Conor McGregors comeback var över efter 69 sekunder. När kamerorna senare fångade honom med huvudet mot Bruce Buffers axel syntes en sällsynt spricka i irländarens rustning. Nu berättar UFC ikoniske presentatör vad som hände i mötet – och varför han stöttar McGregor oavsett om vägen leder tillbaka till oktagonen eller bort från den.
Vissa bilder behöver ingen förklaring för att väcka frågor.
Conor McGregor, några minuter efter att hans efterlängtade UFC-comeback slutat med ännu en allvarlig benskada, lutade huvudet mot Bruce Buffers axel. Mannen som hade presenterat irländaren inför några av karriärens största ögonblick stod plötsligt bredvid honom i ett av de tyngsta.
Det var ingen planerad hälsning för kamerorna. Buffer hade bara gått fram för att kontrollera hur McGregor mådde.
– Jag lade handen på hans axel och frågade: ”Är du okej?” Då kom han fram, kramade mig och lade huvudet mot min axel. Vi hade det ögonblicket tillsammans, berättar Buffer i en intervju med Ariel Helwani.
Bilden spreds snabbt. För Buffer var den emellertid mindre en offentlig scen än ett privat möte mellan två personer som känt varandra långt innan McGregors namn fyllde arenor.
Han minns hur en ung och ännu inte etablerad McGregor en gång sökte upp honom och presenterade sig med en självklarhet som redan då stack ut.
– Mitt namn är Conor McGregor. Jag kommer att bli mästare en dag. Kom ihåg det.
Buffer gjorde det. Åren som följde förvandlade den okände irländaren till UFC första samtidiga mästare i två viktklasser och organisationens största kommersiella namn. Därför bar omfamningen efter UFC 329 på mer än besvikelsen från en förlorad match. Den förenade början på McGregors resa med frågan om hur nära slutet han nu befinner sig.
En comeback som slutade efter 69 sekunder
McGregor hade inte tävlat i UFC på fem år när han ställdes mot Max Holloway i Las Vegas den 11 juli. Förväntningarna hade byggts under månader. Matchen hann knappt börja.
Efter ett försök till en hoppande spark landade McGregor illa och höger knä vek sig. Han försökte fortsätta, men signalerade snart till domaren att det inte gick. Holloway tilldelades segern genom teknisk knockout efter 1.09 av den första ronden.
Senare bekräftade McGregor att både det främre korsbandet och menisken skadats. Enligt honom rör det sig om samma typ av skada som han ådrog sig när han mötte Holloway första gången 2013, men nu i det motsatta benet.
McGregor ska genomgå en operation och har satt sommaren 2027 som mål för en återkomst. Då skulle han kunna genomföra vad han själv beskriver som den sista matchen på sitt nuvarande UFC-kontrakt.
Buffer försöker inte fatta beslutet åt honom.
– Om han kommer tillbaka och går sin sista match, all respekt till honom. Om han inte kommer tillbaka, all respekt till honom då också. Jag hoppas bara att han läker fullständigt och kan leva ett hälsosamt och fantastiskt liv.
Det är ett ovanligt öppet besked från någon som följt McGregors karriär på nära håll. Buffer talar inte om en snabb revansch eller en ny stor gala. Han lämnar utrymme för möjligheten att McGregors viktigaste seger nu kan vara att återhämta sig utan att återvända.
– Det här är en lång väg tillbaka från den skadan, konstaterar han.
När Paddy Pimblett tog över scenen
Samma kväll som McGregors comeback kollapsade tog en annan brittisk publikfavorit det största klivet i sin UFC-karriär.
Paddy Pimblett behövde bara 52 sekunder för att besegra Benoît Saint Denis. När fransmannen sökte en tidig nedtagning låste Pimblett fast en D’Arce-strypning och gjorde Saint Denis medvetslös. Segern gav honom dessutom en bonus för galans bästa prestation.
Buffer såg på från nära håll och reagerade som många andra med erfarenhet av brasiliansk jiu-jitsu.
– Det blåste oss alla av stolen. Svartbälten, tränare och Joe Rogan – alla blev överraskade. Jag förväntade mig inte att Saint Denis skulle försvinna så snabbt och på det sättet.
Likheterna Buffer ser mellan Pimblett och McGregor handlar inte om titlar eller teknisk nivå. De finns i övertygelsen långt innan omvärlden hunnit tro på dem.
Precis som McGregor sökte Pimblett tidigt upp Buffer och bar redan då på en tro om att han skulle nå de största scenerna. Efter UFC 329 beskriver Buffer engelsmannen som en av organisationens främsta publikprofiler och placerar hans inmarsch bland de bästa i UFC historia.
– Paddy har nått den stora scenen. Det råder ingen tvekan om det.
Pimbletts popularitet fanns redan före mötet med Saint Denis, men resultatet gav den sportslig tyngd. Publiken sjöng under entrén. Sedan avslutade han en etablerad och farlig lättviktare snabbare än McGregors huvudmatch hann pågå.
Buffer lyfter också det som händer bortom resultaten. För honom avgörs en fighters dragningskraft inte enbart av hur personen uppträder i buren, utan också av intervjuerna, mötet med publiken och beteendet utanför tävlingen.
Där har Pimblett, enligt Buffer, något som inte går att skapa genom enbart marknadsföring.
– Han är väldigt lätt att tycka om och en enorm publikfavorit. Han tar dessutom med sig en internationell publik.
Det behöver inte innebära att en fackla har lämnats över från McGregor till Pimblett. McGregors avtryck på sporten är för stort och Pimbletts väg mot en UFC-titel är fortfarande lång. Men kontrasten under UFC 329 var omöjlig att missa.
På ena sidan fanns stjärnan vars återkomst slutade innan matchen hade hunnit börja. På den andra en fighter som utnyttjade sin största scen och levererade karriärens mest övertygande avslut.
Mellan dem stod Bruce Buffer.
Han hade använt sin röst för att presentera båda. Efter galan var de viktigaste orden han riktade till McGregor betydligt enklare än hans berömda utrop inför en huvudmatch.
”Är du okej?”
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
