera i att Bilal, vid vinst, hade slagit sig in på rankinglistan även i bantamvikt. Detta är nästan en nödvändighet då Bilal inte har tiden på sin sida. 34 år och i jakt på att bygga ett MMA-record då måste det finnas motståndare. Att tävla en gång om året är på tok för sällan.
Matchbokning och hårdträning övergick till långt hårdare träning. I andra ronden mot Edris såg det ett tag ut som kondisen skulle fälla Bilal då utmattningen stundtals fick hans händer att placeras på knäna. Florin Mican, Bilals huvudtränare på Malmö Boxing Academy, var tydlig med var fokus låg inför nästa match ”aldrig mera trött”. När form och teknik äntligen börjar gå hand i hand. När allt känns perfekt och när matchen närmar sig. När alla känslor känns samlade i väntan på att få släppas lös. När träningen börjar bli en vacker transportsträcka till matchens fulländning då tas allt bort från dig.
BJJ-träning, otur och gips. Hoppfullhet i väntrummet på sjukhuset blir till ett meningslöst ”nej” av handkirurgen vilket förvandlar match till läktarplats, rehab och oändlig väntan. Tomhet och frustration. Florin Mican som gjorde sitt yttersta för att Bilal aldrig mer skulle bli trött kan äntligen sova efter att ha jobbat ännu en natt istället för att bege sig raka vägen till klubben för att köra morgonträning med sin fighter, med sin vän. Problemet är att Florin ändå inte kan sova då han precis har sett att all den tid som investerats plötsligt inte kommer ge någon avkastning. Ingen belöning för allt slit och all tid Florin har investerat i Bilal för att de båda tillsammans ska nå framgång. Vi pratar vi inte om någon ekonomisk ersättning värd att nämna utan en strikt emotionell belöning som nu istället ersätts av tomhet och frustration.
Som ett stort fan av MMA och precis som de flesta människor med en viss egocentrisk ådra brukar jag förbanna skador främst utifrån mig själv. Då det inte finns någon direkt koppling till fightern i fråga så tycker jag oftast mest synd om mig själv ”så jävla surt att Gustavsson får ett cut, varför i helvete använde han inte innebandy-brillor eller nåt?? Jävla klåpare, jag tänkte ju åka till Globen”.
Nu har jag precis pratat med en fighter, en vän, i telefon som berättar att det känns som någon har stulit hans dröm. Att allt som kändes så jävla bra nu har ersatts av absolut ingeting och att han mest är förbannad på omständigheter och situation.
111 likes och 33 kommentarer är responsen på att Bilal berättar att han tyvärr har blivet skadad men kommer att komma tillbaka ännu hungrigare, ännu starkare. 111 likes och 33 kommentarer som förhoppningsvis till viss del dämpar frustrationen och kan fylla upp en del av den gapande tomheten som Bilal nu känner. Familj och vänner är i de bästa av världar med oss i med och motgångar. Plockar upp och klistrar ihop oss när vi inte längre pallar hålla samman. Det simpla faktum kvarstår dock att inga likes i världen kommer i längden finansiera allt det arbete och all den tid det ligger bakom att gå upp i en bur och slåss för sin stolthet och framtid under femton väldigt korta oändliga helt avgörande minuter. Att inte ens få chansen är bara väldigt tragiskt.
Jag hoppas att Binh Son Le får en ny match på Trophy MMA den 28:e december annars är jag rätt säker på att även han kommer känna just tomhet och frustration.
Kom tillbaka hungrigare, kom tillbaka starkare.
Alla bilder av Mattias Persson för MMAnytt/Bildspråk.se
