Vem frågar ni er? Det krävs inget geni för att lista ut att det är Conor McGregor som tagit över tronen som den största stjärnan i UFC:s historia.
För att vara rättvis har det dels att göra med vår tids otroliga möjligheter att kommunicera och sprida information. Vi har nästintill bombarderas av Conor McGregor (18-2) i en eller annan form inför föregående helgs UFC 189. Sen har man ju byggt upp irländaren något enormt och verkligen gett honom alla möjligheter i världen att stiga till den absoluta toppen. Det enda McGregor behövde göra var att leverera när det verkligen räknades.
Efter allt prat, all hype, bytet av motståndare och tvivlarna som inte kunde vänta på att äntligen se honom ”testas på riktigt” levde han upp till allt vad han lovat och avslutade Chad Mendes (17-3) under de sista skälvande sekunderna av den andra ronden. Den annars så pratglade Joe Rogan hade inget annat att säga än ”wow”, Team Alpha Male tystnade medan irländarna jublade. Han gjorde det faktiskt, han lyckades.
Det var intressant att se John Kavanaghs och resterande medlemmar av McGregors hörna reagera på vinsten. Ingen chock, inget vilt jublande. Ett firande, ja, och överlyckliga miner. Men ingen förvåning. Med samma självsäkerhet som i Embedded-avsnitten, intervjuerna och alla otaliga mediauppdrag inför galan höjde man bältet som om det inte fanns någon annan utkomst. Det är tydligt att det är en speciell fighter vi har att göra med i Conor McGregor.
Finns det ens en diskussion om att han är störst någonsin? Visst har en rad stjärnor kommit och gått över åren, namn som Brock Lesnar (5-3), Georges St. Pierre (25-2), Anderson Silva (34-6), Jon Jones (21-1) och Ronda Rousey (11-0) är namn som omedelbart kommer upp. Samtidigt är det svårt för någon att mäta sig med McGregor som gick direkt från Dublins tuffa gator till UFC:s starka rampljus. Han har tagit sporten och världen med storm och nu kan han till och med kalla sig för mästare. Vinner han över Jose Aldo (25-1) så.. ja, då är det svårt att ens fantisera om vart det irländska tåget stannar härnäst.
Sen finns de som tycker detta är löjligt, att sex vinster och ett tillfälligt mästarbälte är långt ifrån vad som krävs för att dubbas till UFC:s största stjärna någonsin. Visst finns en poäng i detta. Det är enkelt att hoppa till de storslagna hyllningarna och ropa ut McGregors namn från de högsta bergstopparna. Samtidigt har han fortfarande karriärens största match att se fram emot. Om Aldo vinner och i synnerhet om han gör så på dominant vis, vad händer då? Är han fortfarande störst? Är han ens störst nu?
En sak är säker – UFC 189 levererade som inget annat och blev den supergala UFC hade hoppats på. En ny superstjärna föddes, en supermatch blev ännu mer intressant och sporten fick utan tvekan en hel del nya fans på halsen. ”The McGregor Effect” är i allra högsta grad i verkan.
Foto: Mazdak Cavian
