Hylla de fyra hjältarna!
I dagarna så släpptes juli-numret av FIGHT! Magazine, innehållandes en alldeles ny Hall of Fame, som till skillnad från UFCs motsvarighet är framröstad av journalister, vilket gör hela saken lite mer objektiv än den UFC tillhandahåller. Nu har jag faktiskt haft lite svårt att hitta mer info om det hela – främst eftersom FIGHT! är ett magasin, och inte en hemsida, och själva listan finns i tidningen. Inte ett spår av någon sorts officiell information om vilka det är som röstar, hur röstningen går till eller hur många kandidater det fanns verkar finnas någonstans. Det enda jag har hittat är några kriterier, men jag har ingen riktigt pålitlig källa till det hela, så det är kanske inte direkt cementerat.
Kandidater måste ha gått minst 20 verifierbara professionella matcher, måste vara minst 35 år gamla, och måste ha en exemplarisk karriär och en kvantifierbar påverkan fram till nominationen. Fighters kan fortfarande bli nominerade fast de är aktiva, men det finns inget automatiskt urval (t.ex. vinst av mästerskap etc)
Vilka har då nått upp till kraven och blivit de första att få denna eminenta ära? Kanske inte en helt oväntad lista, men tro fan på att det är dags att någon gör’t:
Royce Gracie, Ken Shamrock, Kazushi Sakuraba och Bas Rutten.
De flesta MMA-intresserade torde känna igen namnen, men för de som inte är riktigt på det klara med sin bashistoria inom sporten, så drar jag en snabb introduktion, från minnet. Observera, från minnet, så något småfel kan säkert slinka in.
Royce Gracie är kort och gott UFCs början. När Gracie-familjen kände att det var dags att introducera brasiliansk jiujitsu som en av de ledande kampsporterna inriktat på självförsvar, så gick man ihop med ett gäng rika excentriker och skapade en totalt galen kampsportsgala. I början fanns det varken ordentliga regler eller tidsgränser, skrevslag och hårdragningar sågs ofta. Till det planerade man att slänga in en vallgrav med hajar och alla sorters galenskaper runt den åttakantiga, burliknande ”ring” de två slagskämparna skulle bli inknuffade i, men beslutade sig av diverse skäl för att lämna bort de största galenskaperna.
Under galan såg man alla möjliga sorters kampsporter, och de flesta utövare var giganter som såg ut att kunna knocka vem som helst på fötter. Men en liten man stod ut från de övriga. Det var Gracie-familjens utvalda, en tekniker som skulle bevisa att den brasilianska jiujitsun genom teknik, hävstångseffekter och uthållighet utan problem kunde klara av rå styrka och de värsta våldsamheterna. Royce Gracie sopade kort sagt mattan med de andra tävlande under tre av de fyra första galorna, och gick flera minst sagt episka matcher. Efter det hade brasiliansk jiujitsu cementerat en grund som den främst använda markkampsporten inom MMA.
Efter sitt tredje framträdande lämnade Gracie-familjen UFC, efter att galorna blivit bannlysta från flertalet delstater, och ledningen infört regler för att göra det hela lite mer humant. Han gick efter det flertalet minnesvärda matcher på annat håll, bl.a. håller han tillsammans med Kazushi Sakuraba rekordet på den längsta MMA-matchen i historien, när de gick sex femtonminutersronder i PRIDE.
Ken Shamrock var från början proffsbrottare. När den japanska organisationen vars flagga han brottades under gick i stöpet, så följde han flertalet andra brottare till Pancrase. Under Pancrase första gala gjorde Ken Shamrock debut genom att strypa ut sin f.d. ”catch wrestling”-lärare Masakatsu Funaki. Shamrock fortsatte genom att notera två ytterligare vinster i Pancrase, innan han blev inbjuden till UFCs första gala, där han i andra matchen förlorade mot ingen annan än Royce Gracie. Han fortsatte sedan sitt tåg genom Pancrase, och blev så småningom deras första mästare. I början av 1996 blev han oense med Pancrase ledning, och gick då över till UFC. Där blev han den första ”Superfight”-mästaren, innan han förlorade sitt bälte till Dan Severn, gick en match till och gick tillbaka till proffsbrottningen igen. Efter fyra år borta från MMA så återvände Shamrock till MMA, denna gången i PRIDE. Sen dess har han hoppat mellan organisationer och haft en massa ståhej för sig, men många minns honom fortfarande som mannen som introducerade fenomenet ”catch wrestling” i MMA.
Kazushi Sakuraba började precis som Ken Shamrock sin karriär inom proffsbrottningen. Efter att ha deubterat med en förlust mot Kimo Leopoldo, deltog han i UFC Japan, där han vann hela galan genom att gå två matcher mot samma motståndare, Marcus Silveira. Den första matchen stoppades för tidigt av domaren, varpå förlusten ändrades till en No Contest och han blev tvungen att gå match mot samma motståndare igen.
