För ett år sedan kunde Ben Askren inte gå, prata eller äta. Efter 37 dagar i koma och en dubbel lungtransplantation tvingades den tidigare UFC-fajtern börja om från början. Nu ska han brottas mot Belal Muhammad inför hemmapubliken i Milwaukee. Till och med mannen som ska försöka besegra honom reagerade med samma fråga som comebacken oundvikligen väcker: Är Askren verkligen frisk nog för det här?
Belal Muhammad minns sin första reaktion när erbjudandet kom. Innan han började fundera över matchbilden, över vilka positioner han behövde undvika eller hur mycket av den gamle olympiern som fortfarande fanns kvar, undrade han om matchen över huvud taget borde bli av.
– När de först ringde och frågade om jag ville brottas mot Ben blev jag förvånad. Jag tänkte: ”Ska han tävla? Är han frisk nog?”
Frågan är svår att komma runt med tanke på var Askren befann sig ett år tidigare. En stafylokockinfektion hade spridit sig till blodet och angripit lungorna, vilket ledde till nekrotiserande lunginflammation. Han låg i koma i 37 dagar och genomgick den 28 juni 2025 en dubbel lungtransplantation.
När Askren till slut vaknade var kroppen som hade burit honom till den absoluta brottningseliten nästan oigenkännlig. Han vägde 138 pounds, knappt 63 kilo, efter att ha tappat omkring 27 kilo och saknade förmågan att klara sådant som tidigare varit självklart.
– Jag kunde inte gå. Jag kunde inte äta. Jag kunde inte prata. Jag kunde inte göra någonting. Jag var tvungen att börja om.
Drygt ett år senare ska han tävla igen.
Den 18 juli möter Askren den tidigare UFC-mästaren Muhammad i Real American Freestyle, på sin 42-årsdag och inför publiken i hemstaden Milwaukee. Det är en återkomst som har alla beståndsdelar för att beskrivas som ännu en osannolik idrottssaga om en människa som vägrade ge upp.
Men Askrens comeback rymmer en mer komplicerad fråga än om han fortfarande kan vinna en brottningsmatch.
Varför måste han göra det här över huvud taget?
Ben Askren vet att tiden kan ta slut
För den som betraktar Askren utifrån finns ett betydligt tryggare alternativ. Han skulle kunna betrakta förmågan att gå igen som den stora segern, vara hemma med familjen, träna utan att tävla och acceptera att kroppen redan har betalat ett högre pris än de flesta människor någonsin kommer i närheten av.
Det finns därför något motsägelsefullt i nästa steg. Askren har fått livet tillbaka och väljer att använda en del av det till att förbereda sig för en tävling där en annan elitidrottare ska göra allt för att besegra honom.
Själv ser han situationen från ett annat håll.
Den dubbla lungtransplantationen gav honom en andra chans, men inga garantier. Askren lever med vetskapen om att den kropp han kämpat för att återfå fortfarande bär på en osäker framtid.
– Jag vill inte bli alltför makaber, men en lungtransplantation är inte: ”Nu är jag fixad för alltid.” Jag kommer att få problem. Kommer mina lungor att stötas bort efter fyra år? Är det åtta? Hur länge kommer jag att leva?
Det förändrar perspektivet på comebacken. Askren återvänder inte till tävlingen för att han tror att ingenting längre kan hända honom. Tvärtom har det senaste året gett honom en brutal erfarenhet av hur snabbt möjligheten att leva det liv man själv har valt kan försvinna.
– Jag kommer att lyssna på mina läkare och prata med min familj. Men samtidigt vet jag inte hur lång tid jag har kvar. Därför måste jag leva det liv jag vill leva.
Under 37 dagar i koma hade Askren inga val att göra. När han vaknade kunde han inte bestämma sig för att resa sig och gå därifrån eftersom kroppen helt enkelt inte tillät det. För en man som hade tillbringat större delen av sitt vuxna liv med att kontrollera sin kropp in i minsta detalj var kontrasten närmast total.
