Josh Hokits kommentar om Michelle Obama skapade rubriker världen över efter UFC:s gala vid Vita huset. Dana White tog avstånd från uttalandet – men samtidigt väcker händelsen en större fråga. Hur länge kan UFC luta sig mot yttrandefrihet när samma typ av kontroverser återkommer gång på gång?
Ett problem som inte försvinner
Josh Hokit stod för karriärens största seger när han knockade Derrick Lewis inför en historisk UFC-publik vid Vita huset i söndags.
Några minuter senare var det dock inte knockouten som folk pratade om.
I sin intervju efter matchen valde Hokit att rikta en kommentar mot tidigare första damen Michelle Obama. Uttalandet byggde på en konspirationsteori som cirkulerat i politiska kretsar under flera år och reaktionerna lät inte vänta på sig.
Till och med Dana White tog avstånd.
– “Jag är helt emot att säga elaka och falska saker om människors familjer”, skrev UFC-chefen efter galan.
Det är ett tydligt ställningstagande.
Samtidigt blottlägger det ett problem som UFC har brottats med länge.
För Hokit är inte den första fightern som hamnat i centrum för kontroversiella uttalanden. Och han lär knappast bli den sista.
Från Covington till Strickland
Under det senaste decenniet har UFC sett flera stjärnor bygga stora delar av sina varumärken på att provocera.
Colby Covington blev en av sportens största profiler genom att förolämpa motståndare, politiker och andra offentliga personer. Sean Strickland har gång på gång skapat rubriker med uttalanden om allt från politik till sociala frågor. Bryce Mitchell har vid flera tillfällen fått kritik för att sprida konspirationsteorier.
När kritiken kommit har Dana White ofta svarat på ungefär samma sätt.
Han har tagit avstånd från innehållet men försvarat rätten att säga det.
Det är en hållning som många MMA-fans uppskattar. UFC har länge marknadsfört sig som en organisation där fighters får vara sig själva, utan medieträning och hårda PR-regler.
Men ju större sporten blir, desto svårare blir den balansgången.
UFC är inte bara en arena
Det finns en viktig skillnad mellan yttrandefrihet och ansvar.
Ingen föreslår att UFC ska börja censurera fighters eller förhandsgranska intervjuer. Samtidigt är det svårt att hävda att organisationen inte har något ansvar alls för vad som sker på dess största plattformar.
När en fighter står i buren efter en match talar han inte inför några hundra personer på ett lokalt gym.
Han talar inför miljontals tittare världen över.
Och han gör det med UFC:s logotyp i bakgrunden.
Det är därför frågan blir mer komplicerad än White ofta vill göra gällande.
För om organisationen verkligen inte har något ansvar, varför känner då dess högsta chef behovet av att ta avstånd efteråt?
Vita huset förändrar perspektivet
Just den här situationen sticker dessutom ut.
UFC har tidigare arrangerat galor i Las Vegas, Abu Dhabi, New York och andra stora arenor runt om i världen. Men en gala vid Vita huset är något helt annat.
Det var ett evenemang som lockade enorm politisk och medial uppmärksamhet långt utanför MMA-världen.
När Hokit gjorde sitt uttalande var det därför inte bara MMA-journalister som lyssnade.
Det gjorde också amerikanska politiker, nationella nyhetsredaktioner och människor som annars aldrig tittar på sporten.
Konsekvenserna blev därefter.
Plötsligt handlade rubrikerna inte om matcherna eller mästarna. De handlade om ännu en kontrovers.
Det räcker inte att reagera dagen efter
Dana White har varit avgörande för UFC:s framgångar. En stor del av hans framgångsrecept har varit att låta fighters visa personlighet.
Det har hjälpt sporten att växa.
Men samma filosofi har också skapat en miljö där vissa utövare förstått att kontroverser kan ge nästan lika mycket uppmärksamhet som segrar.
Det är därför diskussionen efter Hokits uttalande är större än en enskild kommentar om Michelle Obama.
Den handlar om var gränsen går.
Dana White kan fortsätta försvara fighters rätt att säga nästan vad de vill. Det är en position han har hållit fast vid i många år.
Men då måste han också acceptera att kritiken till slut riktas mot organisationen själv.
För varje gång UFC hamnar i samma situation uppstår samma fråga.
Om man vet att det kommer att hända igen – räcker det verkligen att säga att man inte gillar det dagen efter?
Ska White vara sportens moralpolis?
Samtidigt finns det ett argument som sällan får samma utrymme i debatten. Måste Dana White verkligen ta ställning varje gång en fighter säger något kontroversiellt?
UFC-chefen är trots allt inte politikernas pressekreterare eller sportens moralpolis. Hans främsta uppdrag är att driva världens största MMA-organisation, inte att recensera varje åsikt som uttrycks av över 800 kontrakterade fighters. Om White förväntas kommentera varje kontrovers uppstår snabbt en annan fråga: Var går gränsen? Vilka uttalanden kräver ett svar och vilka gör det inte?
Det är en balansgång som få ledare skulle vilja hantera. För varje gång White fördömer en fighters ord riskerar han anklagelser om att vilja styra vad människor får säga. Väljer han att inte kommentera anklagas han i stället för att acceptera beteendet. Oavsett vilket beslut han fattar kommer någon att hävda att han gjort fel.
Kanske är det därför White så ofta landar i samma formulering. Han tar avstånd från innehållet, men försvarar rätten att uttrycka det. Frågan är bara om den positionen fortfarande fungerar när kontroverserna blivit en så återkommande del av UFC:s offentlighet.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