Så småningom följde han med sin tränare och, såvitt jag förstått, mentor Nobuhiko Takada till PRIDE, efter att den senare förlorat sin debut mot Rickson Gracie. Sakuraba gjorde sin debut mot Vernon ”Tiger” White som hade mångt fler MMA-matcher under sitt bälte. Sakuraba fångade redan då publiken genom en härlig grapplingstil, och vann matchen via armbar i den tredje ronden. I sin nästa match stod han mot Carlos Newton, som hade ungefär samma MMA-erfarenhet som Sakuraba. Matchen kallas fortfarande en av de bästa uppvisningarna av grappling i MMA-historien, efter att de båda bokstavligen talat krigat sig igenom två ronder av högintensiv markkamp. Till slut vann Sakuraba även den matchen, och världen låg för hans fötter.
I samband med detta så förlorade många av Sakurabas träningskamrater och landsmän matcher mot utövare av brasiliansk jiujitsu, varpå den japanska PRIDE-ledningen bestämde sig för att se hur långt Sakuraba kunde nå. Han ställdes mot BJJ-utövare efter BJJ-utövare, och hade till slut besegrat Vitor Belfort, Allan Goes, Royler Gracie, Royce Gracie, Renzo Gracie och Ryan Gracie. Bland alla BJJ-utövare fanns självklart andra motståndare, men det var främst dessa motståndare som gjorde att många MMA-fans öppnade sina ögon för vilken sorts grappler Sakuraba var. Han fick smeknamnet ”The Gracie Hunter” och blev en av de mest populära fighters Japan någonsin skådat.
Bas Rutten är en legend lika mycket för det han uträttat i ringen som utanför. Han är inte bara en trefaldig King of Pancrase, utan även en av de mest älskade expertkommentatorerna MMA-världen någonsin kommer att skåda. När han inte spöar folk i ringen, kommenterar japansk MMA med sin härliga humor och insiktsfulla kunskap, släpper han våldsamma instruktionsvideos för de som vill lära sig slåss på krogen såväl som galet populära konditions- och kampsportsinstruktioner.
Från början tävlade han i kickboxning i Holland, innan han bestämde sig för att pröva lyckan i Pancrase. I början var han mer eller mindre värdelös på marken, och förlorade då mot många av de större namnen som i grund och botten var grapplers. Innan han förlorade mot Ken Shamrock för andra gången och började ta markkampen på allvar, var han känd för sina fruktansvärda slag. Eftersom Pancrase förbjöd slag mot ansiktet med knuten näve, specialiserade han sig på att dels knocka folk med öppen hand (användandes den hårda delen av handflatan) och dels på att orsaka fruktansvärd skada med leverslag. Hans förkärlek för leverslagen färgade av sig på hans kommenterande så mycket att det blev allmänt vedertaget att ta en shot eller en klunk av sitt dricka varje gång han nämnde tekniken under en PRIDE-gala.
Efter den tidigare nämnda förlusten mot Ken Shamrock blev Bas Rutten mer eller mindre känd som en submissionfighter. Han krävde vedergällning i Pancrase genom att vinna mot fighters han tidigare förlorat mot, bland andra Frank Shamrock och Masakatsu Funaki. Efter att ha blivit trefaldig King of Pancrase, släppte han titeln för att kunna spendera mer tid med sina två döttrar, men kom tillbaka till Pancrase, tog åtta vinster och flyttade sedan över till UFC med en imponerande vinstsvit på 19 segrar. I UFC debuterade han mot japanen Tsuyoshi Kohsaka, innan han tog tungviktsbältet från Kevin Randleman. Han släppte också det bältet, för att kunna gå ner till mellanvikt som var hans naturliga viktklass och där han kände sig hemma.
Under träningen inför sin nästa UFC-match skadade han sig så allvarligt att han pensionerade sin MMA-karriär. Han drog sig dock inte ur MMA-karriären, utan kommenterade PRIDE, coachade fighters för IFL och håller sig fortfarande inblandad via programmet ”Inside MMA”. En del kanske också minns honom som Kimbo Slice första MMA-tränare?
Det var väl en någorlunda hyffsad introduktion, eller? Märktes det att jag fuskade lite?
När det kommer till hela den här Hall of Fame-grejen tycker jag det absolut är vettigt att en tredje part tar tag i det. UFCs Hall of Fame i all ära (den är inte HELT värdelös), men det finns fler fighters än bara de som gjort sitt namn i oktagonen. Huruvida de första fyra är värdiga, det tycker jag absolut, men alla kanske inte håller med?
