Sju segrar i UFC. Sexton raka vinster som professionell. Inte en enda förlust. Ändå fick Farid Basharat lämna världens största MMA-organisation utan något erbjudande om ett nytt kontrakt. Nu berättar den 29-årige bantamviktaren om varningssignalerna, samtalen bakom kulisserna och varför han misstänker att UFC aldrig ville se honom utmana om mästarbältet. Hans berättelse väcker en obekväm fråga om vad som egentligen belönas i modern MMA.
I februari 2026 hade Farid Basharat precis besegrat den brasilianske talangen Jean Matsumoto efter tre intensiva ronder. Domarna var oeniga, men segern var hans och matchen hade bjudit på den sorts jämna slagväxlingar som UFC ofta efterfrågar. Basharat var övertygad om att han äntligen hade gett organisationen vad den ville se. Han började till och med fundera på bonusen för kvällens bästa match, som kunde innebära ytterligare 100 000 dollar.
Efter galan kontaktade han sin manager för att höra hur UFC hade reagerat. Svaret blev något helt annat än han förväntat sig.
– Jag frågade om de hade gillat matchen, för jag trodde verkligen att vi kunde få bonusen. Men jag fick höra att de inte gillade den. De tyckte att den var tråkig, berättar Basharat i Demetrious Johnsons podcast The MightyCast.
Det beskedet förändrade hans syn på framtiden i UFC. Han hade redan fått kritik för sin matchstil och försökt anpassa sig, men inte ens en jämn och underhållande match mot en av divisionens lovande talanger tycktes räcka. Basharat började misstänka att något annat låg bakom missnöjet.
”Fortsätt bara vinna” – löftet som aldrig infriades
När Basharat tog sig in i UFC genom Dana White’s Contender Series 2022 hade han samma mål som många andra lovande fighters: att möta de bästa, klättra på rankingen och så småningom slåss om världsmästartiteln. Hans äldre bror Javid hade redan tagit sig in i organisationen, och Farid följde efter med ett tekniskt och metodiskt sätt att slåss.
Segrarna kom, men motståndet han efterfrågade uteblev. Enligt Basharat bad han återkommande om högre rankade namn som kunde föra honom närmare en titelmatch. Organisationen fortsatte att matcha honom mot skickliga, men mindre etablerade motståndare. Varje ny seger förbättrade hans facit utan att ge det genombrott han väntade på.
– Jag bad hela tiden om rankade motståndare. Ge mig någon som tar mig närmare bältet. Men jag fick bara tuffa killar utan ranking. Vinner jag så är det ingen stor grej, förlorar jag hamnar jag längst bak i kön.
Basharat växte upp med Georges St-Pierre, Jon Jones och Demetrious Johnson som förebilder. Han fascinerades av deras förmåga att kontrollera avstånd, neutralisera motståndarnas styrkor och vinna utan att ta onödig skada. Efter segern mot Chris Gutierrez 2025 fick han enligt egen utsago höra att UFC ville se mer stående kamp och större underhållningsvärde. Han försökte möta önskemålen, trots att det innebar att delvis frångå det som gjort honom framgångsrik.
Sex av hans sju UFC-segrar kom genom domslut. För Basharat hade siffrorna en enkel förklaring: han vann mot de motståndare han fick, ofta genom att vara bättre tekniskt och taktiskt. Att det skulle tala emot honom hade han svårt att acceptera.
Dana Whites ord gjorde konflikten ännu större
Den 11 juli 2026 besegrade Basharat John Garza på UFC 329. Det var hans sjunde UFC-seger och den sista matchen på kontraktet. Med ett obesegrat facit på 16–0 och en plats bland bantamviktens tio främsta väntade han på ett nytt erbjudande. Veckorna gick utan någon överenskommelse och den 14 oktober kom beskedet att han inte längre tillhörde UFC aktiva trupp.
På presskonferensen efter UFC-galan i Edmonton den 17 oktober fick Dana White frågan om varför organisationen inte hade förlängt med den obesegrade fightern. UFC-chefen antydde att det kunde finnas omständigheter bakom kulisserna som allmänheten inte kände till.
– Antingen är killarna svåra att ha att göra med och matchmakarna inte vill jobba med dem, kanske för att de tackar nej till matcher eller av någon annan anledning. Om du är 16–0 med sju segrar i UFC och ändå inte får ett nytt kontrakt finns det definitivt en anledning, förklarade White.
White pekade inte ut någon konkret händelse i Basharats fall. Uttalandet väckte ändå starka reaktioner, inte minst hos fightern själv, som offentligt förnekade att han skulle ha tackat nej till matcher eller varit svår att samarbeta med.
