Conor McGregor hade redan pengarna, berömmelsen och en plats i MMA-historien när han återvände mot Max Holloway på UFC 329. Ändå slutade kvällen med ännu ett nederlag och nya frågor om varför den tidigare dubbelmästaren fortfarande utsätter sig för riskerna. Bas Rutten tror att svaret finns långt från bankkontot.
För honom handlar McGregors fortsatta kamp om något betydligt mer mänskligt: en elitidrottares nästan omöjliga försök att acceptera att den person han fortfarande ser i spegeln kanske inte längre är samma fighter som världen en gång fruktade.
Det var ändå kroppen som först fick Rutten att reagera. Två gånger såg han McGregor falla efter sparkar, ett rörelsemönster han inte kände igen hos irländaren, och precis som många andra började han fundera på om något varit fel redan före matchen. Teorierna om en befintlig skada låg nära till hands, liksom misstanken att McGregor trots problemen valt att fullfölja åtagandet för den ekonomiska belöningen.
Den tanken höll inte särskilt länge. När Rutten började betrakta situationen genom sina egna erfarenheter som världsmästare förändrades perspektivet, eftersom McGregors senaste resultat berättade en historia som pengar inte kunde förklara. En fighter som bara vunnit en av sina fem senaste MMA-matcher, efter att tidigare ha gått genom motståndare och förutspått när de skulle falla, kan bära på en helt annan hunger än den som syns på kontoutdraget.
Vad driver egentligen en mästare tillbaka när både kroppen och resultaten antyder att storhetstiden ligger bakom honom? Är det viktigare att skydda arvet som redan finns, eller kan behovet av en sista seger väga tyngre än risken för ännu ett nederlag? För Bas Rutten är den frågan central för att förstå vad som nu väntar Conor McGregor.
– Alla fighters vill avsluta karriären med en seger.
När en miljard dollar inte längre räcker
Det är där Rutten placerar McGregor, mitt i den konflikt som drabbar många elitidrottare när självbilden och verkligheten börjar röra sig åt olika håll. Pengarna avfärdar han som den enkla förklaringen. McGregor behöver dem inte, och även om förmögenheten hade uppgått till en miljard dollar tror Rutten att känslan hade varit densamma när åldern till slut gör det omöjligt att fortsätta.
– Om du blir äldre och inte längre kan göra det kommer det att äta upp dig om du inte fick avsluta karriären med en seger.
För en vanlig betraktare kan resonemanget framstå som irrationellt. McGregor har redan uppnått det som nästan ingen annan fighter gjort, från den spektakulära vägen mot toppen till mästarbälten i två viktklasser och en berömmelse som sträckte sig långt utanför MMA-världen. Rutten skämtar om att till och med hans egen mamma visste vem McGregor var, vilket för honom säger något om hur långt irländarens genomslag faktiskt nådde.
Men samma egenskaper som skapade den framgången kan också göra slutet svårare. McGregor byggde en stor del av sin aura på en närmast kompromisslös övertygelse om den egna förmågan. Han förutspådde när matcher skulle ta slut, gick in för att leverera på sina egna profetior och blev till slut den första fightern i UFC:s historia att samtidigt bära mästarbälten i två viktklasser.
Att samma människa nu bara skulle acceptera att tiden gått vidare är, enligt Ruttens sätt att se det, betydligt mindre självklart än det kan verka från utsidan.
I Japan lärde sig Rutten motsatsen
Under sina år i Japan mötte Rutten dessutom en syn på pensionering som vände upp och ned på den västerländska föreställningen om att stora idrottare bör lämna scenen på toppen.
– Om du vinner din sista match, varför skulle du sluta? Du vinner ju.
I den japanska filosofi Rutten beskriver kommer signalen att sluta först när förlusterna börjar staplas på varandra. En seger är inget perfekt avsked, eftersom den samtidigt bevisar att idrottaren fortfarande kan vinna. Varför lämna något som fortfarande fungerar?
Det perspektivet leder honom vidare till en annan lärdom från Japan, en som inte handlar om segrar och förluster men som ändå träffar samma punkt hos människan bakom idrottaren. Där den västerländska klichén säger att en riktig man inte gråter, mötte Rutten en radikalt annorlunda tanke.
– En riktig man har modet att gråta.
Skillnaden är viktig för honom eftersom han inte talar om den fysiska smärta som fighters lär sig hantera under åratal av träning och matcher. Den mentala smärtan är något annat, och betydligt svårare att kontrollera när applåderna har tystnat och kroppen inte längre kan göra det huvudet fortfarande tror är möjligt.