Brottningen hade tagit honom till två NCAA-titlar och OS 2008. Senare byggde han sin MMA-karriär kring samma exceptionella förmåga och blev världsmästare i både Bellator och ONE Championship innan karriären avslutades i UFC.
Plötsligt kunde han inte ens resa sig för att hämta ett glas vatten.
Det är mot den bakgrunden beslutet att tävla blir mer begripligt. Frågan för Askren tycks inte längre vara varför han skulle utsätta sig för en brottningsmatch, utan varför han, när han återigen har möjligheten att välja, skulle avstå från något han älskar enbart av rädsla för vad som kan hända.
När omgivningen fortfarande ser patienten
Under rehabiliteringen valde Askren att offentligt visa kontrasten mellan den han hade varit och den han hade blivit. På sociala medier publicerade han inte bara framstegen när kroppen började fungera igen, utan också ögonblicken som föregick dem, när en före detta världsmästare och olympier kämpade med de mest grundläggande fysiska uppgifterna.
– De flesta vill bara visa de bra sakerna på sociala medier, när livet är fantastiskt, eller visa upp en dyr klocka eller en ny bil. Jag var villig att säga: ”Jag var en idrottare i världsklass och nu kan jag inte gå. Här får ni se mina första steg.”
Det gjorde rehabiliteringen till något människor kunde följa på nära håll. Fans som tidigare hade sett Askren brotta ned motståndare fick i stället se honom försöka bygga upp sig själv, och varje framsteg blev samtidigt en påminnelse om hur långt bort den gamle elitidrottaren befann sig.
Nu ber han omgivningen att vänja sig vid ännu en bild: Ben Askren som tävlande.
Övergången är inte självklar. Den som har sett en människa vara så svårt sjuk kan ha svårt att sluta betrakta personen som skör, även när han själv vill gå vidare. Omtanke och rädsla kan lätt bli två sidor av samma sak, och för Askren finns en punkt där viljan att skydda honom också riskerar att hålla honom kvar i rollen han försökt lämna bakom sig.
– Jag hatar faktiskt när människor anpassar allt efter mig. Jag vill inte bli behandlad annorlunda på grund av det jag har gått igenom.
Det fanns en period när särbehandlingen var nödvändig, när han var beroende av andra människor för att klara sådant han tidigare aldrig behövt tänka på. Nu vill Askren återvända till en miljö där ingen hjälper honom och där mannen framför honom inte har något intresse av att göra tillvaron enklare.
Det är där Belal Muhammad kommer in i berättelsen.
Belal Muhammad måste försöka slå honom
Muhammads första instinkt var att undra om Askren var frisk nog för att tävla. När de väl står på mattan har han accepterat en helt annan uppgift: att försöka besegra honom.
– Hela världen känner till hans historia. Att se var han befinner sig nu är fantastiskt. För mig som får vara motståndaren är jag glad över att få vara en del av berättelsen.
Det hade varit enkelt att låta respekten för Askren påverka själva tävlingen, men Muhammad tänker inte ge honom den sortens hänsyn.
– Jag kommer inte att ta det lugnt med Ben Askren.
Det placerar Muhammad i en ovanlig sportslig situation. Förlorar han kommer resultatet sannolikt att överskugga omständigheterna: den tidigare UFC-mästaren blev besegrad av en 42-årig Askren drygt ett år efter dennes lungtransplantation. Vinner han har han gjort det som många redan förväntar sig av honom.
Muhammad själv avdramatiserar dilemmat genom att konstatera att han inte ens låter sin mormor vinna när de spelar schack. Tävlingsinstinkten tillåter inget annat.
För Askren kan just den inställningen vara vad som krävs för att återkomsten ska betyda något på riktigt. Om Muhammad går ut på mattan och fortfarande ser patienten framför sig har Askren ännu inte lämnat det senaste året bakom sig. Om han i stället försöker slå honom finns ingen särbehandling kvar.