Basharat påminde bland annat om matchen mot Victor Hugo i Abu Dhabi 2024, där motståndaren vägde nästan tio pund över den ursprungliga bantamviktsgränsen. Trots den stora viktskillnaden accepterade han att mötet genomfördes i fjädervikt och vann på poäng. Han har också berättat att han genomförde sin match i Contender Series 2022 trots en ledbandsskada.
– Jag har aldrig tackat nej till en match. Fråga personalen i UFC om mig, fråga dem som har arbetat med mig. Det har aldrig varit några problem, framhöll han i sitt svar på Whites kommentarer.
”De vet att jag kan slå mästaren”
Bakom frustrationen finns också en misstanke som Basharat länge burit på. Han tror att UFC ovilja att ge honom högt rankat motstånd delvis kan förklaras av att organisationen inte såg honom som en önskvärd framtida mästare. Han kan inte bevisa att det var anledningen till matchningen, men i intervjun med Johnson utvecklar han hur han resonerar.
– De vet att jag kan besegra de här killarna. De vet att jag kan slå mästaren. Men då får de en kille som de egentligen inte vill ha på väg mot bältet. Vill de verkligen ha mig som mästare?
Johnson, som själv tillhör MMA-historiens mest framgångsrika mästare, reagerar kraftigt på resonemanget. Han har länge kritiserat hur underhållningsvärde och marknadsförbarhet påverkar vilka fighters som får möjligheten att nå toppen. Under intervjun lyfter han Georges St-Pierres långa rad av poängsegrar under sin tid som welterviktsmästare och ifrågasätter varför samma skicklighet inte längre tycks värderas på samma sätt.
För Basharat handlar diskussionen om något mer personligt än kontrakt och rankingpositioner. Han har byggt hela sin fightingstil kring att besegra motståndaren med så små fysiska konsekvenser som möjligt. I en sport där skadorna kan följa en fighter långt efter karriärens slut betraktar han förmågan att undvika dem som en konstform.
– För mig är det största man kan göra i fighting att gå hem utan huvudvärk, utan blåmärken och utan att blöda. Att kunna komma tillbaka och slåss igen efter tre eller fyra månader. Det är den sortens fighters jag växte upp med.
UFC dörren är inte stängd – men lockelsen har försvunnit
Vid 29 års ålder befinner sig Basharat fortfarande i den del av karriären där många bantamviktare når sin högsta nivå. Han är fri att förhandla med andra organisationer och har redan börjat överväga alternativ. PFL är ett möjligt val, men där finns också hans bror Javid, som tävlar i samma viktklass. Risken att deras respektive vägar mot en titel skulle kollidera gör beslutet mer komplicerat.
Den japanska organisationen Rizin lockar av andra skäl. Basharat växte upp med att titta på PRIDE och uppskattar den japanska MMA-kulturen. Han utesluter inte heller andra möjligheter om det sportsliga upplägget och den ekonomiska ersättningen är rätt.
En återkomst till UFC är inte omöjlig, men han är tveksam till om det skulle vara värt priset. Om han etablerar sig någon annanstans, tjänar bra med pengar och fortsätter vinna kan en framtida UFC-affär innebära att han behöver acceptera både sämre ekonomiska villkor och samma krav på sin matchstil.
– Jag tänker inte bränna några broar och jag kommer aldrig säga aldrig. Men om jag tjänar bra pengar någon annanstans, varför skulle jag gå tillbaka till en organisation där jag hela tiden måste känna att någon håller mig i nacken och säger hur jag ska slåss?
Basharat talar också om familjen, tron och livet utanför sporten. Under många år förknippade han sin identitet med drömmen om att bli UFC-mästare. Med tiden har han lärt sig att skilja människan från fightern, något som gör det lättare att acceptera att hans UFC-karriär kan vara avslutad utan att han någonsin fick den titelchans han eftersträvade.
Det finns fortfarande en påtaglig stolthet när han beskriver vad han har åstadkommit. Han kom till UFC som en lovande talang, besegrade varenda motståndare organisationen ställde framför honom och lämnade med sitt perfekta facit intakt. Ingen vet hur långt han hade kunnat nå mot bantamviktens absoluta topp, eftersom han aldrig fick möjligheten att pröva sig där.
– Jag lämnade UFC efter att ha besegrat alla de gav mig. Jag är stolt över mitt facit och jag anser fortfarande att jag är världens bästa bantamviktare.
UFC har valt att gå vidare utan honom. Farid Basharat har ännu inte förlorat en enda professionell MMA-match, men hans möjlighet att bli mästare i organisationen tog slut innan någon lyckades besegra honom i buren.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
