Daniel Cormier har förlorat sin biologiske pappa, sin styvpappa och sin mamma. Ingen av de förlusterna går att jämföra med dagen då hans tre månader gamla dotter dog i en trafikolycka. Nu berättar den tidigare UFC-mästaren om månaderna i mörker, orden som till slut fick honom ur sängen – och sorgen som fortfarande följer honom varje dag.
Två månader bakom svarta gardiner
Rummet var mörkt. Gardinerna stängda. Daniel Cormier låg kvar i sängen. Veckorna gick.
Hans dotter hade bara varit drygt tre månader gammal när bilen hon färdades i tillsammans med sin mamma blev påkörd bakifrån av en lastbil med släp. Cormier var 23 år. Han beskriver det som den svåraste perioden i sitt liv, utan jämförelse.
– När ett litet barn inte ens får en chans att leva, särskilt när hennes mamma verkligen försökte göra allt rätt för henne, så plågar det mig varje dag. Jag tror aldrig att det kommer sluta plåga mig.
Förlusten slog ut nästan allt annat.
– Jag satt bokstavligen i ett mörkt rum. Det höll på i nästan två månader. Svarta gardiner, mörkt rum. Jag gick knappt upp ur sängen.
Cormier hade varit med om döden tidigare. Redan som sjuåring förlorade han sin biologiske pappa, som sköts ihjäl efter ett gräl. Ett minne från den dagen hade följt honom sedan dess: mammans skrik när beskedet kom.
Som barn förstod han inte vad han hörde. När hans egen dotter dog gjorde han det.
– Jag minns 1986, när min pappa dödades, och skriket från min mamma. Hon kände en sorts smärta som människor helt enkelt inte känner. Du känner inte den smärtan om du inte förlorar ett barn.
”Vi ska inte begrava våra barn”
Det finns delar av sorgen som Cormier fortfarande har svårt att sätta ord på.
Han återkommer flera gånger till dotterns ålder, till allt som aldrig hann börja. När han ser på sitt eget liv – OS, UFC, världstitlarna, ekonomin, resorna – tänker han också på vad hon skulle ha fått uppleva tillsammans med honom.
– Vi ska inte begrava våra barn. Särskilt inte när man själv är så ung som jag var. Jag var 23. Hon hade så mycket liv framför sig.
Fotografierna finns kvar hemma. Tankarna också.
– Jag ser henne varje dag. Vi har bilder på henne hemma.
När intervjun görs räknar Cormier på åren och konstaterar att dottern nästan skulle ha varit 23 år.
– Jag tänker alltid på hur bra hennes liv hade kunnat bli. Hon hade fått se mig i OS, i matcherna och allt det där. Hon hade haft ett så stort liv framför sig, men fick aldrig leva det.
Intervjuaren nämner det välbekanta uttrycket att tiden läker alla sår. Cormier avbryter tanken.
– Nej. Det fungerar inte.
Han gör en annan distinktion.
– Tiden gjorde det hanterbart.
Inte borta. Inte läkt. Hanterbart.
Tränaren som drog honom tillbaka
Vid tiden för olyckan hade Cormier fortfarande sin brottningskarriär framför sig. Världsmästerskap och OS var inte nostalgiska minnen utan mål som krävde arbete varje dag. Till slut kom tränaren in i mörkret med ett budskap Cormier behövde höra.
Världsmästerskapet väntade bara några månader bort. Han kunde stanna kvar där han var – eller försöka använda tävlingen för att hedra sin dotter.
– Min tränare sa till mig: ”Du måste brottas på VM om ungefär två och en halv månad. Försök använda det här för att hedra din dotter genom att göra en bra prestation och försöka ta dig in i USA:s landslag.”
Cormier beskriver det som steget som fick honom att börja röra sig framåt igen. Idrotten blev aldrig ett botemedel. Den gav honom däremot något konkret att göra med timmarna som annars fylldes av sorgen.
– Om jag inte hade haft jakten på OS och världsmästerskapet hade mitt liv aldrig stannat på samma sätt. Jag hade alltid det här målet som jag jagade.
Han nämner också hjälp från idrottspsykolog och terapeut. Livet var fortfarande fyllt av förlust, men dagarna hade åter fått en riktning. Och ur den riktningen växte en tanke som Cormier skulle bära med sig resten av karriären.
Dottern följde med in i oktagonen
Varje tävling riskerade att påminna honom om vad dottern aldrig fick se. Cormier valde att vända på perspektivet.
– Varje gång jag brottades, varje gång jag tävlade, slutade jag tänka: ”Min dotter kan inte se det här.”
I huvudet gjorde han henne närvarande.
– Jag tänkte: ”Jag har tur. Jag har en ängel som tittar på mig.”
Den bilden följde honom senare från brottningsmattan till UFC. När Cormier gick in i oktagonen föreställde han sig att dottern fanns där och såg honom. Inte som ett försök att göra sorgen mindre, utan som ett sätt att bära henne med sig in i de största ögonblicken.
– Varje gång jag gick in i oktagonen föreställde jag mig att mitt barn var där med mig, som om hon satt där och tittade på mig.
Cormier skulle så småningom bli UFC-mästare i två viktklasser och nå höjdpunkten i MMA-karriären när han närmade sig 40. Men i hans egen berättelse går den raka linjen från framgången tillbaka till en period då han knappt kunde lämna ett mörkt sovrum.
Sorgen blev inte mindre
Åren efter dotterns död fortsatte förlusterna. Cormier berättar om sin mammas bortgång och om styvpappan som hade uppfostrat honom, mannen som suttit bredvid en sjuårig Daniel när hans biologiske far dödats och bara lagt handen på hans rygg. När även han dog förändrades inte Cormiers syn på sorg.
– Det blir inte lättare. Du lär dig att leva med det.
Den stora skillnaden nu är människorna omkring honom. Tränarna, vännerna och familjen som dykt upp när livet rasat. När hans föräldrar dog reste människor från laget till hemstaden för att vara där. Cormier beskriver dem som familj. Men dotterns död ligger i en egen kategori.
Den 23-årige brottaren som låg bakom svarta gardiner kom till slut upp ur sängen. Han tog sig till mästerskap, OS och vidare till en UFC-karriär som förändrade hans liv. Sorgen följde med. Det gör den fortfarande.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