Då är Askren en motståndare igen.
Känslan som inte gick att ersätta
Brottningen försvann aldrig ur Askrens liv när elitkarriären tog slut. Genom Askren Wrestling Academy kunde han fortsätta träna, undervisa och stå nära mattan, men det fanns en del av tävlandet som inte gick att återskapa från sidan.
Han saknade ögonblicket när allt arbete redan var gjort och det bara återstod att prestera.
Under åren som elitidrottare hade Askren upplevt känslan inför sina största brottningsmatcher och senare när han gick mot buren i MMA. När karriären var över upptäckte han hur svårt det var att ersätta den och beskriver upplevelsen som nästan beroendeframkallande.
– Om jag kunde få känslan av att gå ut till en UFC-match eller en stor brottningsmatch varje dag hade jag tagit den varje dag.
Sjukdomen gav den saknaden en annan dimension. Under en period var frågan inte längre om Askren någonsin skulle få tävla igen, utan hur mycket av sitt tidigare liv han över huvud taget skulle kunna återfå.
När Real American Freestyle berättade att organisationen skulle komma till Milwaukee den 18 juli föll flera saker på plats samtidigt. Galan skulle arrangeras i hans hemstad, på hans födelsedag, och erbjöd honom möjligheten att återvända till sporten som hade format nästan hela hans vuxna liv.
– Någonting inom mig sa att jag måste brottas.
För någon som aldrig har byggt sitt liv kring tävling kan behovet vara svårt att förstå, särskilt när alternativet ser så mycket tryggare ut. Askren skulle kunna stanna bredvid mattan och fortfarande vara en del av brottningen. Han skulle kunna träna varje dag utan att behöva bevisa någonting mer.
Men då skulle han också frivilligt avstå från något han fortfarande tror sig kunna göra.
Efter det senaste året vet han hur det känns när möjligheten att välja inte längre finns.
Resultatet är inte längre hela poängen
Askren gör inga försök att framställa sig som den idrottare han en gång var. Den fysiska kapaciteten har försämrats och matchningen med Muhammad är också vald utifrån de nya förutsättningarna. Att direkt möta någon som fortfarande tävlar på brottningens absoluta seniornivå hade varit något helt annat.
Det han fortfarande litar på är kunskapen som byggts upp under ett helt liv på mattan.
– Min fysik har försämrats, men jag har fortfarande enormt mycket brottningsskicklighet. Jag tänker använda den.
När matchen börjar kommer Muhammad att försöka besegra honom och Askren kommer att försöka göra detsamma. Skillnaden finns i vad resultatet kan betyda när allt är över.
– Alla frågar om jag kommer att vinna matchen. Jag bryr mig inte ett skit om jag vinner. För ett år sedan kunde jag inte gå. Vid samma tidpunkt kunde jag inte ta mig ur sängen. Att jag har kommit så här långt är en seger.
Det hade kunnat stanna där, som en symbolisk comeback där själva deltagandet var slutpunkten och motståndaren bara behövdes för att fullborda bilden.
Men Askren vill att Muhammad försöker vinna.
Det är kanske den detalj som bäst förklarar varför en man som varit så nära att förlora allt ändå väljer att tävla igen. Under det senaste året har andra människor hållit honom vid liv, hjälpt honom när han inte kunde hjälpa sig själv och anpassat vardagen efter en kropp som inte längre lydde honom. Steg för steg har han tagit sig bort från beroendet och tillbaka till möjligheten att själv bestämma vad kroppen ska användas till.
Nu väljer han en tävling där han återigen inte kan kontrollera vad som kommer att hända.
Belal Muhammad var en av dem som först undrade om Ben Askren verkligen borde göra det här. Snart står han på andra sidan mattan med uppgiften att stoppa honom.
För Askren kan det vara den sista formen av respekt han behöver efter ett år då nästan alla haft anledning att vara försiktiga med honom.
Att någon äntligen inte är det.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