Rutten har länge använt uttrycket att smärta bara är smärta och därför inte behöver göra ont, en paradox som blir begripligare i ljuset av hans resonemang om McGregor. Slag, sparkar och skador går att behandla. Förlusten av en identitet som byggts under ett helt vuxenliv saknar samma enkla rehabiliteringsplan.
Fansen minns en annan Conor McGregor
En professionell fighter kan enligt Rutten lätt fastna i föreställningen att omvärlden bara kommer ihåg de senaste matcherna. För McGregor skulle det innebära att en karriär som förändrade hela MMA-landskapet reduceras till resultaten under de sista åren, trots att publiken sällan värderar historien på det sättet.
Rutten gör det definitivt inte.
När han tänker på Fedor Emelianenko är det fortfarande den fruktade tungviktaren från storhetstiden han ser framför sig. Detsamma gäller Kazushi Sakuraba, Royce Gracie, Don Frye och Mark Coleman, fighters vars sena nederlag aldrig kunde sudda ut vad de varit när de stod på toppen.
McGregor borde, enligt samma logik, inte behöva en sista seger för att försvara sitt arv. Han förändrade sporten, blev dubbelmästare och nådde en nivå av berömmelse som få MMA-fighters ens varit i närheten av. Några sena förluster kan inte skriva om den historien.
Ändå är det lätt för människor utanför elitidrotten att peka på en skärm och avfärda en fighter efter några nederlag, menar Rutten, som själv hänvisar till hur extremt liten del av befolkningen som någonsin når professionell idrott. De mest trogna supportrarna förstår enligt honom skillnaden, medan de som överger en fighter så snart resultaten vänder kanske aldrig var verkliga supportrar från början.
Det borde vara enkelt att ignorera dem.
För en tävlingsmänniska är det sällan det.
Det går inte att bara stänga av
Här blir Ruttens analys också personlig. Han vet hur svårt det kan vara att lämna den mentalitet som krävs för att slåss professionellt, eftersom han själv upplevde hur tävlingsinstinkten följde med ut ur buren och började blanda sig i ett vardagsliv där den inte längre hade samma funktion.
En fighter behöver gå in i varje match övertygad om att han kommer att vinna. Att redan på förhand acceptera möjligheten att motståndaren kan vara bättre är, enligt Rutten, ingen hälsosam utgångspunkt för den som ska riskera sitt välbefinnande i en bur. Egot och stoltheten blir därför inte bara personlighetsdrag utan verktyg för överlevnad och prestation.
Problemet uppstår när matcherna tar slut.
Rutten beskriver fighters som idrottare med ett starkt aktiverat sympatiskt nervsystem, där kroppen under många år tränats för beredskap, stress och konfrontation. Att efter pensioneringen hitta tillbaka till ett lugnare parasympatiskt tillstånd är inte som att slå av en strömbrytare, och den mentala omställningen kan fortsätta långt efter att den sista matchen försvunnit ur kalendern.
Det finns undantag. Sam Alvey, Lyoto Machida, Fedor Emelianenko och Stephen Thompson är några av namnen Rutten lyfter fram som fighters som tycks kunna bära tävlingsmänniskan inom sig utan att låta den ta över resten av livet.
Han tror inte att den gruppen är särskilt stor.
Nu slåss McGregor också mot tiden
Det är därför Rutten till slut återvänder till teorin som startade hela diskussionen. Han tror inte att McGregor gick in i matchen med en befintlig skada för att säkra ännu en stor utbetalning, eftersom pengar inte kan erbjuda det som den tidigare dubbelmästaren fortfarande söker.
Han ville vinna inför sina fans och visa att den gamla förmågan fortfarande fanns kvar.
I stället fick han vad Rutten beskriver som en olyckshändelse som nu riskerar att fortsätta spela i huvudet, samtidigt som åldern gör nästa beslut svårare än det förra. McGregor har fyllt 38 år, tiden arbetar inte längre på hans sida och möjligheterna att skriva det perfekta slutet blir färre för varje försök.
Det tragiska i Ruttens resonemang är att den seger McGregor tycks jaga egentligen inte behövs för någon annan. Fansen som såg honom på toppen vet redan vad han gjorde. Historien kommer fortfarande att innehålla mästarbältena, förutsägelserna och kvällarna då en irländsk fighter förändrade sportens ekonomiska och kulturella landskap.
Bas Rutten hoppas därför att förlusten inte äter sig fast, även om hans egen erfarenhet säger honom varför den kan göra just det. För om Conor McGregor återvänder ännu en gång handlar kampen kanske inte längre om att övertyga världen om att han fortfarande har det.
Den världen har redan sett tillräckligt för att minnas honom.
Frågan är om McGregor själv har gjort det.
Följ oss på Instagram, Facebook och YouTube för fler nyheter, exklusiva intervjuer och highlights!
